onsdag 2 juni 2010

MINNET... SKYLT 7

-

Följande har vi nog alla, unga som gamla, varit med om: Man ska hämta eller göra något i ett annat rum och så fort man passerar tröskeln så har man glömt vad det var. Det är alldeles borta. Blankt. Man funderar så håret krullar sig, men det är lönlöst. Men... om man då "backar bandet", alltså går tillbaka till utgångspunkten, då... plötsligt kommer minnet tillbaka! Visst är det märkligt? Detta har inget med ålder att göra. Tror jag.

-
Den berömda journalisten och författaren Barbro Alving (Bang, Käringen mot strömmen) kallade detta fenomen för "tröskelglömska". Något som drabbar oss alla då och då. Och det är ju alltid en tröst att veta att man inte är ensam.
-
Men nu börjar jag också märka en annan sorts "hjärnbrist", eller vad man ska kalla det, som slår sig på närminnet. Många av mina släktingar och vänner säger sig ha märkt samma sak. Och som sagt, det är en liten tröst att man inte är ensam om eländet. Man delar problemet med många.
-
Så här kan det yttra sig: Rutinmässigt stänger man av spisplattan efter att potatisen kokat färdigt, men efter två sekunder undrar man: "Stängde jag plattan?" En annan variant, när man hunnit två steg från hemmet, är: "Låste jag dörren?" Eller: "Släckte jag lyset?" Eller: "Drog jag ur strykjärnet?"
-
Numera försöker jag TÄNKA på vad jag gör: "Nu stänger jag plattan/låser dörren/släcker lyset/drar ur strykjärnet." Det är en väldigt bra metod. När jag kommer ihåg den...
-
En annan sak som jag - och flera närstående - har lagt märke till: Man kan inte göra några utvikningar när man berättar om något. Lämnar man ämnet för ett högst tillfälligt litet sidospår, så hittar man knappast tillbaka till huvudspåret igen. Den röda tråden man hade har helt enkelt blivit genomskinlig. Den finns inte.
-
Man bör tänka på detta, att under inga omständigheter avbryta någon som fyllt femtio och är mitt uppe i en berättelse. Då är det kört, man har inte en chans att få höra hur historien slutar. Måste man absolut avbryta kan man prova med att tillägga: "Håll kvar den tanken."
(Eftersom det finns ett liknande uttryck i engelsktalande länder - "hold that thought" - så tappas det röda trådar även där. Antagligen har folk överallt problem med trådarna. Till och från.)

Jag har funderat över om man kanske skulle börja med avancerad gymnastik, stå och gå på händer, hjula o s v. Då rinner ju mer blod till hjärnkontoret och god blodcirkulation är ju A och O för alla våra organ, hjärnan icke minst. Efter TV-fåtölj-sittandet i kväll ska jag börja lite försiktigt med gympandet genom att vicka på tårna en stund innan jag kryper till sängs.
-
Ett, två, ett, två! Sträck och tänj! God kväll!

4 kommentarer:

  1. Om någon över femtio är långrandig så är det kanske praktiskt att avbryta.
    Stå på händer har jag vid något tillfälle lovat att göra, så det är nog bäst att börja öva.

    SvaraRadera
  2. Det är värre med långrandiga UNDER femtio! De fortsätter bara att vara långrandiga - efter avbrottet. Inga önskade tappade trådar där, inte.
    Stå på händer vi alla borde öva på. Kanske toppen för våra synapser.

    SvaraRadera
  3. När jag blir stressad blir jag jättevirrig!

    SvaraRadera
  4. @Glamour: En helt naturlig reaktion. Stress gör oss alla lite vimsiga. Värre är det för dem som ständigt är virriga - även utan stress.

    SvaraRadera