LASTBILARNA OCH JAG

-

I min barn- och ungdom var det ett ständigt prat om bilar. Kanske inte så konstigt då familjen bestod till tre femtedelar av män. Och en bilverkstad. Det var eviga samtal och diskussioner om bilar; motorer, hästkrafter, årsmodeller, vridmoment, acceleration, extrautrustningar, o. s. v. i all oändlighet. Familjens resterande två femtedelar, mamma och jag, hörde sällan några andra samtalsämnen vid matbordet.

-

Kanske inte så konstigt då att även jag, dottern, blev intresserad av bilar. Men för mig var det inte bara vanliga personbilar som lockade. Jag föll för de tyngre fordonen efter vägarna, lastbilarna. Ju större och mäktigare, desto bättre. Jag blev lycklig vid anblicken av en snygg långtradare och kände igen de flesta fordon över tio ton i närområdet. Under några år bodde vi nära en väg och jag kunde ofta höra på ljudet vilken lastbil som for förbi.

-

När jag berättade för pappa att jag ville börja köra lastbil blev han ganska bestört. "Räcker det inte med bilar i den här familjen?" undrade han. Med två söner (och sig själv) i bilbranschen så hade han nog hoppats på att dottern skulle ägna sig åt något mindre smutsigt och mer "kvinnligt". Det gjorde jag också, så småningom, men under en period i mitt liv körde jag både grusbil och långtradare. En mycket rolig tid.

-

Faktiskt så tror jag att pappa var en aning stolt över dottern när hon flängde omkring på vägarna, men han sa aldrig något direkt till mig. Men en gång, när jag varit förbi hemma med fullastat ekipage på så där 55 ton, så hade han sagt till mamma när jag for därifrån: "Hon växlar och kör som en hel karl." Det var en fin komplimang (tror jag...) - och ett godkännande. Mamma sa att han sett riktigt mallig ut.

-

Nedanstående foton visar bilder på några av de lastbilar jag kört.

-

Chauffören på väg (hi, hi) - att ta plats bakom ratten.
-

En tungt lastad Volvo framifrån...
-
... och bakifrån.
-
En Volvo för biltransporter. Här ska fraktas båtar åt ena hållet och nio splitternya bilar åt det andra.
-
Numera för andra nycklar än bilnycklar.
-
Snygg och användbar lastbilsreklam.
-
-
Scania - denna gång lastad med matvaror.
-

En Scania kan också transportera bilar...

-

... eller varför inte grus och sand?
-

Min lastbilsperiod är över sedan länge, men det var en härlig tid med trevliga arbetskamrater och bra stämning. Jag fick se mycket av Sverige - och ha betalt för det. Det var väl en del som tvivlande skakade på huvudet när en tjej ville ta sig in på ett typiskt manligt område, men huvudskakningarna blev färre när man fått visa att man klarade av jobbet. Naturligtvis fanns det saker som jag inte klarade eller orkade rent fysiskt, men då brukade jag föreslå någon av killarna i gänget ett arbetsbyte: "Om du fixar det eller det, så tvättar och städar jag din lastbil." Det erbjudandet brukade alltid gå hem.

-

Fortfarande kan jag nästan falla i trans när jag ser snygga lastbilar. Nu för tiden kan de verkligen vara vackra med motivlack och massor av blänkande krom. Och några är med på "skönhetstävlingar" och vinner pris. Lastbilar är inte längre bara ett arbetsredskap som alltid ska fungera, för många åkare är de även en hobby.

-

Detta blev ett inlägg med härlig nostalgi.

Ha nu en mysig fredagskväll.

-

Visst ja, jag glömde att jag tänkt länka till ett annat lastbilsinlägg. Här är det.

SPRÅKLIGT TRAMS (eller Detta är not good)

I sin blogg Nära mig skriver i dag väninnan G om det svengelska språket, bl a om hur engelska ord försvenskas till löjets gräns. Jag frågade G om jag fick hänga på hennes blogginlägg eftersom jag kände för att skriva om fler språkliga tramsigheter. Min förfrågan okayades genast.

-

-

Jag förstår inte varför vissa journalister ofta måste slänga in utländska - oftast engelska - ord här och där i sina texter. Duger inte svenska ord och uttryck eller vill de verka märkvärdiga? Jag tycker verkligen att journalister, d v s proffsen, ska föregå med gott exempel när det gäller att vårda det svenska språket. I Norrbottens-Kurirens C-bilaga i lördags var det en spalt som kunde ha varit bra om den inte innehållit flera onödiga engelska ord.

-

Jag citerar:

"...att välja allt ifrån husmodell och inredning, färger, golv och köksluckor och whatever! Jippie!"
-

"... och jag drog barnvagnen vareviga dag till den där skogsplätten, mitt ute i nowhere..."

-

"Behövde barnen byta skola eller kompisar? Nope!"

-

"... men känner jag mig själv lär det vara tillräckligt wild and crazy med en flytt något närmare stan om några år..."

Slut citat.

-

Varför duger inte vad som helst?

Varför duger inte hurra eller jättebra? (Jippie är dessutom en "försvenskad" stavning.)

Varför duger inte ingenstans?

Varför duger inte nej, nix, icke.

Varför duger inte vilt och galet?

Man kan undra.

I dessa fall blir texten bara tramsig.

-

Fortfarande finns det människor som inte kan engelska och det är respektlöst mot dem att i en svensk och lokal morgontidning använda onödiga utländska ord, speciellt när det finns bra svenska som säger samma sak.

Vi är i Sverige - skriv svenska!

VEM VANN?

När jag var ungefär femton år klappade mitt tonårshjärta för en kille som var mycket intresserad av fotboll. När "hans" lag spelade så satt han alltid troget på åskådarplats och hejade.

För att få vara i killens närhet bestämde jag mig för att följa med på en match.

Det var de mest tråkiga och bortkastade timmar jag någonsin upplevt.

Hade det inte varit för att Amor skjutit prick på mitt bultande ungflickshjärta och föremålet för min heta låga ville stanna kvar och glo på gossar i leriga kortbyxor, så hade jag gått hem. Vad var det för kul med en massa killar som sprang hit och dit som yra höns, småknuffades med varandra och försökte få in ett boll-elände i motståndarnas mål? Om de åtminstone hade fått en boll var att leka med.

Publiken tjöt, buade, visslade, hejade så trumhinnorna skallrade. Jag förstod inte ett skvatt av varken spelet eller entusiasmen. För att fördriva tiden och för att inte dö av leda så började jag titta på publiken som naturligtvis mest (till 97%) bestod av maskuliner i olika åldrar. Den aktiviteten var mycket mer spännande. De få tjejer/kvinnor jag kunde upptäcka runt planen var säkert där av samma orsak som jag: Blind förälskelse. Den ursäktar de flesta dumheter.
Men... äntligen... även de värsta plågor tar ju slut någon gång. Efter de längsta timmar jag någonsin genomlidit (gå till tandläkaren är ett riktigt nöje i jämförelse) så kom slutsignalen. Det ena laget såg jättelyckligt ut och det andra verkade totalt tillintetgjort.
Men när vi gick därifrån var jag tvungen att fråga: Vilket lag vann? Blicken jag fick var inte nådig.

-

Det blev förstås aldrig något med den där killen. Alltså var lidandet helt bortkastat. Men jag lovade mig själv en sak: Aldrig mera ett sportevenemang. Hur kär jag än är.

Det löftet har jag hållit.

HJÄLPEN ÄR NÄRA!

Som jag skrev i förra blogginlägget så ska väninnan och hennes make flytta från husets många kvadratmeter till lägenhetens få. Jag tror mig ha anat vissa funderingar över hur saker och ting ska få plats i det nya hemmet.

-

I min bokhylla hittade jag svaret på alla sådana problem, boken "Compact living - Idéer för trångbodda". Den finns att låna hos bloggerskan. Tills hon själv behöver den.

-

God lördagskväll!

(Jag ska avnjuta aftonen med "stjärnorna på slottet".)

MOT NY ADRESS

-

Efter nästan 40 år i sitt hus har min bästa väninna och hennes man bestämt sig för att sälja huset och flytta till lägenhet (med utsikt över vatten!) i centrala stan. De lämnar ca 135 kvm + förråd och garage och ska inom ett par månader ha minskat antalet ägodelar så att både de själva och de utvalda prylarna får plats på ca 75 kvm. Det blir till att prioritera.

-
Vy från min hall...

... och mitt vardagsrum.
-
Med svår ångest har jag de senaste dagarna gått omkring i mitt eget överfulla hem och lekt med tanken att det var jag som skulle flytta. Vad skulle jag först göra mig av med? Hm. Vad skulle jag absolut inte kunna skiljas ifrån? På den senare frågan blir svaret: Det mesta!
-
Ändå vet jag ju att inom en inte alltför avlägsen framtid så kommer även mitt flyttlass att skumpa iväg till en annan adress. Ett nytt hem (förhoppningsvis inte HEMMET än!) men definitivt med färre kvadratmeter. Jag bävar inför den stora livsförändringen. Fördelen med att dra upp bopålarna från ett ställe och slå ner dem på ett annat är att man MÅSTE rensa i röran. Ge bort, sälja, kasta.
-
Egentligen borde man flytta lite då och då. Det skulle hålla antalet prylar på en rimlig nivå. Tyvärr har det burits in alltför många pryttlar genom bloggerskans ytterdörr under de senaste 25 åren. Men så roligt det varit att fynda på bl a loppisar och auktioner.
-
Jag hoppas verkligen att min väninna med make ska trivas i sitt nya hem. I och med flytten kommer de betydligt närmare mig och det är roligt. Men lite avundsjuk är jag allt över den där vattenutsikten...
-
Kära vänner, lycka till!

VACKERT VITT

När jag tittar ut genom fönstren och bara ser vitt, vitt, vitt, så slår mig tanken att det finns en hel del att vara tacksam över. T ex att snön är vit och inte svart. (Likadant med is och rimfrost.)

-

Vi klagar ofta på att vintern är så mörk. Vad skulle den då inte vara om den fluffiga nederbörden var sotsvart? Jag ÄLSKAR visserligen svart, men vid snökulören går gränsen.

Någon annan färg vore heller inte så kul; tänk rött, blått, grönt, gult. Njae, inte särskilt lyckat. Jodå, som färgklickar här och där, men inte överallt på land och vatten. Två meter höga drivor i klarrött eller solgult skulle vara bra jobbigt.
Vår Herre måste faktiskt ha tänkt till när han bestämde sig för att inreda vintrarna i vitt.

Må väl! I morgon är det lill-lördag.

HÅLLNA TUMMAR-EFFEKTEN?

-

Verkligen dags för ett nytt blogginlägg!

Ett försiktigt små-lyckligt sådant.

-

I veckan som gick var jag på återbesök hos öronläkaren för mitt skadade högeröra. Det blev en riktigt glad dag. Audiogrammet som togs, det fjärde i ordningen sedan juni, visar på en klar förbättring. Fortfarande kan jag inte alls uppfatta ord, men det pågår aktivitet i örat och det inger ett litet hopp. Tyvärr har ljudkänsligheten bara blivit värre, alla ljud är förvrängda och mer eller mindre smärtsamma och tinnitus och tryckkänslan finns kvar, men jag upplever det positivt att något händer.

-

Min läkare var glatt överraskad och förvånad över att det skett en sådan förbättring efter drygt sex månader. Den brukar komma tidigare. (Om den alls kommer.) Nåväl, i slutet av september kunde jag uppfatta ljud runt 70 dB. Och nu runt 50 dB! YES!

-

Månne alla hållna tummar runt om i landet (och t o m i USA) har bidragit till att det strejkande högerörat insett att det är tid att återgå till jobbet?

-

Så här ser det senaste audiogrammet ut, från vecka 2, 2011. Högerörat kan uppfatta ljud från runt 50 dB.

-

Det första audiogrammet, från slutet av juni 2010. Hörseln på mitt högra öra (det inringade området) var inte mätbar.
-

Tack nära och kära, bekanta och obekanta för alla tankar och hållna tummar! När ni inte har händerna upptagna med andra och viktigare saker så får ni gärna fortsätta att hålla en tumme. Eller två. Då kanske det här ordnar sig till slut och jag kan höra "i stereo" igen. Det vore underbart. Det är ingenting som säger att det blir bättre än så här, men jag ger inte upp hoppet.

-

Tidigare inlägg där jag skrivit om min plötsliga dövhet finns att läsa under dessa datum och rubriker:

2010-06-27 "Hörseln borta" (se länken ovan)

2010-06-30 "En ljudlös uppdatering"

2010-07-07 "Sudden deafness"

2010-07-11 "Sommarens sus och tystnadens brus"

2010-08-02 "Ljudglimtar"

2010-09-26 "Tre månader av halv tystnad"

2010-12-21 "Överst på önskelistan"

TJUGOHUNDRAELVANOLLETTNOLLTVÅ

-

VÄLKOMMEN TJUGOHUNDRAELVA!

-

Du är visserligen redan inne på din andra dag, men den är ju bara ett par timmar gammal.

Snälla 2011, sköt dig nu så du kan gå till historien som ett riktigt toppenbra år.

Vi som har förmånen att få vandra omkring på jorden just detta år ska försöka att hjälpa till så gott vi kan.

Ja, jag kan förstås bara tala för mig själv, men jag ska i alla fall göra mitt allra bästa.

Och så håller vi tummarna för att alla andra också gör det.

-

Jag tycker att vi önskar varandra

LYCKA TILL!