HÄRLIGT OLOGISKT

Förra inlägget, i söndags, om skräpkommentarer var ju inget roligt ämne.

Alltså dags att lämna det trista och övergå till något mycket trevligare - konst.

Som mina bloggläsare vet så är jag väldigt svag för konst som lurar ögat, trompe l´oeil.

Googlar man på detta franska uttryck så får man nästan fyra miljoner träffar.

För flera år sedan råkade jag på namnet Randy Dunham, amerikan, född 1961 i Troy, NY, och helt döv sedan födseln.

Dunhams konst tilltalar mig - den lurar ögat, är härligt färgsprakande och lagom surrealistisk. Och jag gillar speciellt de "mekaniska" detaljerna.

Det är lite Salvador Dali - men roligare, mer lekfullt.

 

Som i all surrealistisk konst så struntar Dunham i logiken, han spränger gränser, vrider till verkligheten. Han låter vanliga saker - kuber, trianglar, rör, bollar, ofta transparenta - hamna i alldeles omöjliga sammanhang. Han blandar natur och mekanik, konst och vetenskap.

Jag betraktar hans tavlor med stigande nyfikenhet och fascination. 

 

 

 

 Jag skulle gärna ha en eller flera av Dunhams tavlor på en vägg här hemma.

Vilka kluriga och uppiggande färgklickar!

Trevlig onsdag!

SKRÄPPOSTENS KONSEKVENSER

På förekommen anledning sätter jag idag in samma inlägg på båda mina bloggar.

Under en månads tid har jag fått in nästan 2000 skräpkommentarer (spam) till min andra blogg, Pyssel och Pinaler. Kommentarerna i fråga består bara av en massa ord och www-adresser och skickas automatiskt ut av en dator till så många adresser som möjligt, t.ex. bloggar/blogginlägg. Det har hela tiden varit samma inlägg som drabbats.

En del av spam är rent nätfiske, s.k. phishing.

Man ska aldrig någonsin klicka på och öppna spam utan genast bara ta bort skräpet.

Tack och lov så fungerar Bloggers skräppostfilter riktigt bra så eländet kommer inte ut på bloggen, utan hamnar där det hör hemma, i "soptunnan" (skräppostlådan).

Men gissa om jag är urless på att kolla och tömma den flera gånger per dag... Rätt vad det är så kan ju något idiot-utskick slinka genom skräppostfiltret.

 

 Ja, ni ser, jag sliter mitt hår som blivit alldeles grått av ilskan och extrajobbet.

Detta måste få ett slut, så nu har jag bestämt att åter börja med en kontrollkod på Pyssel och Pinaler, d.v.s. du som kommenterar måste fylla i ord eller siffror för att "bevisa att du inte är en robot", som det brukar stå.

Jag är ledsen att behöva göra så här - jag vill att det ska vara enkelt att kommentera - men jag hoppas ni står ut med det extra besväret.

Om dumheterna upphör så tar jag givetvis bort kontrollkoden. Åtminstone till nästa attack.

Få se hur länge Snaquesaligt klarar sig. Jag väntar bara på att den också ska drabbas. Förhoppningsvis får jag vänta förgäves.

I fredags skrev Miras Mirakel om att vi bloggare bör säkerhetskopiera våra bloggar.
Läs Miras berättelse här om vad som kan hända - och händer allt oftare. Om vi har riktig otur.

 BLÄÄÄ!

Tji fick ni dumskallar/datorer som försöker dränka min blogg med era idiotiska utskick!

Jag ger er en riktigt ful grimas!
Och den gäller även alla som kapar andras bloggar.

Må ni drabbas av återkommande angrepp av ettermyror! Som aldrig ger upp!

BOKREA OCH SEVÄRDA TV-PROGRAM

Nästa vecka börjar årets bokrea. En höjdpunkt för många bokälskare. I mitt tycke har den dock förlorat en del av sin forna glans. Den är inte längre den stora bokfesten.

Men fortfarande lusläser jag katalogerna, prickar för intressanta objekt, jämför priser och strosar runt några timmar för att bläddra i de förprickade titlarna och kollar om de är lika intressanta som de verkade i katalogen. Men numera väntar jag någon dag för att slippa premiärträngseln.

Mest blir det böcker om konst, hantverk, arkitektur, design, resor, språk, kåserier, poesi, citat, humor, vetenskap. En och annan bok om hundar och bilar kan jag också falla för.

I år har Akademibokhandeln några konstböcker, bl.a. om Art Déco och Art Nouveau som måste få en extra titt. Men först bör jag inspektera vilka böcker jag redan har om dessa stilar.

Jag köper sällan romaner/deckare eftersom de går att låna på biblioteket. Och de känns mindre viktiga att äga. Men böcker om ovanstående ämnen vill jag ha i bokhyllan, ständigt tillgängliga.

Tyvärr har trängseln i hyllorna blivit ett problem som inte bara går att nonchalera. Alltså har bokinköpen minskat betydligt. Men, som sagt, jag kollar fortfarande utbudet och för det mesta så lämnar jag affären med en bok. Eller flera.

 

På tal om böcker... igår fann jag ett kollegieblock där jag skrivit upp massor av citat. (Gillar!)

Bland de många pärlorna passade två särskilt bra så här i bokreatider.

 "Att tycka om en författare och sedan träffa honom/henne
kan vara som att tycka om gåslever och träffa gåsen." 

(Arthur Koestler)

 "När en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt,
är det inte säkert att det är bokens fel."

(Georg Christoph Lichtenberg)

Jag känner mig faktiskt lite träffad av det andra citatet...

Jo, ett par saker till:

Ni missade väl inte SVT2:s program som gick i kväll, torsdag, kl 18:00, "Geniet Leonardo da Vinci" (en av mina absoluta favoriter)? Repris 08:10 (!) i morgon fredag, om min TV-tidning har rätt. Men jag antar att det sänds fler gånger.

Och om ni gillar arkitektur så går det en fransk serie i Kunskapskanalen som heter "Banbrytande arkitektur". Varje avsnitt är 25 minuter långt och tar upp en speciell byggnad någonstans i världen. Mycket sevärt. Håll utkik efter sändningstider.

I Kunskapskanalen vimlar det av vackra, spännande och intressanta program. 

Ha en skön fredag.

SLUTORD

Farväl min vän.

Utsikten från din sommarhusveranda en vacker sensommardag. 

 Du mötte en lömsk och oförsonlig fiende. Det var en grym och farlig typ som smög sig på, nästlade sig in, bredde ut sig, tog över. Sakta men säkert bröt den ner allt ditt försvar.

Hela din kropp blev en krigszon.

Under några år såg det ut som du skulle kunna bekämpa din hemska fiende, för ett antal gånger drog den sig tillbaka, tillfälligt skadad, ur spel. Men det visade sig att den bara samlat på sig mera kraft. Den hade bidat sin tid. Allt för att kunna slå till igen i en ny och starkare, mer fruktansvärd attack. Den slutliga striden hade börjat.

Veckorna gick och era sammandrabbningar blev värre och grymmare för varje strid ni utkämpade. När dina krafter började avta så blev din fiende allt aggressivare. Det var som att ditt motstånd och - så småningom - din orkeslöshet triggade fienden ytterligare.

Den här gången, den som skulle bli den sista, var fienden obarmhärtig. Egentligen hade den ju redan från första stund bestämt sig för att besegra dig. Den ville bara inte att du skulle få veta det. Den hade invaggat dig i en falsk säkerhet, för en stund hade den låtit dig tro att du kunde vinna.

Du är en av de många som kämpar och har kämpat mot denna fiende. Den ger sig på sina offer, tar dem i besittning, urskiljningslöst och utan förbarmande. Försåtligt smyger den sig till och med på barn och ungdomar. Den är totalt hänsynslös, ger ingen nåd. Den slår vilt omkring sig, till fasa och förtvivlan, och lämnar ofta stor förödelse efter sig.

Ibland ger den sig, dock inte utan strid, och tack och lov så är det allt fler som klarar att hålla fienden tillbaka. Men så många, så väldigt många, går under, måste se sig besegrade.

Krig, i alla former, är alltid fasansfulla och de lämnar spår efter sig. Och även sår, både i kropp och i själ. Även om man vinner striden så finns alltid en ständig oro för att fienden återigen ska gå till angrepp.

Blir det en ny attack? Hur går det då?

Min käre vän, du kämpade så tåligt och tappert och vann flera delsegrar.

Men du förlorade slutstriden.

För någon vecka sedan var du tvungen att ge upp.

Jag är så ledsen, mitt hjärta gråter. Alla dina nära och kära känner en enorm sorg och saknad.

Livet blir aldrig riktigt detsamma igen.

Vila i frid.

MOR OCH BARN

I en låda hittade jag dessa gamla kort av två stolta mödrar med barn.

Jag faller ofta (läs: alltid) för bilder med söta vovvar.

Sötare och gulligare än så här blir det knappast hos Snaquesaligt.

(Klickbara bilder.) 

Stolt moder 1: Schäfertik med valp.

 Stolt moder 2: Newfoundlandstik med valpar.

Här och här finns lämplig musik.

Och i morgon önskar jag att alla får en riktigt...

TVÅ CHARMTROLL OCH EN GNÄLLMAJA

Egentligen hade jag bara tänkt gnälla denna gång, men efter att ha sett "Så ska det låta" så måste jag börja med att ösa beröm över rysk-norska Alexander Rybak. Vilket charmtroll han är.

Här sjunger han "Fattig bonddräng" i söndagskvällens program.

Alexander och Kalle - två jättemusikaliska, glada och humoristiska charmtroll.

Jag gillar dem!

Och nu över till gnället!

Det är ett par saker som länge irriterat mig. Jag måste tyvärr medge att de har med min ålder att göra. Mycket av mitt gnäll är åldersrelaterat.

Ja, några av oss blir ena riktiga gnällspikar när vi passerat femtio. Vissa klarar sig till sextio. Och några klarar sig hela livet. De stapplar sig fram med rullatorn och är hur glada och positiva som helst.

Undrar hur de bär sig åt?

(Sedan finns det några få som redan vid födseln bestämt sig för att världen troligen inte är så mycket att jubla över.)

Men, hur som helst, vore jag en ung och fräsch tonåring så skulle antagligen nedanstående två problem inte vara några problem.

1.

Varför spelas det så ofta musik i bakgrunden när någon talar i TV (eller radio)? Varför kan inte folk få prata utan besvärande ljudkuliss? Vad är det för fel på tystnad mellan orden, meningarna? Och varför måste det alltid vara musik till bilder utan prat? Ibland talar tystnaden mer än ljuden gör. Och varför måste den mesta bakgrundsmusiken vara så hög, skrällig och oskön?

De flesta programmakare lägger in flåsig musik så snart de har en chans.

Till och med SVT1:s "Fråga doktorn" syndar. Där borde man veta bättre.

Det är faktiskt massor av människor som har besvär med hörseln, även yngre.

Är vi rädda för tystnad?

2.

Varför har tidningar, reklam och text på förpackningar numera så ofta kolumner/(fakta)rutor med mörk text mot mörk bakgrund? Eller ljusa bokstäver mot ljus bakgrund? Kontrasten mellan bakgrund och text kan vara närapå obefintlig. Dessutom kan texten vara så minimal att man måste ha förstoringsglas för att kunna läsa den.

Är det något man vill framhäva litet extra så sätt en färgad ram runt just det, men behåll den ljusa bakgrunden.

Efter att man firat (klarat/genomlidit) ett stort antal födelsedagar så är varken hörsel eller syn som i unga år. Jag hör, som bekant, nästan ingenting på höger öra sedan jag drabbades av plötslig dövhet. P.g.a. detta är jag också, konstigt nog, oerhört ljudkänslig. Och jag har svårt att urskilja vart och ett  ljud när det är många samtidigt. Ljudbilden ska helst vara så ren, klar och fri från störande bakgrundsljud som möjligt. Då hör jag bra... eller i alla fall skapligt bra.

Tack och lov har jag haft turen att tills för några år sedan höra som en hund. Och se som en hök. Jag har alltid varit närsynt men skärpan har varit perfekt med hjälp av glasögon. Jag ser fortfarande bra, men efter glaskroppsavlossningar i båda ögonen så är synen inte riktigt vad den varit.

Vår syn försämras ju naturligt med åren; ögonen klarar inte av att ackommodera som förr (ställa om sig från nära till långt avstånd och tvärtom), och vi behöver också mer ljus när vi läser eller pysslar med något. Dessutom är det många som drabbas av grå starr och andra ögonproblem. Därför underlättar det läsandet om kontrasten mellan text och bakgrund är stor. Och att man undviker alltför små och krusidulliga bokstäver.

Nu förstår jag att flera läsare av detta tänker: "Men nu borde väl ändå snaquesaliga Anta kolla sina egna bloggar! Båda har ju svart bakgrund."

Ja, jag vet att en del tycker att det är jobbigt för korpgluggarna. Men snälla, ha tålamod med det - jag älskar ju svart. Jag kan inte tänka mig en ljus blogg. (Hm... det var lite tvetydigt.) 

Men... en ljus blogg vore inte jag. Och visst syns texten något-så-när? Eller...?
(Säg ja! Snälla! Ni kanske kan förstora blogginläggen?)

Denna person är definitivt ännu mer frustrerad än jag.

Trevlig måndag!

EN FRÅGA TILL LIVET

Dessa rader hittade jag någonstans.

Jag skrev dem på en lapp och nålade fast den på bloggens "anslagstavla". 

Kanske är det så att vi inte uppskattar enkla, lätta saker.

Då och då lyckas i alla fall jag att krångla till det... mesta.
Hmmm...

Önskar att alla får en vanlig, enkel, lugn och skön onsdagskväll!

VARFÖR TITTAR JAG?

 Första deltävlingen i årets upplaga av Melodifestivalen gick av stapeln i Malmö igår kväll.

Det var inte precis så man jublade över evenemanget.

Tramsigt, flamsigt och slamsigt är ord som beskriver spektaklet.

Eller varför inte sammanfatta det till - uschligt?

Programledarna, speciellt El Refai, passar inte alls i detta sammanhang och musiken är inte heller mycket att hurra för.
Jag fattar inte varför jag tittar på eländet.

Nour El Refai och Anders Jansson - jönsiga programledare.

Plumpt - Nour El Refai´s "under-kjolen-skämt".

Med saknad minns jag gamla tiders Melodifestivaler.

De presenterades med stil, elegans och en återhållsam humor. 

 En flimrande TV-ruta ger mer underhållning än nutidens utdraaagna Mello-flams i fem delar.

Efter programmet kände jag ett stort behov av att rensa hjärnan och se något bra. Jag plockade fram en DVD med en gammal TV-serie jag köpte för en tid sedan men inte tittat på än.

Ni kanske minns "I vår Herres hage", den engelska kvalitetsserien från BBC som baserades på James Herriot´s (pseudonym för James Alfred Wight) böcker där han skriver om sitt liv som veterinär på den engelska landsbygden i slutet av 1930-talet.

Serien spelades in 1977-1990, sju säsonger och 90 avsnitt blev det. Det första avsnittet tar sin början året 1937.

De utmärkta skådespelarna Christopher Timothy (Herriot), Robert Hardy, Peter Davison och Carol Drinkwater har huvudrollerna.

Jag hade bara tänkt se det första 50-minutersavsnittet, men det var så trevligt och trivsamt att det blev två avsnitt till. Och efter dessa var Melodifestivalen bortsköljd ur kroppen. Skönt.

Och, det bästa av allt, jag har (drygt) tre veterinär-DVD till att njuta av! 

God vecka!

(Oj, vi har redan hunnit till vecka 6!)