måndag 17 februari 2014

SLUTORD

Farväl min vän.
Utsikten från din sommarhusveranda en vacker sensommardag. 
 Du mötte en lömsk och oförsonlig fiende. Det var en grym och farlig typ som smög sig på, nästlade sig in, bredde ut sig, tog över. Sakta men säkert bröt den ner allt ditt försvar.
Hela din kropp blev en krigszon.

Under några år såg det ut som du skulle kunna bekämpa din hemska fiende, för ett antal gånger drog den sig tillbaka, tillfälligt skadad, ur spel. Men det visade sig att den bara samlat på sig mera kraft. Den hade bidat sin tid. Allt för att kunna slå till igen i en ny och starkare, mer fruktansvärd attack. Den slutliga striden hade börjat.

Veckorna gick och era sammandrabbningar blev värre och grymmare för varje strid ni utkämpade. När dina krafter började avta så blev din fiende allt aggressivare. Det var som att ditt motstånd och - så småningom - din orkeslöshet triggade fienden ytterligare.

Den här gången, den som skulle bli den sista, var fienden obarmhärtig. Egentligen hade den ju redan från första stund bestämt sig för att besegra dig. Den ville bara inte att du skulle få veta det. Den hade invaggat dig i en falsk säkerhet, för en stund hade den låtit dig tro att du kunde vinna.

Du är en av de många som kämpar och har kämpat mot denna fiende. Den ger sig på sina offer, tar dem i besittning, urskiljningslöst och utan förbarmande. Försåtligt smyger den sig till och med på barn och ungdomar. Den är totalt hänsynslös, ger ingen nåd. Den slår vilt omkring sig, till fasa och förtvivlan, och lämnar ofta stor förödelse efter sig.

Ibland ger den sig, dock inte utan strid, och tack och lov så är det allt fler som klarar att hålla fienden tillbaka. Men så många, så väldigt många, går under, måste se sig besegrade.

Krig, i alla former, är alltid fasansfulla och de lämnar spår efter sig. Och även sår, både i kropp och i själ. Även om man vinner striden så finns alltid en ständig oro för att fienden återigen ska gå till angrepp.
Blir det en ny attack? Hur går det då?

Min käre vän, du kämpade så tåligt och tappert och vann flera delsegrar.
Men du förlorade slutstriden.
För någon vecka sedan var du tvungen att ge upp.

Jag är så ledsen, mitt hjärta gråter. Alla dina nära och kära känner en enorm sorg och saknad.
Livet blir aldrig riktigt detsamma igen.

Vila i frid.

9 kommentarer:

  1. Mina tankar går till dig Annica.
    Skickar dig en stor cyberkram!

    SvaraRadera
  2. .........................................................
    Jag läser men vet inte vad jag ska skriva. Fuck döden.

    SvaraRadera
  3. Fint skrivet om en vän som förlorade kampen mot sin sjukdom.

    SvaraRadera
  4. Stort och starkt och alldeles för mycket. Döden. Gott ändå för din vän att ha en sån vän som du. Du skriver så fint.

    SvaraRadera
  5. Anne-Marie: Tack, tankar och kram må ha färdats långt men värmer mig så gott.

    Viola_T: När det gäller döden så är det alltid svårt att hitta ord...
    Läste i morse i Norrbottens-Kuriren om organisationen Ung Cancer som i lördags samlades i Piteå och trädde pärlarmband med texten FUCK CANCER. En text som säger allt. Armbanden säljs för 100 kr/st för att stötta unga som drabbats. Så bra.

    Gunnel: Tack. Stundtals skrivet med tår-skymd blick...

    Mira: Döden, den ofrånkomliga. Men ibland kommer den för tidigt. Och är så obeskrivligt krävande och plågsam. Tack, det är ett sorgset hjärtas ord.

    SvaraRadera
  6. Mycket bra skrivet.
    Livet är aldrig lätt att greppa.
    Min farfar blev far första gången vid 59 års ålder.
    Min far gick bort när han fyllt 59.
    I år är jag 59 år gammal.
    Det får mig att fundera.
    Alldeles för många i min familj har förlorat slaget.
    Jag tänker på dig som förlorat en vän.
    Kram.

    SvaraRadera
  7. Skaffaren: Tack för en fin kommentar. Jag läser dina tänkvärda ord och hoppas innerligt att ingen mer i din familj ska behöva kämpa mot denna hemska fiende. Må cancer kunna utplånas till slut.

    Ju äldre jag blir desto mer funderar jag över livet. Och döden. Jag både skräms och fascineras över hur skör livstråden egentligen är. För varje andetag man tar så närmar sig liemannen alltmer. (Så tänkte man aldrig när man var ung...)
    Ta emot en norrbottnisk kram.

    SvaraRadera