TVÅ CHARMTROLL OCH EN GNÄLLMAJA

Egentligen hade jag bara tänkt gnälla denna gång, men efter att ha sett "Så ska det låta" så måste jag börja med att ösa beröm över rysk-norska Alexander Rybak. Vilket charmtroll han är.

Här sjunger han "Fattig bonddräng" i söndagskvällens program.

Alexander och Kalle - två jättemusikaliska, glada och humoristiska charmtroll.

Jag gillar dem!

Och nu över till gnället!

Det är ett par saker som länge irriterat mig. Jag måste tyvärr medge att de har med min ålder att göra. Mycket av mitt gnäll är åldersrelaterat.

Ja, några av oss blir ena riktiga gnällspikar när vi passerat femtio. Vissa klarar sig till sextio. Och några klarar sig hela livet. De stapplar sig fram med rullatorn och är hur glada och positiva som helst.

Undrar hur de bär sig åt?

(Sedan finns det några få som redan vid födseln bestämt sig för att världen troligen inte är så mycket att jubla över.)

Men, hur som helst, vore jag en ung och fräsch tonåring så skulle antagligen nedanstående två problem inte vara några problem.

1.

Varför spelas det så ofta musik i bakgrunden när någon talar i TV (eller radio)? Varför kan inte folk få prata utan besvärande ljudkuliss? Vad är det för fel på tystnad mellan orden, meningarna? Och varför måste det alltid vara musik till bilder utan prat? Ibland talar tystnaden mer än ljuden gör. Och varför måste den mesta bakgrundsmusiken vara så hög, skrällig och oskön?

De flesta programmakare lägger in flåsig musik så snart de har en chans.

Till och med SVT1:s "Fråga doktorn" syndar. Där borde man veta bättre.

Det är faktiskt massor av människor som har besvär med hörseln, även yngre.

Är vi rädda för tystnad?

2.

Varför har tidningar, reklam och text på förpackningar numera så ofta kolumner/(fakta)rutor med mörk text mot mörk bakgrund? Eller ljusa bokstäver mot ljus bakgrund? Kontrasten mellan bakgrund och text kan vara närapå obefintlig. Dessutom kan texten vara så minimal att man måste ha förstoringsglas för att kunna läsa den.

Är det något man vill framhäva litet extra så sätt en färgad ram runt just det, men behåll den ljusa bakgrunden.

Efter att man firat (klarat/genomlidit) ett stort antal födelsedagar så är varken hörsel eller syn som i unga år. Jag hör, som bekant, nästan ingenting på höger öra sedan jag drabbades av plötslig dövhet. P.g.a. detta är jag också, konstigt nog, oerhört ljudkänslig. Och jag har svårt att urskilja vart och ett  ljud när det är många samtidigt. Ljudbilden ska helst vara så ren, klar och fri från störande bakgrundsljud som möjligt. Då hör jag bra... eller i alla fall skapligt bra.

Tack och lov har jag haft turen att tills för några år sedan höra som en hund. Och se som en hök. Jag har alltid varit närsynt men skärpan har varit perfekt med hjälp av glasögon. Jag ser fortfarande bra, men efter glaskroppsavlossningar i båda ögonen så är synen inte riktigt vad den varit.

Vår syn försämras ju naturligt med åren; ögonen klarar inte av att ackommodera som förr (ställa om sig från nära till långt avstånd och tvärtom), och vi behöver också mer ljus när vi läser eller pysslar med något. Dessutom är det många som drabbas av grå starr och andra ögonproblem. Därför underlättar det läsandet om kontrasten mellan text och bakgrund är stor. Och att man undviker alltför små och krusidulliga bokstäver.

Nu förstår jag att flera läsare av detta tänker: "Men nu borde väl ändå snaquesaliga Anta kolla sina egna bloggar! Båda har ju svart bakgrund."

Ja, jag vet att en del tycker att det är jobbigt för korpgluggarna. Men snälla, ha tålamod med det - jag älskar ju svart. Jag kan inte tänka mig en ljus blogg. (Hm... det var lite tvetydigt.) 

Men... en ljus blogg vore inte jag. Och visst syns texten något-så-när? Eller...?
(Säg ja! Snälla! Ni kanske kan förstora blogginläggen?)

Denna person är definitivt ännu mer frustrerad än jag.

Trevlig måndag!