måndag 10 februari 2014

TVÅ CHARMTROLL OCH EN GNÄLLMAJA

Egentligen hade jag bara tänkt gnälla denna gång, men efter att ha sett "Så ska det låta" så måste jag börja med att ösa beröm över rysk-norska Alexander Rybak. Vilket charmtroll han är.
Här sjunger han "Fattig bonddräng" i söndagskvällens program.
Alexander och Kalle - två jättemusikaliska, glada och humoristiska charmtroll.
Jag gillar dem!
Och nu över till gnället!
Det är ett par saker som länge irriterat mig. Jag måste tyvärr medge att de har med min ålder att göra. Mycket av mitt gnäll är åldersrelaterat.
Ja, några av oss blir ena riktiga gnällspikar när vi passerat femtio. Vissa klarar sig till sextio. Och några klarar sig hela livet. De stapplar sig fram med rullatorn och är hur glada och positiva som helst.
Undrar hur de bär sig åt?
(Sedan finns det några få som redan vid födseln bestämt sig för att världen troligen inte är så mycket att jubla över.)

Men, hur som helst, vore jag en ung och fräsch tonåring så skulle antagligen nedanstående två problem inte vara några problem.
1.
Varför spelas det så ofta musik i bakgrunden när någon talar i TV (eller radio)? Varför kan inte folk få prata utan besvärande ljudkuliss? Vad är det för fel på tystnad mellan orden, meningarna? Och varför måste det alltid vara musik till bilder utan prat? Ibland talar tystnaden mer än ljuden gör. Och varför måste den mesta bakgrundsmusiken vara så hög, skrällig och oskön?

De flesta programmakare lägger in flåsig musik så snart de har en chans.
Till och med SVT1:s "Fråga doktorn" syndar. Där borde man veta bättre.
Det är faktiskt massor av människor som har besvär med hörseln, även yngre.
Är vi rädda för tystnad?
2.
Varför har tidningar, reklam och text på förpackningar numera så ofta kolumner/(fakta)rutor med mörk text mot mörk bakgrund? Eller ljusa bokstäver mot ljus bakgrund? Kontrasten mellan bakgrund och text kan vara närapå obefintlig. Dessutom kan texten vara så minimal att man måste ha förstoringsglas för att kunna läsa den.
Är det något man vill framhäva litet extra så sätt en färgad ram runt just det, men behåll den ljusa bakgrunden.
Efter att man firat (klarat/genomlidit) ett stort antal födelsedagar så är varken hörsel eller syn som i unga år. Jag hör, som bekant, nästan ingenting på höger öra sedan jag drabbades av plötslig dövhet. P.g.a. detta är jag också, konstigt nog, oerhört ljudkänslig. Och jag har svårt att urskilja vart och ett  ljud när det är många samtidigt. Ljudbilden ska helst vara så ren, klar och fri från störande bakgrundsljud som möjligt. Då hör jag bra... eller i alla fall skapligt bra.
Tack och lov har jag haft turen att tills för några år sedan höra som en hund. Och se som en hök. Jag har alltid varit närsynt men skärpan har varit perfekt med hjälp av glasögon. Jag ser fortfarande bra, men efter glaskroppsavlossningar i båda ögonen så är synen inte riktigt vad den varit.
Vår syn försämras ju naturligt med åren; ögonen klarar inte av att ackommodera som förr (ställa om sig från nära till långt avstånd och tvärtom), och vi behöver också mer ljus när vi läser eller pysslar med något. Dessutom är det många som drabbas av grå starr och andra ögonproblem. Därför underlättar det läsandet om kontrasten mellan text och bakgrund är stor. Och att man undviker alltför små och krusidulliga bokstäver.
Nu förstår jag att flera läsare av detta tänker: "Men nu borde väl ändå snaquesaliga Anta kolla sina egna bloggar! Båda har ju svart bakgrund."
Ja, jag vet att en del tycker att det är jobbigt för korpgluggarna. Men snälla, ha tålamod med det - jag älskar ju svart. Jag kan inte tänka mig en ljus blogg. (Hm... det var lite tvetydigt.) 

Men... en ljus blogg vore inte jag. Och visst syns texten något-så-när? Eller...?
(Säg ja! Snälla! Ni kanske kan förstora blogginläggen?)
Denna person är definitivt ännu mer frustrerad än jag.

Trevlig måndag!

7 kommentarer:

  1. Jag antar att jag också har synpunkter eftersom jag passerat femtio. ;)
    Musik i tid och otid är ett otyg. Och varför måste man ha all möjlig musik till naturprogram? Jag har aldrig hört musik när jag är ute i skogen.
    Det där med färger och hur de förhåller sig till varandra kanske är avsiktligt så att kunderna inte skall se vad en vara innehåller? Här i USA får man se till att ha glas10gon eller förstoringsglas eftersom det inte går att läsa innehållsförteckningar.
    Något annat som stör mig är alla snabba växlingar mellan olika scener när man till exempel presenterar TV-program. Jag klarar inte av att titta på det.
    Jamen, då har jag också gnällt. ;)

    SvaraRadera
  2. Anne-Marie: Välkommen med gnället! ;) Då och då måste vi ju gnälla för att få till förändring. I vissa sammanhang borde det gnällas mycket mer.
    Låt oss hoppas att fler börjar ifrågasätta all skvalande musik i tid och otid. Jag älskar musik, men jag vill själv bestämma när, var och hur jag ska lyssna till den. I dagens samhälle kan man tro att vi avskyr tystnad.
    Jag har också reagerat på naturprogrammens musikridå. Om man visar en susande skog, en brusande älv, en ylande varg, låt oss då höra detta och inte ovidkommande skvalmusik.
    Angående mer eller mindre oläsliga faktarutor på förpackningar så är det ett medvetet producentknep. Liksom det finstilta i avtal, försäkringar, o.s.v. De är inte dumma, företagen.
    Håller med om att de snabba bildväxlingarna i TV-program är ett otyg. Man kan bli yr i knoppen för mindre. Skrällig musik och snabba bildklipp - utmärkande för vårt stressade samhälle.
    Nej, mer lugn och kontemplation åt folket! :)

    SvaraRadera
  3. Jag tror att de flesta ogillar musik i program där det inte ska vara musik, men det är troligt att yngre människor inte störs av det på samma sätt som äldre gör.

    Jag njuter verkligen av tystnad.

    SvaraRadera
  4. Snälla! Sluta dunka huvudet i väggen! Jag får huvudvärk bara av att titta på det! Det ser SÅ ont ut.

    Och vad var det redan Hasse Alfredson sa? -Så fort det blir tyst, fläska på med musik!

    SvaraRadera
  5. Gunnel: De unga är uppväxta med ständig musik i öronen. Jag tror inte de fungerar utan den. --- Tystnaden är ljuvlig. Men det kan musiken också vara. När man själv får välja när, var och vilken.

    Mira: Frustrationens offer... men jag tror väggen är vadderad. ;)
    Hela världen har tagit Hasses uppmaning ad notam. Det fläskas hej vilt.

    SvaraRadera
  6. Jag tycker verkligen inte att du är gnällig. Det är du inte. Du har åldern inne, törs ha åsikter och uttala dem. Vackert så!
    Än lider jag inte av musikbakgrund men den kan mycket väl uppenbara sig framöver. Däremot det här med svårläst text stämmer. Både pga små färgskillnader men även storlek. Inte ens glasögon räcker till ibland, man får börja med detektivutrustning i form av ett förstoringsglas i fickan, haha...

    Fortsätt du med svart bakgrund, jag kör vit. Det är olikheterna som tilltalar ;-)

    SvaraRadera
  7. Viola_T: Tack, det känns bra att inte uppfattas som en gnällkäring. Egentligen är man ju en trendspanare. ;) Många korkade företeelser i samhället är helt klart trendiga.
    Sedan några år har jag alltid en chic liten sak med mig i handväskan, ett hopfällbart förstoringsglas. Jag smyger omkring bland korven och spenaten på ICA och Coop och känner mig som Sherlock Holmes. ;) ---
    Sedan går jag hem... och fortsätter att blogga svart! :D

    SvaraRadera