TÄND ETT LJUS

I helgen tänder vi ljus för de nära och kära som inte finns med oss längre.

TACK FÖR 30 ÅR!

Under livets gång kommer vi i kontakt med många olika yrkeskategorier. Inom dessa är det ofta någon speciell person som vi fäster oss vid lite extra. Kanske en omtyckt lärare som vi hade velat ha kvar genom hela skoltiden från ettan till doktorshatten.

Naturligtvis en omöjlighet men likväl ett önskescenario.

Samma känsla kan vi få för tandläkare, läkare, sjukgymnaster, frisörer - ja, alla som "tar hand" om oss på ett mer personligt plan. 

När vi t.ex. träffar en tandläkare som vi trivs med och har ett stort förtroende för så vill vi givetvis ha kvar honom/henne till den dag tänderna (och resten) ska begravas.

Och när vi äntligen hittar en frisör som passar "just mig", som alltid lyssnar på mina synpunkter och fixar mitt hår exakt som jag önskar så vill vi aldrig ha någon annan. 

Allt blir ju så enkelt när/om vi träffar "rätt" personer.

Det gäller i livets alla relationer och situationer.

De senaste 30 åren har jag haft samma tandläkare.

Han och hans personal har alltid varit mycket professionella och tillmötesgående och när något hänt akut så har de genast sett till att jag snabbt fått en tid.
Men ... igår fick jag - till min bestörtning - veta att min populäre tandläkare (p.g.a. hälsoskäl) har sålt sin praktik. Han har noga valt ut ett ungt och duktigt tandläkarpar som ska ta över.

Jag kommer verkligen att sakna min "gamla" tanddoktor.

Och jag känner mig nog ganska förvirrad när ett helt nytt ansikte blickar ner på mig när jag nästa gång halvligger i tandläkarstolen.

En liten tröst i bedrövelsen är dock att den trevliga och skickliga personalen kommer att jobba kvar hos de nya ägarna. Det känns bra.

Min tandläkare har alltid använt en betydligt mindre borr.

Ha en god kväll!

FÖRÄNDRINGENS VIND

Den danske filosofen Kierkegaard visste vad han talade om.

Många av oss svarar nog så här på följande två frågor:

- Utveckling?

- Ja tack!

- Förändring?

- Nej tack!

Frågorna hör ihop, hakar in i varandra.

För att något ska utvecklas behövs (oftast) förändring. Om ingenting förändras sker ingen utveckling.

Då fortsätter allt bara i gamla spår.

Men ... jag undrar ändå om allt verkligen behöver förändras. Är det alldeles säkert att utvecklingen blir bättre för att något förändras?

Ibland verkar det ha gått troll i förändring. Jag har börjat misstänka att man ofta förändrar bara för ändrandets egen skull. Någon utveckling kan man inte se. Många gånger blir resultatet bara mer invecklat. Saker och ting som har fungerat perfekt under lång tid ska plötsligt ändras på något sätt.

Det kan vara ett inarbetat, välkänt namn, en logga, en yrkesbenämning, ett arbetssätt, en fullt fungerande organisation, o.s.v.

Jag började tänka på det här när jag nyligen hörde att Statoil hädanefter ska heta Circle K.

Loggan ser ut så här.

Ungefär samtidigt ändrades systemet för hur jag via internet ska beställa hemleverans av mina matvaror från den stora livsmedelskedjan. Vilket jag gör någon gång i månaden.

Det gamla systemet var väldigt enkelt, användarvänligt och genomtänkt och fungerade perfekt från min första beställning. När jag förra veckan skulle testa det nya för första gången gick det inte alls. Några dagar senare försökte jag igen - med samma nedslående resultat. Jag ringde den aktuella butiken och frågade varför allt blivit så krångligt.

- Jag kommer att svälta ihjäl om jag inte snart får hem varor, skojade jag.

Butikens ansvarige berättade att det nya programmet tyvärr hade sina "barnsjukdomar" men att man hela tiden jobbade på att få det att fungera så bra som möjligt.

Och man tog gärna emot tips och råd om förbättringar.

Jag hade en lång lista med sådana.

 Jag fick också råd om hur jag skulle gå till väga för att beställa.

Sedan visade det sig att de råden inte riktigt stämde.

Nåväl, den tredje gången och efter ytterligare telefonkonsultationer med matbutiken och även den rikstäckande kundservicen så lyckades jag - äntligen! - lägga min beställning.

Det komiska i det här var att på pappret man bifogade sista hemleveransen innan det nya systemet skulle införas stod det:

"Nu blir det enklare för dig att handla online.

Det mesta kommer att fungera precis som tidigare." 

Haha, plats för skratt!

En annan onödig förändring:

... blev HÄLSOCENTRAL. Larvigt.

Det är vård jag söker när jag känner mig krasslig. Är jag vid hälsa behöver jag inte uppsöka läkare.

Pengarna som landstinget slängde iväg på det här tramsiga namnbytet skulle man istället ha använt i vården, t.ex. höjt lönerna för personalen. Men inte landstingspolitikernas! De är redan välbetalda.

Förresten, ni vet väl vad NEVS är?

Jaså inte? Det är ju SAAB.

NEVS står för

https://sv.wikipedia.org/wiki/National_Electric_Vehicle_Sweden

Ha en bra vecka!

HOSTA, FÄRGER OCH MISSISSIPPI

Förra veckan stod datorn oanvänd i fyra-fem dagar.

Den envisa förkylningen har inte bara gett hosta och snuva.

Den verkar också ha hindrat blogg-fantasin. 

Huvudet har inte kunnat komma på ett enda ämne att skriva om. Hjärnkontoret har ekat tomt och spöklikt. Värre än vanligt.

Kanske den uschliga hostan orsakar korsdrag och sveper iväg alla små grå.

Hostan, ja ... den tycks trivas alldeles ypperligt hos bloggerskan och i kväll har dessutom rinnsnuvan kommit tillbaka. En pappersnäsduk räcker ungefär 5-10 minuter. Vad ÄR detta??? Jag hade verkligen hoppats att jag skulle vara av med förkylningen vid det här laget.

Men nej då, nu verkar den vara inne på andra varvet. Hur som helst, nu säng-sover jag i alla fall efter de första fem nätternas fåtölj-sömn. Härligt!

 I tisdagsmorse vaknade jag vid femtiden och råkade se att det var en fantastisk morgonrodnad. Jag hämtade kameran, den lilla kompakta, och tog snabbt några bilder. Men så såg jag att färgerna stämde inte alls med verkligheten. Det blev vackert men blått, lila och rosa istället för rött, orange och gult.

Men när jag ändrade från "automatisk" till "solnedgång" (går bra även vid soluppgång) började färgerna bli mer verklighetstrogna. Det blev en väldig skillnad! Inget fel på färgerna i sig men översta bilden visar inte alls hur det såg ut. Ibland ljuger kameran alldeles förfärligt.

Ha en skön helg!

Och lyssna gärna på en gammal, bra låt från 1975.
Här lite data om gruppen.

TYCK GÄRNA LITE SYND OM MIG

Sedan tre dagar tillbaka vältrar jag mig i självömkan.

Jag har blivit dunderförkyld - tack och lov är det drygt fem år sedan sist! - men när det händer tycker jag att livet till 99% är pest och pina. Jag får nämligen alltid en fruktansvärd hosta. Och den kan nästan sitta i hur länge som helst.

Ända sedan jag var barn har jag haft stora besvär med mina luftrör - jag hade åtminstone två-tre-fyra luftvägskatarrer varje år under skoltiden. Än idag kan jag återkalla smaken av penicillintabletter tillsammans med lingonsylt vilket (på den tiden) var den enda kombination som fungerade för att jag skulle kunna svälja pillren.

Under skolåren var jag förbjuden av skolläkaren att vara med på gymnastiktimmarna i gympasalen p.g.a. att det dammade. Jag fick hostattacker som inte var av denna världen.

Men utomhusaktiviteterna gick bra.

(Om nu sanningen ska fram så var jag aldrig speciellt ledsen över att slippa skolgympan. Och jag förstod att det var flera av mina skolkamrater, bland flickorna förstås, som var väldigt avundsjuka på min frisedel från gymnastiken.)

Förkylningar och influensor med alla möjliga jobbiga inslag är ju aldrig trevliga, men i mitt fall är hostan värst. Jag skulle faktiskt föredra en heltäppt näsa med lukt-/smakbortfall och huvudvärk.

Men nej, jag "bara" kraxar och kraxar. Dag och natt.

När jag för många år sedan i vuxen ålder drabbades av lunginflammation hostade jag av ett revben.

Vilket förstås gjorde hostan till rena tortyren.

Just nu är det tredje natten jag försöker sova i en fåtölj. Det går inget vidare. Inte ens sittandes i min praktiska och sköna ställbara säng kan jag få kvarkan att hålla sig inom sovtillåtande gränser. Jag kan inte ens tänka "säng" utan att få en hostattack. Så det är totalt misslyckat att ens prova.

Ni må tro att jag har försökt.

På tre dygn har jag kanske sovit tre-fyra timmar. Det är inte klokt. Men vad gör man när hostmedicinerna inte fungerar särskilt bra? Gummiklubba som sömnmedel?

Om inte annat så blir det väl en rejäl huvudvärk.

Egentligen fattar jag inte att jag överhuvudtaget kan stå på benen.

Och att jag bara är måttligt förvirrad. Tror jag i alla fall.

Längsta tiden jag fåtölj-sovit är sjutton dygn.

Men den gången berodde hostan på allvarliga medicinbiverkningar.

Fy bubblan vad sjuk jag var då.

Jodå, även det arma luktorganet är drabbat av höstförkylningen.

Renen Rudolfs mule och min näsa uppvisar stora likheter.

 

 Tro´t eller ej, men det finns faktiskt trevliga typer av hosta.

Ha en fin vecka. Hoppas ni klarar er från alla dumma "virrussar" som flyger omkring!

VACKRA MÖNSTER

För någon dag sedan låg det ett spännande paket i mitt nyuppsatta brevfack tre trappor ner.

Jag beställde nyligen några DVD-filmer och en bok med medföljande CD.

Allt verkade intressant - därav köpen.

Filmerna har jag ännu inte hunnit se men boken är genomtittad och CD:ns mönsterskatt är t.o.m. redan överförd till datorn.

Klicka för större bilder. 

Så här ser bokens fram- respektive baksida ut.

Nedan några av de vackra Art Deco-mönstren som boken och CD:n är fulla av.

 

 

 

 

 

 

 
Jag gillar verkligen Art Deco-stilen. 

Nu gäller det bara att sätta igång och använda mönstren till något.

Kanske det kan bli en kudde, gardin, duk, tavla, kort eller något annat trevligt.

Mysig sysselsättning under långa, mörka och kulna höst- och vinterkvällar.

Om inte annat så kan man skriva ut kopior och färglägga de svart-vita bilderna.

Bland mogna flickor är visst det en populär hobby numera.
Det har jag hört rykten om. Men jag vet inte om de är sanna.

 

 Hoppas ni får en skön helg!

DEN SVARTA PRICKEN

I förra inlägget berättade jag om att min amerikanska tremänning från Kalifornien varit hit på ett kort men trevligt besök.

Idag får ni ta del av innehållet i ett mejl som min tremänning från Illinois sände häromdagen. Kanske någon av er redan sett detta, men jag tyckte texten var så tankeväckande och bilderna så fina att jag ändå ville visa det.

Dessutom skadar det aldrig att träna lite engelska.

Klicka bilderna för större text.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tionde september idag - en tredjedel av denna härliga månad har redan sprungit iväg.

Ha en fortsatt solig och fin vecka.

Och njut av allt det vita runt den svarta pricken.

EN FRANSYSK VISIT AV AMERIKANER

Under förra veckan städade bloggerskan lite mer än vanligt.

Vilket resulterade i att datorn haft det ganska lugnt några dagar.

Hm ... orsaken till den ovanligt noggranna städorgien var att det skulle komma långväga gäster.

Ända från det stora landet på andra sidan "pölen". En av mina amerikanska tremänningar med make berättade för drygt ett år sedan att de hade bokat en kryssning i och omkring Baltikum. De skulle resa från hemmet i USA den 15 augusti 2015 och undrade om det passade att de efter kryssningen flög norrut för en kort visit hos oss släktingar här uppe.

Förra gången vi sågs var i juni 1989 när de firade midsommar här.

- Ni är så välkomna! sa jag på engelska. (De talar ingen svenska.) Jag fortsatte: Hihi, vi hinner knappast tröttna på varandra om vi ses med ett tidsintervall på 26 år.

Eftersom jag ju ibland mår lite uschligt så "vältrade" jag över det mesta av värdskapet på två av mina brorsdöttrar. Från tidigt i söndags morse till på tisdag eftermiddag delade de glatt sina hem och sin tid med besökarna.

(Klickbara bilder.)

Det var verkligen roligt att träffa A och B igen. Vi konstaterade att vi, tyvärr, blivit både lite gråare och lite rynkigare på dessa 26 år, men vi hade i alla fall inga problem med att känna igen varandra.

Och det kan man ju se som positivt.

Nu är de tillbaka i sitt hem i närheten av San Francisco, Kalifornien, och med sig har de en massa trevliga minnen från kryssningen som tog dem till bl.a. Bornholm, Gdansk, Visby, Riga, Tallinn, Sankt Petersburg, Helsingfors och kryssningens slutmål Stockholm - där de hann äta middag hos min bror och svägerska innan det var dags att flaxa iväg till oss i norr.

Och givetvis hoppas jag att A och B tog med sig några fina minnen även från Norrbotten, som till gästernas ära bjöd på strålande väder.

Lombard Street, San Francisco. Världens krokigaste gata.

Foto: Ken Glaser Jr

Vilken tur att man inte behöver snöröja den gatstumpen!

Vill ni se den söta gåvan jag fick av min tremänning så kan ni titta in på min andra blogg,
Pyssel och Pinaler.

Trevlig helg på er!