FÖRSTA ADVENT - REDAN?

Juledörren har nu öppnats lite på glänt

för idag är det första advent.

 Med ny dörr (säkerhetsdörr av metall - mycket olämplig och ganska omöjlig att spika i) så har det varit lite klurande över hur eventuella dörrprydnader skulle sättas upp.
(Jag gillar att ha något säsongsbetonat på ytterdörren) 

Med en liten S-krok om kanten på dörrens översida och ett rött band så löstes problemet. Både för ut- och insidan av dörren.
Färgen på bandet kommer förstås att variera allt efter årstid/helg.

(Ursäkta dåliga foton, dock klickbara.)

Dörrdekoration.

 Även tidningshållaren har fått lite juldekor.

Ett rött band med en krans i var ände.

Faktiskt riktigt fiffigt, om jag får säga det själv.

Och det får jag ju eftersom det är min blogg. 

Det bästa av allt -  ingen som helst åverkan på nya dörren. Inte ens en tejpbit.

Ha en skön första adventskväll!

VAR FINNS DET FOLKET?

Lyckligt är det folk vars historia är tråkig att läsa.

Charles de Montesquieu (1689-1755) 

SER EJ, HÖR EJ, TALAR EJ

De senaste månaderna har den svenska regeringen

och de flesta svenska politiker och makthavare använt följande strategi...

... ser inte, hör inte, talar inte.

Först nu verkar slanten ha trillat ner för många av dem och de börjar äntligen inse sina åligganden. Verkligheten har kommit i kapp och öppnat deras ögon, öron och munnar.

Ja, ja, bättre sent än aldrig.

I hela Sverige och framför allt på massor av arbetsplatser, speciellt den ovanstående,

har dock denna strategi hunnit orsaka kaos, förvirring och hårt prövade människor.

Detta gäller också icke minst de senast hitkomna flyktingarna som nu har mycket svårt att ens få en dräglig sovplats under tak.

Löfven sa att vi har varit naiva. Vilka vi? Inte folket!

Mest naiva har ju han och hans politikerkolleger varit.

Hur hade de egentligen tänkt att det här skulle hålla i längden?

Och kaoset är inte över - det är antagligen nu det börjar på allvar.

Hoppas ni står ut med att jag, mitt i allvaret men med glimten i ögat, tagit mig friheten att sätta texter på vissa av bilderna här nedan.

 

 

  

Ja, vad mer kan man säga?

MÖRDARROBOTAR

Franska flaggan, trikoloren, där bloggerskan lagt till Jean Julliens fredsteckning.

Fredagen den 13 november 2015 blev ännu ett datum som för alltid kommer att förknippas med besinningslös terror och oskyldiga människors död. Nu gör detta datum sällskap med tisdagen den 11 september 2001 och fredagen den 22 juli 2011. Det är tyvärr många fler men speciellt dessa tre datum har etsat sig fast i våra minnesceller för evigt.

Alla dessa fanatiska, hjärntvättade och totalt känslobefriade mördarrobotar som ser som sin uppgift att i sitt heliga krig ta livet av så många "otrogna" som möjligt. Hur kan ens någon enda ansluta sig till en sekt som till 100% utgörs av bestialiska monster? Det är fruktansvärt skrämmande och fullständigt obegripligt för oss normala, vettiga och empatiska människor.

Hur länge dröjer det innan en terrorattack också lamslår och chockar Sverige? Den kan komma vilken dag som helst. Det är inte fråga om om, utan om när, var och hur.
Bara tanken får oss alla att rysa.

Och hur tänker man när dessa "heliga krigare", efter sina terrorturnéer, utan vidare får återvända till Sverige och andra länder? Ofattbart. Har mesigheten inga gränser?

Hädanefter bör vi nog alla vara lite extra akt- och varsamma. Men förhoppningsvis inte gå omkring i ständig skräck. För det är ju just det de vill, dessa felprogrammerade mördarmaskiner. Då låter vi dem styra våra liv. Och det ska de banne mig inte få göra. Den makten ska vi inte ge dem.

Men hur bekämpas bäst dessa vettvillingar? Humanism och empati finns inte i deras värld, en värld som endast består av fanatism, våld och fasansfull terror. Det är verkligen hög tid att världens länder gemensamt och med alla medel tar ansvar för att få slut på skräckväldet.

Och i det lilla ska vi vanliga bara vara snälla mot oss själva och varandra. Sprida vänlighet och kärlek är det bästa vi kan göra i oroliga tider, som motvikt till all galenskap. Och man kan ju alltid hoppas att det sticker åtminstone lite i dårarnas ögon.

  

SKYDDSÄNGLAR, VI BEHÖVER ER!

I dessa tider när det händer så mycket hemskt skulle det behövas fler skyddsänglar.

Man har ju hört ryktas om att vi alla egentligen har en vingbeprydd vän som hela tiden vakar över oss men i så fall är det många av dem som borde byta jobb.

Vissa tycks inte riktigt uppfylla de stränga anställningskraven. Eller snarare, de orkar inte.

 Det är omöjligt att jobba och vara alert dygnets alla timmar, alla dagar i veckan. Speciellt med tanke på hur farligt och otryggt många av deras arbetsgivare lever för tillfället. Att klara jobbet då kan få vem som helst att bli utbränd och gå i väggen.

Nu raljerar jag över allvarliga saker, men ibland behöver man lämna allvaret för en stund.

Tillståndet i världen och de nyheter det orsakar gör att man nästan stänger öron och ögon emellanåt.

Man längtar så efter en stunds paus från allt skrämmande och tragiskt och efter att få fnissa lite åt något fånigt och bagatellartat. Som t.ex. ett småtramsigt blogginlägg. 

Hur som helst, nu skickar jag ut fyra av mina egna änglar i världen. Åtminstone bilder på dem.

Kanske de kan ge någon ett litet leende.

(Som vanligt klickbara bilder.)

Denna fina ängel målade min mormor 1905. Tavlan hänger i mitt sovrum.

En söt och blomsterprydd ängel från 1920 som min mamma prydde sin barndoms julgranar med.

 En lekfull ängel som jag fått av min väninna G. 

 Och så tre bilder av den sovande ängeln som jag för flera år sedan bara var tvungen att köpa.

Bedårande söt sussar den lugnt på en hylla ovanför min säng.

Men här har den fått sova en stund ovanpå sängen.

 

Jag hoppas och önskar att massor av skyddsänglar ska sväva runt alla de utsatta människor som just nu kämpar sig till en bättre och tryggare tillvaro. Och även se till alla dem som på olika sätt försöker hjälpa de utsatta. De är alla änglar, var och en på sitt sätt. Och de jobbar också långa skift.

Må väl! 

TÄND ETT LJUS

I helgen tänder vi ljus för de nära och kära som inte finns med oss längre.

TACK FÖR 30 ÅR!

Under livets gång kommer vi i kontakt med många olika yrkeskategorier. Inom dessa är det ofta någon speciell person som vi fäster oss vid lite extra. Kanske en omtyckt lärare som vi hade velat ha kvar genom hela skoltiden från ettan till doktorshatten.

Naturligtvis en omöjlighet men likväl ett önskescenario.

Samma känsla kan vi få för tandläkare, läkare, sjukgymnaster, frisörer - ja, alla som "tar hand" om oss på ett mer personligt plan. 

När vi t.ex. träffar en tandläkare som vi trivs med och har ett stort förtroende för så vill vi givetvis ha kvar honom/henne till den dag tänderna (och resten) ska begravas.

Och när vi äntligen hittar en frisör som passar "just mig", som alltid lyssnar på mina synpunkter och fixar mitt hår exakt som jag önskar så vill vi aldrig ha någon annan. 

Allt blir ju så enkelt när/om vi träffar "rätt" personer.

Det gäller i livets alla relationer och situationer.

De senaste 30 åren har jag haft samma tandläkare.

Han och hans personal har alltid varit mycket professionella och tillmötesgående och när något hänt akut så har de genast sett till att jag snabbt fått en tid.
Men ... igår fick jag - till min bestörtning - veta att min populäre tandläkare (p.g.a. hälsoskäl) har sålt sin praktik. Han har noga valt ut ett ungt och duktigt tandläkarpar som ska ta över.

Jag kommer verkligen att sakna min "gamla" tanddoktor.

Och jag känner mig nog ganska förvirrad när ett helt nytt ansikte blickar ner på mig när jag nästa gång halvligger i tandläkarstolen.

En liten tröst i bedrövelsen är dock att den trevliga och skickliga personalen kommer att jobba kvar hos de nya ägarna. Det känns bra.

Min tandläkare har alltid använt en betydligt mindre borr.

Ha en god kväll!

FÖRÄNDRINGENS VIND

Den danske filosofen Kierkegaard visste vad han talade om.

Många av oss svarar nog så här på följande två frågor:

- Utveckling?

- Ja tack!

- Förändring?

- Nej tack!

Frågorna hör ihop, hakar in i varandra.

För att något ska utvecklas behövs (oftast) förändring. Om ingenting förändras sker ingen utveckling.

Då fortsätter allt bara i gamla spår.

Men ... jag undrar ändå om allt verkligen behöver förändras. Är det alldeles säkert att utvecklingen blir bättre för att något förändras?

Ibland verkar det ha gått troll i förändring. Jag har börjat misstänka att man ofta förändrar bara för ändrandets egen skull. Någon utveckling kan man inte se. Många gånger blir resultatet bara mer invecklat. Saker och ting som har fungerat perfekt under lång tid ska plötsligt ändras på något sätt.

Det kan vara ett inarbetat, välkänt namn, en logga, en yrkesbenämning, ett arbetssätt, en fullt fungerande organisation, o.s.v.

Jag började tänka på det här när jag nyligen hörde att Statoil hädanefter ska heta Circle K.

Loggan ser ut så här.

Ungefär samtidigt ändrades systemet för hur jag via internet ska beställa hemleverans av mina matvaror från den stora livsmedelskedjan. Vilket jag gör någon gång i månaden.

Det gamla systemet var väldigt enkelt, användarvänligt och genomtänkt och fungerade perfekt från min första beställning. När jag förra veckan skulle testa det nya för första gången gick det inte alls. Några dagar senare försökte jag igen - med samma nedslående resultat. Jag ringde den aktuella butiken och frågade varför allt blivit så krångligt.

- Jag kommer att svälta ihjäl om jag inte snart får hem varor, skojade jag.

Butikens ansvarige berättade att det nya programmet tyvärr hade sina "barnsjukdomar" men att man hela tiden jobbade på att få det att fungera så bra som möjligt.

Och man tog gärna emot tips och råd om förbättringar.

Jag hade en lång lista med sådana.

 Jag fick också råd om hur jag skulle gå till väga för att beställa.

Sedan visade det sig att de råden inte riktigt stämde.

Nåväl, den tredje gången och efter ytterligare telefonkonsultationer med matbutiken och även den rikstäckande kundservicen så lyckades jag - äntligen! - lägga min beställning.

Det komiska i det här var att på pappret man bifogade sista hemleveransen innan det nya systemet skulle införas stod det:

"Nu blir det enklare för dig att handla online.

Det mesta kommer att fungera precis som tidigare." 

Haha, plats för skratt!

En annan onödig förändring:

... blev HÄLSOCENTRAL. Larvigt.

Det är vård jag söker när jag känner mig krasslig. Är jag vid hälsa behöver jag inte uppsöka läkare.

Pengarna som landstinget slängde iväg på det här tramsiga namnbytet skulle man istället ha använt i vården, t.ex. höjt lönerna för personalen. Men inte landstingspolitikernas! De är redan välbetalda.

Förresten, ni vet väl vad NEVS är?

Jaså inte? Det är ju SAAB.

NEVS står för

https://sv.wikipedia.org/wiki/National_Electric_Vehicle_Sweden

Ha en bra vecka!

HOSTA, FÄRGER OCH MISSISSIPPI

Förra veckan stod datorn oanvänd i fyra-fem dagar.

Den envisa förkylningen har inte bara gett hosta och snuva.

Den verkar också ha hindrat blogg-fantasin. 

Huvudet har inte kunnat komma på ett enda ämne att skriva om. Hjärnkontoret har ekat tomt och spöklikt. Värre än vanligt.

Kanske den uschliga hostan orsakar korsdrag och sveper iväg alla små grå.

Hostan, ja ... den tycks trivas alldeles ypperligt hos bloggerskan och i kväll har dessutom rinnsnuvan kommit tillbaka. En pappersnäsduk räcker ungefär 5-10 minuter. Vad ÄR detta??? Jag hade verkligen hoppats att jag skulle vara av med förkylningen vid det här laget.

Men nej då, nu verkar den vara inne på andra varvet. Hur som helst, nu säng-sover jag i alla fall efter de första fem nätternas fåtölj-sömn. Härligt!

 I tisdagsmorse vaknade jag vid femtiden och råkade se att det var en fantastisk morgonrodnad. Jag hämtade kameran, den lilla kompakta, och tog snabbt några bilder. Men så såg jag att färgerna stämde inte alls med verkligheten. Det blev vackert men blått, lila och rosa istället för rött, orange och gult.

Men när jag ändrade från "automatisk" till "solnedgång" (går bra även vid soluppgång) började färgerna bli mer verklighetstrogna. Det blev en väldig skillnad! Inget fel på färgerna i sig men översta bilden visar inte alls hur det såg ut. Ibland ljuger kameran alldeles förfärligt.

Ha en skön helg!

Och lyssna gärna på en gammal, bra låt från 1975.
Här lite data om gruppen.