Idag är det alla pappors dag.
Då passar det bra att berätta historien om min salig far och familjens första bil.
---
Grattis pappa!
Trots att det igår var hela 34 år sedan du gick bort så är det ändå din dag idag.
Jag saknar dig!
Ett gammalt foto av min pappa och vår familjs första bil, en Opel Kadett från 1937.
Om jag nu minns rätt efter alla år som gått så köpte pappa den gamla Opeln för 800 kronor och sålde den för fem gånger så mycket, 4000.
Första gången mamma fick se rishögen (jag tror den var mörkt lilafärgad - och rostig) lär hon förskräckt först tittat på bilen och sedan på pappa och frågat:
- Är du inte riktigt klok?
Man får nog förstå kära mors reaktion för bilen var i ett förfärligt skick, men pappa, som då var verkmästare på den bilverkstad han senare övertog, hade sett den gamla Opelns potential. Och efter massor med arbetstimmar blev bilen faktiskt i skick som ny.
Den snofsigt grönlackade Kadetten tog oss med på flera och långa semesterresor genom Sverige. Jag har inga minnen av att den någonsin strejkade. Och skulle den någon gång varit krasslig så fixade förstås "pappa bildoktorn" det, lätt som en plätt. Han var expert på bilar.
Nu förflyttar vi oss raskt något år framåt i tiden och kollar vad som hände med pappas Opel.
På bilverkstaden där pappa arbetar och där Kadetten också står parkerad under arbetstid stegar det plötsligt in två okända män; de har bilproblem av något slag. Efter de första hälsningsfraserna börjar de mycket intresserat, men lite diskret, att smyga runt Opeln. Pappa låter dem hållas. Så småningom frågar de om de även kan få kika inne i bilen och under huven. Till slut undrar de hur mycket pappa vill ha betalt för den gröna pärlan.
- Den är inte till salu, svarar pappa. Jag har lagt ner enormt mycket arbete på att få den i det här fina skicket och har ingen tanke på att sälja den.
Männen, som kommer från en ort längre norrut, ger sig inte. De frågar igen och igen och till slut blir pappa less på "tjatet" och vill bli av med de envisa karlarna.
- Okej, säger han, ni får köpa bilen men då vill jag ha 4000 kr.
(Han var säker på att detta pris skulle få männen att ge upp och försvinna.)
(Han var säker på att detta pris skulle få männen att ge upp och försvinna.)
Men icke.
De drar aningen förvånat efter andan och säger att 4000 är ju i mesta laget. Kan inte bilägaren tänka sig ett lite lägre pris?
- Nej, säger pappa, som jag sa så är ju bilen egentligen inte till salu. Ska ni absolut köpa den så får ni acceptera priset. Med tanke på allt jag kostat på den, arbete, material och ny lack så anser jag att det är vad den är värd. Jag släpper den inte för mindre. Så nu är det upp till er.
Pappa hade inte en tanke på att männen ens skulle fundera mer på bilköpet. Fyratusen kronor var väldigt mycket pengar på den tiden, runt 1950.
Förvånat hör han männen säga:
- Kan vi få lite betänketid? Vi går ut en sväng så vi får diskutera sinsemellan. Vi återkommer.
Pappa är helt övertygad om att han sett männen för sista gången.
Men... det dröjer inte länge förrän de omåttligt intresserade bilspekulanterna återvänder och säger:
- Vi köper bilen!
Pappa blir mycket förvånad.
När käre far kommer hem efter jobbet och meddelar att han sålt vår fina bil och att den ska lämna oss senare på kvällen kan man ana en viss förstämning i huset. Alla verkar ledsna.
Hastigt töms den gamla Kadetten på privata tillhörigheter och när köparna anländer för att hämta familjens hjulförsedda trotjänare så gråter jag, lillflickan, alldeles förfärligt.
Pappa kramar mig och försöker trösta:
- Gråt inte! Vi ska köpa en annan och nyare bil.
Det dröjde inte länge förrän fadern kom hem med en risig Volvo PV - denna gång ifrågasatte dock inte modern sin makes psykiska status. Och efter många arbetstimmar och ny lack (grön även denna gång) blev den vår andra bil-pärla.
Familjens tredje bil blev en sprillans ny Volvo PV 544. Som efter bara något år byttes mot den fjärde bilen, en lika sprillans ny Volvo Amazon. Och så vidare.
En annan gång ska jag skriva mer om pappas bilar. Och visa några foton.
Ibland har jag tänkt på Opel Kadetten och vad det blev av den. Trivdes den och fick det bra i sitt nya hem? Jag tvivlar dock på att den blev lika ompysslad som hos oss. Jag tror inte jag såg en endaste liten fläck eller minirepa på pappas bilar. De var alltid blänkande fina och välstädade.
Ibland har jag tänkt på Opel Kadetten och vad det blev av den. Trivdes den och fick det bra i sitt nya hem? Jag tvivlar dock på att den blev lika ompysslad som hos oss. Jag tror inte jag såg en endaste liten fläck eller minirepa på pappas bilar. De var alltid blänkande fina och välstädade.
Så här såg det ut utanför mitt "blå fönster" vid lunchtid idag, Fars dag.
Stora lapphandskar virvlade tätt omkring i luften.
"Nej, se det snöar, nej, se det snöar!
Det var väl tråkigt, usch, ja!"
("Blå fönstret" kallas så p.g.a. att det står fullt av blå glasprylar på fönsterbrädan. Utsikten från detta fönster har ni redan sett ett antal gånger. Det blir säkert fler...)
Ha ett trevligt avslut på Fars dag!
.gif)
