UR LED ÄR TIDEN...

... så skrev den gode Shakespeare i Hamlet och jag är benägen att hålla med honom. Han ville visst vrida den rätt men några sådana ambitioner har jag inte alls. Däremot kan man ju fundera över tiden och dess gång. Ju äldre man blir desto fortare verkar den rusa iväg.

-

Nu vandrar tankarna nästan varje dag på nya obekanta stigar. Man tänker annorlunda än när man var ung, vilket ju är helt naturligt. Men tankarna har förändrats så mycket på bara fem-tio år. Nu ter sig dagar, veckor, månader, år så mycket kortare än förr. Och det beror väl på detta:

Ju fler år man lägger bakom sig, desto färre har man framför sig. Framtiden krymper och plötsligt inser man att livet är alldeles för snålt tilltaget.

-

När man var ung och hörde de äldre klaga på att tiden sprang på snabba fötter så fattade man inte alls vad de talade om. Då bestod ju en vanlig dag av en enorm massa timmar, en oändlighet. För att inte tala om hur lååånga långfredagarna kunde vara. Och julaftnarna - åtminstone fram till dess tomten kom. Och ett år - det var som en ofattbar eon.

-

Nu är ett år ingenting. Vips! Svisch! så är det över. Och alla storhelger som nyår, påsk, midsommar och jul - visst dyker de upp med mycket kortare intervaller nu för tiden? Och födelsedagarna! Hugaligen! Nyligen fyllde jag 25. Tycker jag! Men nu... även om jag låter siffrorna byta plats så räcker de inte för att tala om min ålder. Vad är det som händer??? Jag är både förvirrad och förvånad.

-

Nu börjar jag förstå hur mina föräldrar måste ha känt det när de såg oss barn växa upp. Och ännu mer när barnbarnen kom. Och sedan deras barn. Vår tidsuppfattning ändras alltefter vilken ålder vi själva befinner oss i. Och först när vi blir äldre så kommer insikten:

"Alla dessa dagar som kom och gick - inte visste jag att det var livet."

(Stig Johansson)

-

Tänk om man kunde förmedla denna insikt till de unga - att ta vara på varje timme. Livet är verkligen alldeles för snålt tilltaget. Det är en "just nu"-grej.