MIN ROCK´N´ROL(L)IGA SCARF

I mina gömmor finns både det ena och det andra. Ända sedan koltåldern har jag varit bra på att spara saker.

Idag fann jag denna sidenscarf som jag lyckligt bar om halsen under den senare halvan av 1950-talet. Den inspirerade till dagens inlägg.

 Rock´n´ Roll-scarfen.

Tommy Steele, den stora idolen... Detta var min allra första EP-skiva. Som jag i hemlighet tjuvspelade på äldsta broderns Luxor-grammofon när han var borta. Så småningom köpte pappa en Luxor radiogrammofon, med trådspelare, även till resten av familjen. (Gunnar Wiklunds far sålde Luxor och pappa var bekant med honom, så då blev det det märket.)

Min beundran för Tommy var djup och innerlig...

... tills jag såg filmen "Ung man med gitarr" ("Loving You"). Tre gånger. Sedan var det bara Elvis som gällde. Tommy var helt glömd.

Från och med den filmen så började jag spara alla slags biljetter i en bok. När det handlade om de första Elvisfilmerna, så klippte jag dessutom ut bioannonserna ur dagstidningen och klistrade in dem. På den tiden var tyvärr tejp av dålig kvalitet och därför ser det ut som det gör.

Genom alla år har jag fortsatt att spara biljetter, skriva datum, tid och andra fakta om filmen/teatern/konserten, m.m. och också betygsatt och skrivit en liten recension. Jag har även skrivit in vem eller vilka jag hade med mig som sällskap.

Betygsskalan var ett till fem. Fem (stjärnor) var givetvis toppbetyget. När jag tittar igenom mina recensioner så ser jag att de allra tidigaste Elvisfilmerna fått sex (6) stjärnor. De är de enda som ståtar med det betyget... Senare i livet har jag sett hans filmer med lite mer kritiska ögon.

Denna EP, plus del 2 och 3, inhandlades genast efter det snabba idolbytet!



 

 Ett tag efter "Loving You" kom nästa Elvisfilm, "Jailhouse Rock". Och den var BARNFÖRBJUDEN. Gråt! Jämmer! Besvikelse! Efter mycket tjat från min sida skickade mamma iväg den yngre av mina storebröder för att först kolla om filmen var mycket otäck. Sedan han bedömt att lillasyster skulle klara traumat att se Elvis bli pryglad, så fick den snälle storebrodern åtaga sig att eskortera lillsyrran. Och det t.o.m. två gånger! (Ja, jag skrev ju `snälle´.)

Det var nog tur att min äldste storebror brukade jobba extra som biografmaskinist och därmed kände vaktmästarna. Det var nog även tur att jag såg äldre ut än jag var. (På den tiden var det något man var glad över...)

Fortfarande gillar jag Elvis och hans musik. Genom åren har det blivit många skivor med honom, både på vinyl och CD. Hans röst hade något speciellt som ingen annan sångare ens kommit i närheten av. Den var/är tuff, sårbar, lycklig och vemodig.

Skivan med Tommy Steele finns fortfarande kvar i skivsamlingen. Men någon fler med honom blev det aldrig.

God tisdag!