onsdag 25 september 2013

OM HÖST OCH HUNDAR

Nu har hösten anlänt, men så sent som förra veckan kunde vi norrbottningar läsa i morgontidningen att SMHI ansåg att vårt län fortfarande hade sommar, temperaturmässigt sett.
Enligt meteorologerna ska dygnsmedeltemperaturen ha legat under nio plusgrader fem dygn i rad för att det ska räknas som höst.
Det hade den inte gjort då.
Det har den gjort nu.
Och det kallaste hittills, i mitt närområde, var natten till tisdag då min termometer visade endast 1,8 plusgrader. Under tisdagen blev det aldrig varmare än runt fem. Dessutom blåste det så träden snodde sig aviga och löven virvlade stressade omkring i luftrummet, vurpade, krockade, kastades hit och dit, upp och ner för att till slut nå marken - förgängelsen.
Höstlöv ska dala sakta och eftertänksamt mot marken, precis som snöflingor gör en stilla vinterdag. Ungefär som om de tvekar att släppa taget innan de ger sig ut i fritt fall mot det okända.
För någon vecka sedan fick jag en mycket rar och trevlig present av bästa väninnan G...
 ... nämligen den lilla, fina
HUNDBOKEN från Pedagogförlaget.
 Efter 40 års vänskap så har det ju inte kunnat undgå henne att jag gillar hundar.
Hon har alltså lång erfarenhet av hur fjompigt och urtramsigt jag beter mig varje gång jag ser en gullig vovve. 
G hade spejat in den söta boken någonstans och tyckt att den passade att ge hundtokiga mig.
När jag i söndagskväll läste igenom bokens alla hundrelaterade citat så blev min längtan allt större efter en fyrbent, pälsbeklädd vän. Jag berättade det för den snälla och givmilda väninnan.

- Oj, vad har jag nu ställt till med? sa hon och låtsades förskräckt.

- Jo, det här borde du tänkt på, sa jag och skrattade. Det är dags att du börjar inse konsekvenserna av ditt handlande. (Fiffigt formulerat, eller hur?)
Jag fortsatte:
- Man ska akta sig för att väcka någons slumrande och nedtryckta hundlängtan. Jag kommer att ringa efter dig när vovven behöver ut på kiss/bajs-promenad och jag är indisponibel p.g.a. influensa eller magsjuka, yrsel eller skoskav. Då är det bara att rycka ut och ta hand om jycken. Och några undanflykter godkännes icke.

- Ja, jag inser nu att mitt handlande var högst olämpligt. Jag antar att jag också blir medansvarig för alla kostnader som vovven åsamkar dig, sa hon skämtsamt uppgivet.

- Givetvis, sa jag. Vi börjar med inköpskostnaden, den torde väl ligga på så där fem-sextusen på oss var. Sedan blir det försäkringar och mat. Antagligen måste du komma hit och städa bort hundhåren också, för du vet ju vilka besvär jag har med ljudet från dammsugaren.

- Jag skulle nog ha diskuterat det där bokinköpet med Pelle innan jag slog till, sa hon. Det här kommer ju att drabba honom också. Nu får han ta över ansvaret här hemma eftersom jag kommer att vara alldeles utschasad efter att jag rastat hunden och städat hos dig. För att inte tala om de ekonomiska konsekvenserna.

Vi skrattade gott. Så här kan vi tramsa iväg emellanåt.
Och vi gillar det!
Här följer några av Hundbokens citat:
Små hundvalpar borde ha varningsskyltar ovanför sina burar där det står:
"Titta mig inte i ögonen för då kommer jag att stjäla ditt hjärta."
---
Inget hem är fulländat utan en hund. Eller snarare: Inget hem är fulländat utan en hund, en söndertuggad matta. en solkig säng och repade bordsben.
---
Hundens enda ambition är att ge dig hela sin kärlek.
(Stuart & Linda MacFarlane)
 Hunden har lärt mig vad ordet "beundran" innebär.
Varhelst jag går vill han också vara. Han lämnar mig aldrig med blicken och så fort jag tittar åt hans håll genomströmmas hela hans kropp av lycka.
(Susan Race)
 Det finns ingen som uppskattar din bländande konversationsförmåga så mycket som en hund.
(Christopher Morley - 1890-1957)
 En söt liten hundvalp kan förvandla en kung till en gycklare.
(Oberon - A.D. 1344)

 Forskningen har visat att det räcker med att klappa sin hund för att sänka sitt blodtryck och sin stress.
(Billy Roberts ur "The healing paw")
En hund kommer inte att kritisera dig för alla dina fel. Den kommer alltid att vara där när du kommer hem, glad över att du äntligen är hemma igen efter att ha varit ut med soporna i trettio sekunder.
(Valerie Grove)
Han kommer att kyssa handen som inte har något att erbjuda och han kommer att slicka såren som du fått av en fientlig omvärld. Han kommer att vakta sin fattige husse som om han vore en prins.
(Senator George G. Vest - 1830-1904) 
 Ha det gott! Med eller utan hund.

fredag 13 september 2013

BLÄDDERBOK FÖR NYFIKNA

Denna ordbok ligger ofta framme på soffbordet. Den är intressant, lärorik och underhållande.
En bra och informativ uppslagsbok, men också trevlig att bara planlöst bläddra i.
 
Jag har märkt att jag ganska ofta mumlar för mig själv:
- Jaså, kallas den där grejen så? Det hade jag ingen aaaning om. 
- Och heter den där prytteln så på engelska/franska/tyska? Det visste jag inte.
- Men det där ordet har jag bestämt hört förr. Det verkar lite bekant.
- Hm... att det där heter så kunde jag inte ens på svenska.

Bokens original kommer från Kanada, där experter av allehanda slag tillsammans gjorde detta uppslagsverk som blev en stor succé världen runt.
I Sverige utkom boken första gången 1997. Mitt exemplar är från 2001. Sidantalet är 957, så jag är rätt säker på att mitt liv tar slut innan jag bläddrat färdigt. I alla fall om jag också ska lära mig något.
(Dubbelt klickbara bilder.)
Innehållsförteckning.
Kläder.
Arkitektur. 
Ha en härlig hösthelg!

måndag 9 september 2013

VECKANS KARAMELL = HÖSTENS VACKRASTE TV-SERIE

... är - utan konkurrens - Italienska trädgårdar, den bästa och vackraste TV-serien just nu. En riktigt smarrig karamell att njuta av under fyra mörka höstveckor.

Serien går i SVT Kunskapskanalen och ordinarie sändningstid är fredagar kl 21:00, repriser (enligt min TV-tidning) måndagar kl 12:00 och tisdagar kl 22:50.
Under 30 dagar kan varje avsnitt även ses på SVT Play.

I fredags visades den första delen, med underrubriken Rom. Andra delen sänds nu på fredag och handlar om trädgårdarna i och omkring Florens.
Monty Don
(Bild: Wikipedia)
Engelska trädgårdsexperten Monty Don kommer att resa runt hela Italien och berätta om allt det sköna som finns där i trädgårdsväg. Och det är inte lite, det.
Monty Don har gjort flera trädgårdsserier, bl.a. Around the world in 80 gardens, som också sänts i Kunskapskanalen.

I fredags satt jag som ett tänt ljus och var genomlycklig i en timmes tid. Naturligtvis spelade jag in programmet för att kunna se det igen... och igen. Varje avsnitt kommer att hamna på DVD. Det här blir veckans prio ett när det gäller TV-program, åtminstone för mig.

Är ni det minsta intresserade av trädgårdar, vattenkonst, arkitektur, kultur och historia eller bara vill titta på vackra scenerier så missa inte denna ljuvliga serie.

Klickar man in BBC Italian gardens på Google så kommer denna sida upp. Där finns flera videor att se, bl.a. detta ca 9-minuters klipp från fredagens Rom-avsnitt.
-----
Idag, måndag kl 16:50 i SVT1, (med flera repriser under veckan) sänds ett nytt avsnitt ur finlandssvenska serien Strömsö, också mycket sevärd.
För mig är den nog prio två. Tillsammans med flera andra bra program...

Det verkar bli en fin TV-höst.

fredag 6 september 2013

VACKRA FÄRGER OCH TÄNKVÄRDA ORD

Med vackra blommor, dito moln och en tänkvärd dikt vill jag önska alla en skön och trevlig helg. September är en härlig månad och den har börjat med rena sommarvädret.
Bara att ta vara på härligheten!
Vackra blommor utanför "mitt" sjukhus förra torsdagen.
Vacker solnedgång i tisdags.
-----
Och så de kloka orden.
Ni har säkert läst dem förr, men de är så bra att de kan läsas igen.
Om jag fick leva ett liv till
då skulle jag göra flera misstag
nästa gång.
Jag skulle vilja koppla av mera
och vara mjukare.
Jag skulle vilja vara dummare än jag varit
på den här resan.
Jag skulle vilja ta saker och ting
mindre allvarligt.
Jag skulle vilja våga ta fler chanser,
bestiga fler berg,
korsa fler floder
och simma i fler sjöar.

Jag skulle vilja äta mer glass
och färre bönor.
Jag kommer kanske att ha flera verkliga bekymmer,
men jag skulle ha färre inbillade.

Ni förstår... jag är en sån där människa
som lever försiktigt och sunt
timme efter timme, dag efter dag.
Oh, visst har jag haft mina fina stunder
och om jag fick göra om det
skulle jag försöka att bara ha stunder
- en stund efter en annan
i stället för att leva så många år
i förväg.

Jag har varit en sån där person
som aldrig går någonstans
utan termometer, varmvattenflaska,
regnkappa och fallskärm.
Om jag fick leva en gång till
skulle jag packa mindre i väskan.

Om jag fick leva en gång till
skulle jag gå barfota
tidigare om vårarna
och fortsätta med det
längre in på höstarna.
Jag skulle dansa mera,
åka mera karusell,
fånga fler snöflingor
och jag skulle plocka fler tusenskönor.

Om jag fick leva ett liv till
skulle jag aldrig mer vara rädd.
(Nadine Stair, Louisville, Kentucky, USA,
skrev den här dikten när hon var 85 år.)
Det kanske är dags för mer glass och barfotapromenader. 

tisdag 3 september 2013

DET ÄR 46 ÅR SEDAN

 Idag är det precis 46 år sedan Sverige gick över till högertrafik.
Tänk vad tiden går!
Lite snurrigt och ovant var det den första dagen.
 Men vi lärde oss snabbt att hålla till höger.
Min mammas diplom.
(Jag har ändrat namnet på kära mor.)
"Håll dig till höger, Svensson!" - Telstars
(Text & musik: Peter Himmelstrand)
---
Må gott i höstvärmen!

söndag 1 september 2013

OROLIGA, O-ROLIGA DAGAR

Den senaste veckan har jag, den snaquesaliga, varit väldigt tystlåten. Det blir så ibland. Ödet bestämmer sig för att göra en extrasväng och plötsligt har man inte full kontroll längre. Det händer oss alla och det är bara att hänga med så gott det går. Så här blev min vecka 35. 

Jag har tidigare skrivit om mitt strejkande högeröra och lite annat visset, men annars försöker jag att inte fylla bloggen med krassligheter. Det finns så många som har mycket större anledning att skriva om sådant, d.v.s. de som kämpar mot riktigt svåra sjukdomar. En blogg ger möjlighet att skriva av sig, att dela känslor och erfarenheter med andra, kanske med någon i samma situation. Att ge och få stöd och omtanke, tips och tröst. Det är ovärderligt.

I dagens inlägg berättar jag varför jag, just nu, också känner för att skriva av mig.  
Första advent 2003 började jag förnimma blixtar i mitt högra öga. Jag hade hört om glaskroppsavlossning och att det är väldigt vanligt när man är i medelåldern (check!och speciellt om man är närsynt (check!). Ofta märker man inte ens att man drabbats, men ibland ser man ”flurr” och/eller blixtar. Eller i värsta fall en mörk gardin. I vilket fall som helst ska man så snart som möjligt ta kontakt med sjukvården.
(Klickbara bilder)
Det var inte bara blixtarna som fick mig att omedelbart ta kontakt med ögonmottagningen på mitt sjukhus – det som också skrämde mig var att jag, i mörker, såg en halvcirkelformad aura runt ögats ytterkant, mot tinningen.

Ögonläkaren kunde genast konstatera att jag hade fått en glaskroppsavlossning, men att den också hade dragit med sig näthinnan och gjort ett hästskoformat hål i den. Det blev omedelbar laserbehandling som sedan upprepades 4-5 gånger. Men skadan var redan skedd och jag tvingades inse att jag förlorat en liten del av synen längst ner i höger ”hörn”. Jag var, och är, så innerligt tacksam för att synbortfallet inte är direkt i synfältet. Det ligger mycket perifert, men visst märker jag det.

Den där glaskroppsavlossningen lämnade också efter sig en ”geléklump” som hela tiden sveper fram och tillbaka över synfältet och lägger sig som en dimma över alla synintryck på högerögat.

Jag erkänner villigt att jag under dessa tio år ofta oroat mig för att det ska ske igen. Framför allt har jag bävat för att något liknande ska hända i det vänstra, bättre ögat.
Nu i veckan har det hänt.
Den senaste tiden har jag tyckt att jag tidvis sett lite dubbelt och suddigare och haft mer huvudvärk. Jag har inte känt mig helt okej. Först undrade jag om det återigen var dags att skaffa nya glasögon, de nuvarande är bara ett halvt år, men jag är väldigt känslig när styrkan behöver ändras.

Så plötsligt i mitten av den gångna veckan började jag se blixtar i vänsterögat. Jag ringde bums till ögonmottagningen och fick en tid akut i torsdags. Ögat undersöktes men läkaren kunde inte riktigt se någon glaskroppsavlossning, däremot en liten blödning. Annars verkade det "lugnt". Så var det till i fredagskväll då blixtarna hastigt började ljunga hela tiden och jag såg svarta flagor, fläckar och streck som rörde sig. Något hade hänt, det visste jag. Jag kände igen symptomen jag hade för tio år sedan. Av erfarenhet blir man vis, sägs det.
Hm... ja, i vissa fall.

Jag blev minst sagt bedrövad. Att lägga sig och sova kändes helt omöjligt – vad skulle hända under sömnen? Kanske jag vaknade och det var helt svart för ögat. Jag ringde 1177, sjukvårdsrådgivningen. Klockan hade hunnit bli 02:30. Jag blev uppmanad att snarast möjligt uppsöka sjukhuset på lördagsmorgonen.

Ögonläkaren som hade jour fanns redan på plats för en annan patient, så väntan blev kort på undersökning. Och nu konstaterades det att glaskroppsavlossningen var ett faktum. Men, tack och lov, än så länge syntes inga skador på näthinnan. Det kändes bra, men ögondoktorerna säger alltid att om det blir en mörk gardin från något håll eller mer och intensiva blixtar då är det bara iväg till sjukhuset igen.

- Om du tycker att det förvärras på något sätt så finns vi här, sa läkaren tröstande i torsdags.

Och… usch ja… förvärrades gjorde det ju.

Tyvärr vet jag inte vad som kommer att ske den närmaste tiden. Jag har fått grumlingar som simmar förbi i synfältet och de kommer nog att bestå, men dessa är bagateller i sammanhanget. Och det blixtrar fortfarande då och då, vilket betyder att det drar i näthinnan, men huvudsaken är att glaskroppen inte drar hål i näthinnan igen, som i det högra ögat.
Tillvaron känns onekligen lite skakig just nu, åtminstone tills det gått en tid.

Ja, så är alltså läget. De senaste dagarna har datorn fått vila helt, jag har inte alls känt för att datorpyssla. Vilket inte är så konstigt.

Tankarna snurrar runt i huvudet – vad är det som händer med mina ögon och öron? Ja, i alla fall verkar höger öga och höger öra tackla av. Men vänsterögat skräms "bara". Än så länge.  :-/ 
Vad ska hända härnäst? Jag tycker det räcker nu. Och som alltid när jag gnäller tänker jag på dem som har det mycket värre. Men det kan inte hjälpas - för tillfället tycker jag lite synd om mig själv, känner mig inte alls vidare uppåt.
Det kan jag väl få?
Någon dag eller så?
Jag vill både kunna se och höra, åtminstone hjälpligt. Om det fortsätter så här kanske reserverna tar slut. Vi är ju bara utrustade med två ögon och två öron.

Här nedan länkar för den som vill läsa lite mer om glaskropps- och näthinneavlossning. Och kom ihåg, det är ovanligt att det blir riktigt allvarligt.



Nu hoppas vi på en trevlig, bra och vacker september!

lördag 24 augusti 2013

VICTORIA, MARTIN OCH MAUD

Tro inte att den norra landsändan bara består av malm, vattenkraft, skog, mygg, surströmming, renar och snöskotrar. Näedå, den bidrar minsann också med andra saker som får rubriker i riksmedia. På bara någon vecka så har Norrbottens huvudstad, Luleå, gett upphov till flera reportage.
Kolla här nedan om ni missat något.

Klickbara bilder - först två vyer från vackra Luleå.
Södra Hamn med isbrytarna i bakgrunden.
Norra Hamn (och Domkyrkans torn).
---
Med ostindiefararen Götheborg kom kronprinsessan Victoria hit i torsdags för att inviga ombyggda och uppiffade Södra Hamnplan. Tillsammans med kommunalrådet Karl Petersen lade hon ner en signerad minnesplakett på utvald plats, gratulerade sedan Luleå till den nya, fina hamnplanen och gick så ombord på Götheborg igen. En blixtvisit, men en efterlängtad sådan. Massor av folk hade sökt sig ner till Södra Hamn för att hälsa kronprinsessan välkommen
Hon är otroligt populär, vår Victoria. Med rätta.

Här nedan kan ni se en videosnutt som jag filmat från regionala nyhetsprogrammet Nordnytt i SVT1.
Min hörsel är ju inte den bästa, och videosnutt-ljudet är är dåligt, men jag tycker att kommunalrådet Petersen entusiastiskt utropar: "Härligt!" Gånger två.
Det är också härligt!
Victoria stannade som sagt en knapp halvtimme, men Götheborg ligger kvar här till söndag kväll och alla intresserade har möjlighet att mot avgift gå ombord och ta sig en noggrannare titt på fartyget. 
 
Fotot ovan har jag fått låna av min väninna G som var på plats och förevigade den trevliga händelsen.
Jag hade också velat vara där och se vår gulliga sessa, (Götheborg såg jag här redan 2008), men med tanke på åtta-skotts-salut från ostindiefararen och en högljutt spelande musikkår så valde jag att stanna hemma. Av hänsyn till mitt dumma högeröra.
(Det är ju så uschligt känsligt för ljud. Morr!)
Tack och lov så gick invigningen bra trots att jag inte var på plats och övervakade evenemanget.
Eller snarare... haha, just därför!

Nästa Luleå-nyhet handlade om den populäre komikern Martin Ljung.
Foto: Hans T Dahlskog/Scanpix
Martin Ljung (1917- 2010) född i Notviken, ett bostadsområde ca tre kilometer utanför Luleå.
Torsdagen 15 augusti bytte Vagngatan i Notviken namn till Martin Ljungs gata. Just den femtonde skulle Martin Ljung fyllt 96 år. På plats vid namnbytet var hans son Claes och sonsonen Carl.
Gatunamnsbytet kom till efter ett mycket klokt medborgarförslag. Vi ska absolut hedra människor som gör bra saker och förgyller vår tillvaro på ett eller annat sätt.
---
Den senaste veckan har det också skrivits om en annan känd person från Luleå,
Maud Adams.
Foto: Wikipedia
Bondbruden Maud Adams (född Wikström) - hon har spelat i två James Bond-filmer - ska sälja sitt hus i hemstaden Luleå. Villan med sjöutsikt ligger ett par kilometer utanför centrum.
Utgångspris: 6,9 miljoner.

Om tidningarna inte hade skrivit om detta så hade inte jag heller skrivit om det här på bloggen, eftersom jag egentligen tycker att husförsäljningen är en privatsak. Men när den nu har blivit en riksnyhet, så får det väl bli några rader.

Maud Adams, som sedan länge bor i Los Angeles, har alltid varit en god ambassadör för Luleå och besöken här har varit många under årens lopp. Hennes föräldrar finns inte längre i livet, men hon har fortfarande sin bror här. Det sägs att hon funderar på att skaffa sig en lägenhet i stan och en sådan bostad kräver naturligtvis mycket mindre tillsyn och omtanke än ett hus.
Så, förhoppningsvis fortsätter Maud att hälsa på i Luleå. Det har varit trevligt att se henne på stan ibland då hon varit hemma på besök.
Foto: Fastighetsbyrån
Maud Adams hus från sjösidan.
Huset finns på Hemnet.

Det var allt för denna gång.
Ha en skön helg.

onsdag 21 augusti 2013

BÄTTRE SÄKER ÄN SORGSEN

Åskväder är både vackra och skrämmande.
De är mäktiga skådespel men tyvärr ofta även förstörande, förödande.
Naturkraft, med betoning på kraft. Här lösgörs massor av energi under bråkdelen av någon sekund.
Synd att vi inte kan ta vara på den energin. Än, i alla fall. Det skulle lösa jordens energiproblem. Vi kunde glömma vattenkraft, kärnkraft, vindkraft, kol, olja.
Igår kväll drog ett åskväder in över närområdet. Det var inte alls så våldsamt, men nog det kraftigaste vi upplevt just den här sommaren och det blixtrade och dundrade i dryga timmen.
Jag gjorde som jag alltid gör när åskan börjar mullra - jag drar ur alla kontakter till TV, datorer, telefoner, radio, stereo, m. m.
Jag föredrar det säkra före det osäkra.
Better safe than sorry, som man säger på nysvenska.
Mörka moln och regn.

För en tid sedan läste jag i tidningen att försäkringsbolagen får in fler och fler anmälningar om förstörd elektronik p.g.a. blixtnedslag. Inte alls konstigt med tanke på att de flesta hem numera är fyllda av all möjlig teknisk apparatur.
Men egentligen behöver det ju inte hända någonting med våra apparater om vi bara kopplar ur dem från el- och telefonuttag. Och det är ju så enkelt.
Dessutom kan det vara riktigt skönt att vara urkopplad ibland. Det gör en avkopplad.
En suddig vy genom regnvåta rutor.

Min mamma berättade att just när jag föddes pågick ett mycket kraftigt åskväder. Ackompanjerad av blixt och dunder gjorde jag alltså entré i den här världen. Kanske därför jag aldrig varit rädd för åskan men alltid haft den största respekt för den.

Gårdagens åskväder såg ut att dra sig mot havet och det var inte bra. Försvinner åskan till havs så tar den - som regel - värmen med sig. Och tvärtom, kommer den från havet och går mot land bär den värmen med sig. Detta gamla talesätt brukar stämma.
I mina tidiga tonår skrev jag en tramsig liten dikt om åskväder.

Det seglar massor av moln här förbi,
alla stora, hotfulla, mörka och trista.
De är säkert fulla av vatten ini
uppblandat med dunder och en och annan gnista.

Jag går fram till mitt fönster och tittar ut. 
Jag gissade rätt; molnen däruppe har börjat att gråta.
Men ska det då aldrig, aldrig ta slut?
Nej, för nu börjar det även att låta.

Ja, visst är det vackert, det är mer än så
när naturen visar sin storhet och makt.
Det får oss att krympa, att känna oss små
inför det stora och okända bakom denna prakt.
---
God kväll!

torsdag 15 augusti 2013

MUMS!

 Nybakad bulle med smak av sommar.
 Livet är inte så tokigt ändå. Det kan vara riktigt... gott.
Bild från Wikipedia.

Nu har redan halva augusti sprungit förbi. Snälla sommaren, sakta ner farten!

tisdag 13 augusti 2013

NU ÄR DET KLIPPT!

  I massor av år har jag klippt mitt hår själv. Jag slutade gå till frissan för jag var alltid besviken och ledsen när jag kom därifrån. Inte en enda damfrisörska verkade intresserad av hur jag ville ha håret.
- Klipp bara lite! bönade jag alltid med darrig röst. Jag vill inte ha det så kort!
Men alla bara klippte och klippte som de skulle haft betalt för varje hårstrå som singlade ner på golvet.
I mina ögon blev frisörsaxen ett fruktat vapen.
Nära och kära har haft en krasst ekonomisk syn på saken:
- Tänk vilka pengar du sparat in under alla dessa år! Det måste vara en ansenlig summa.
Mitt svar:
- Javisst, om jag bara kunde komma ihåg var jag gömt dem!
 Nåväl, för en tid sedan började jag känna att nog skulle det vara skönt att bara sjunka ner i en frisörstol och bli ompysslad. Men gissa om jag har gruvat mig!? Vånda, vånda. Det tog nästan ett år innan jag kom mig för att ringa och beställa klipptid.

Jag vet, det här låter otroligt fånigt, larvigt, nojigt. Men eftersom det har gått så bra att sköta håret själv så har åren bara runnit iväg. Och det har känts mer och mer skrämmande att bli klippt av någon annan. Klipper man sig själv och det misslyckas så gör det inget att man skäller ut den ansvariga. Och kostnaden? Ett lite tilltufsat självförtroende.
Ungefär så här såg frisörsalongerna ut när jag slutade besöka dem...
---
I våras var jag och klippte mig hos ett proffs för första gången på flera decennier. Jodå, håret blev kortare, plånboken tunnare och... jag var inte imponerad. Jag vill att håret ska vara så lättskött som möjligt, inget moussande, sprejande och blåsande utan borstning och så självtorkande. Det är min melodi.

Frissan tillsatte först en starkt parfymerad produkt i det nyklippta, snurrade hårtestarna runt borsten, blåste, tillsatte ytterligare en starkt parfymerad produkt, snurrade ånyo hårtestarna runt borsten och blåste ännu mer. Denna procedur upprepades en tredje gång. Sedan nackspegeltitt. Jag nickade, det såg väl skapligt ut.

Jag lämnade hårsalongen som en doftallergikers största fasa. Väl hemkommen stank hela hemmet av de tre hårprodukterna. Vart jag än gick så lämnade jag ett tydligt doftspår efter mig. Så småningom var det dags att krypa till sängs, men håret luktade så jag var tvungen att stiga upp och tvätta ur mousse, sprej, och allt vad det var. Jag hade andnöd.
Sedan såg inte håret så välklippt ut längre. Det var hackigt och ojämnt klippt.
Och detta hade kostat mig runt 450 kronor.  
Med blött - men luktfritt - hår minns jag att det plötsligt dök upp ett engelsk/amerikansk uttryck innanför de då totalt ostajlade hårstriporna:
I am not a happy camper.
(Fritt översatt: Nu är jag riktigt förargad/irriterad.)
I fyra månader har håret fått växa vilt, men i går hade jag klipptid hos en ny frisörska. Hon lyssnade, hon klippte och hon använde den oparfymerade mousse jag tagit med mig. Lite blås, nackspegeltitt, och så var det dags att betala. Den här gången kom jag undan med 350 kronor. Och jag känner mig nöjd.
Jag har nog hittat min frissa! Äntligen!
Så här såg jag INTE ut efter gårdagens klippning. Ja, och inte före heller.

God tisdag!

onsdag 7 augusti 2013

ALLTFLER AVSKED

Dagens inlägg blir lååångt och allvarsamt.
Men jag kände för att skriva dessa rader just nu.
Ju längre vi får leva desto fler avsked får vi ta. Riktigt gamla människor brukar säga att de inte har några jämnåriga att tala med. När man är ung förstår man inte hur ensamt det kan kännas. Att inte ha möjlighet att utbyta tankar, känslor och upplevelser med någon som levt i samma tid.

Jag är inte Methusalem-gammal än, men för varje år som går så ser jag hur kretsen av släkt, vänner och bekanta decimeras. Bara under juli har antalet minskat med tre personer – först en f.d. granne, följd av en f.d. arbetskamrat och nu senast en väninna som jag känt sedan slutet av 1950-talet.

Grannen var en gammal man och sedan länge märkt av sjukdom, men arbetskamraten (hjärtinfarkt) och väninnan (cancer) var födda samma år som jag. När man ser dödsannonser där födelseåret är lika som - eller senare än - ens eget, då manar det till eftertanke. Man inser att livstråden är så skör, att inom en oförutsägbar framtid så traskar man inte omkring på Moder Jord längre. Det är nog den svåraste sanning vi människor har att ta till oss. En dag ska världen klara sig utan oss. Och vi utan den. Hm... hur ska det gå?

Jag har aldrig haft svårt att tala om döden. Ja, i barndomen ville jag nog inte höra talas om den, då var den för skrämmande, för abstrakt. På min mormors begravning, jag var då 7 år, kommer jag mest ihåg att min mamma var ledsen och tidvis grät. Jag förstod ju varför – hon hade förlorat sin mamma - men det kändes jobbigt att min mamma var så ledsen. Då var döden för mig lika med att min älskade mamma under en tid var sorgsen och hade tårfyllda ögon.

Numera talar jag ofta om döden. Och jag kan skoja och skämta om liemannen som närmar sig för varje andetag jag tar. Bästa väninnan och jag kan ibland bli ganska morbida. Kalla det gärna svart humor - kanske är det ett sätt att besvärja detta ofrånkomliga. Det man talar om, tar upp i ljuset, framstår som mindre farligt och skrämmande. Jag vet ju att hur mycket jag än skulle försöka undvika döden så kommer den ändå till mig, förr eller senare.
På äldre dar brukade Astrid Lindgren och hennes systrar börja varje samtal med att säga: ”Döden, döden.”
Då var den avklarad.
Dags för roligare samtalsämnen.

Det enda vi med 100-procentig säkerhet vet här i livet, det är att vi ska dö. Ändå tycks vi emellanåt tänka, hoppas, tro och leva som att detta faktum gäller alla andra. Men inte mig. Man kan ibland höra människor säga: ”Om jag dör.” Inte: ”När jag dör.” Ledsen att behöva säga det, men just i det här sammanhanget kan vi stryka OM. Hittills har alltid dödligheten bland befolkningen varit 100 procent. Att födas är farligt för det är dödligt.

Jag förstår vad man menar när man säger om. Man tänker: ”Om jag skulle dö nu, plötsligt, oväntat - eller snart, inom någon vecka, månad. I en olycka eller i en sjukdom. Om jag skulle råka dö just nu, så…”

Men det där om:et och även när:et kan snabbt förvandlas till "nu:et". Mitt i livet kan livet ta slut. Jag kan bara segna ihop i en hög och så är det ingenting mer med det. Jag är borta. Och det är så jag skulle vilja att min död blir… bara ett andetag… och, innan nästa... är allt över.

För mig är döden inte det värsta. Det värsta för mig skulle vara att bli ett kolli, helt oförmögen att klara mig själv. Det är min absolut största fasa. Och alla nära och kära säger precis samma sak. Alla vill hellre dö än bli kollin.
 Min äldsta bror dog 62 år gammal i en massiv hjärnblödning. Han blev medvetslös och låg i respirator i knappt sex dygn innan han avled. Hjärnblödningen gick inte att lindra/klara med operation eftersom den hade hunnit förstöra för mycket av hjärnans funktioner. Beskedet som läkarna gav oss anhöriga var att om han, mot förmodan, skulle överleva så var risken mycket stor att han blev gravt hjärnskadad och handikappad. Med tanke på den människa han var så skulle detta ha släckt den sista eventuellt kvarvarande livsgnistan inom honom.

En av mina vänner, som tragiskt blev änka alldeles för tidigt, fick i vintras en stroke under en utlandsresa. Trots akuta läkarinsatser på plats och senare rehabilitering på hemmaplan så kan hon inte längre bo kvar hemma i sin lägenhet med fantastisk utsikt över glittrande vatten. Hon sitter nu i rullstol och måste flytta till ett boende där hon får hjälp med de flesta sysslor. Jag saknar så hennes sprudlande glädje och våra långa, trevliga samtal. Hur ska då inte hennes enda barn, den vuxna sonen, känna det?

Det finns många människor som föds med - eller av någon anledning senare i livet drabbas av - svåra handikapp, men som ändå har meningsfulla och lyckliga liv. Ofta är det de allra mest sjuka och utsatta som klagar och gnäller minst. Med otrolig glädje och livsbejakande inställning ger de omedvetet oss friska en nyttig läxa i ämnena mod, fördragsamhet, tacksamhet, accepterande och visdom.

En av de mest fantastiska människor jag träffat var en kvinna i fyrtioårsåldern, A, som min mamma var hemsamarit hos när jag var barn. A var mycket svårt sjuk i MS och var helt bunden till sängen. Jag minns inte att hon någonsin satt upprätt.

När mamma började besöka henne kunde A fortfarande röra händerna men allteftersom tiden gick så blev hon sämre och sämre. Förutom de timmar mamma var hos henne, så låg hon ensam hemma och kunde varken ta sig mat eller göra toalettbesök, inte ens vifta bort en fluga. Hennes man arbetade heltid och kom inte hem förrän på sen eftermiddag. A och hennes man hade inga barn, men A:s syster kom förbi varje dag när hon kom från arbetet.

Till slut kunde denna tappra kvinna bara röra ögonen. Men det kom aldrig ett enda klagande ord över hennes läppar. Hon var alltid glad, positiv och ständigt lika tacksam över livet. Jag tänker ofta på henne, både när jag mår bra och är lycklig och när jag känner mig vissen, gnällig och smådeppig. Hon gjorde ett outplånligt intryck på mig, trots att jag var så liten. Hon var en hjältinna i det tysta.

Detta kanske blev ett alldeles för långt och sorgligt inlägg att läsa i den vackra sensommaren. 
 Låt oss nu hoppas att livet fortsätter och är bra länge än!
Methusalem - en patriark som sägs ha levt i 969 år. Stackars man!