Oj då, till och med solen måste svalka sig.
Trots att hjärnan stormkokar i värmen så måste jag försöka få till ett litet blogginlägg.
Det är ju faktiskt en hel månad sedan jag skrev senast. Då hade vi just passerat midsommar och de flesta av sommardagarna bara väntade på att fyllas med trevligheter av olika slag.
Och nu plötsligt är det endast några få dagar innan augusti knackar på.
Hur har det gått till?
Kvällarna börjar mörkna alltmer, även här uppe i norr, och det känns både mysigt och lite vemodigt.
Mörka, varma sommarkvällar har jag alltid kallat för sammetskvällar.
I veckan har vi haft några sådana. Speciellt i natt, just nu (ca 00:15 natten mot lördag) är det 23 ljumma grader och ... mörkt. Ovanligt när man (nästan) bor i midnattssolens land.
(Midnattssolens land = norr om Polcirkeln.)
Sysselsättning med vett när det är hett.
Som vanligt är ju världen galen.
Och inte minst vår lilla del av den.
Det skjuts, det knivskärs, det misshandlas, det rånas, det stjäls, det sprängs, det tuttas på, det hotas, det hatas. Vad ÄR det med folk???
Och från maktens korridorer konstateras bara, som alltid, att allting är OACCEPTABELT.
Fjädrans papegojsnack!
Sverige är ett av de bästa länderna i världen att leva i ... men, samtidigt ... också det mesigaste.
Detta land är mesigt in absurdum.
Vi svenskar skulle behöva lite mer jäklar anamma överlag. Det räcker inte med att några få ryter till.
Någon gång då och då.
Som vanligt har vi en massa åsikter om det mesta som är galet, men, också som vanligt, så knyter vi näven i fickan, diskuterar med vänner och/eller mumlar i skägget och finner oss sedan i situationen. Och sväljer maktens fjantigt tjatiga OACCEPTABELT.
Vi är ett fredligt folk. Tack och lov!
Men vi borde ta itu med vår mesighet.
Men vi borde ta itu med vår mesighet.
Digitalis purpurea, fingerborgsblomma. Mycket giftig.
Kanske är det någon som undrar hur jag mår?
Jodå, tack, det är faktiskt bättre.
I mitten på juli fick jag tid hos en erfaren kardiolog eftersom jag mådde så jättedåligt.
Prover togs före läkarbesöket och det var intressant att få höra resultatet.
— Jag tror inte att det är hjärtat och förmaksflimret som gör att du känner dig så dålig och trött. Jag tror det är medicinerna, sa läkaren. Och fortsatte:
— Jag ser att du ligger i högsta laget med digoxin-värdet och vill att du håller upp med den medicinen i fyra dagar så den hinner gå ur kroppen och sedan går du tillbaka till den tidigare dosen på en halv tablett per dag. Du har dessutom maxdos av Metoprolol, 200 mg, och där vill jag att du minskar morgondosen med hälften. Tag alltså 50 mg på morgonen men 100 mg till kvällen. Och det är bra om pulsen ökar lite.
(Den har tidvis legat lågt, runt 50 slag/min.)
(Den har tidvis legat lågt, runt 50 slag/min.)
Jag följde givetvis genast hans ordination till punkt och pricka.
Och, tänka sig, undrens tid är icke förbi:
Redan dagen efter började jag må lite bättre. Och det har fortsatt så. Jag mår ju inte som förr och jag har fortfarande flimmer, dygnet runt, men jag är mindre trött och har fått en liten, pytte-mini-gnista tillbaka. Om jag "bara" blev av med flimret skulle jag kanske vara en ganska pigg och nöjd tant.
Efter de fyra dagarna utan Digoxin ringde jag till hjärtsköterskan på sjukhusets hjärtmottagning och sa att "hälsa doktor Kalle och säg att jag tänker INTE börja om med Digoxin igen. Skulle pulsen öka (skenande puls är det värsta, sämsta och farligaste med flimmer) så går jag hellre tillbaka till maxdosen av Metoprolol".
Metoprolol (betablockerare) och Digoxin (som utvinns ur fingerborgsblomman) är rytmreglerande mediciner som ska hålla pulsen nere.
Digitalis har använts som hjärtmedicin i massor av år men bör skrivas ut och tas med försiktighet och speciellt när det gäller äldre då det är stor risk att drabbas av digoxinförgiftning. En god vän till mig hade tagit den en längre tid och blev plötsligt jättesjuk. Vid provtagning visade det sig att två dagsdoser till och utgången hade varit oviss. Vännen var alltså väldigt nära döden.
Nedanstående citat gör mig konfunderad.
Det där låter ju inte alls särskilt hälsosamt.
---
Det talas ju då och då om att sjukvården övermedicinerar patienter. Jag tänker ofta på vad min moster, sjuksköterskan, sa en gång när jag fått biverkningar av mediciner. Hon sa ungefär så här:
— Jag undrar hur många människor per år som vi inom vården "misshandlar" och gör sjukare genom alla piller vi stoppar i dem. Det är inte få, det.
Min moster jobbade som chefssköterska på Umeå universitetssjukhus i massor av år,
ända fram till pensionen.
Hon skulle absolut ha hållit med den kunnige och sympatiske geriatrikprofessorn i Umeå, Yngve Gustafson. Han har i flera TV-program talat om just övermedicinering av patienter. Speciellt äldre.
Det händer ju inte sällan att folk blir mycket piggare när man tar bort flera av deras piller.
Ja, som nu jag, t.ex.
Som sagt, jag mår mycket bättre och mitt blodtryck har t.o.m. blivit lägre. Och pulsen, nu lite högre, verkar hålla sig stabil inom godkänt spann. Om än den flimrar hit och dit.
Tilläggas bör att det inte var doktor Kalle som ordinerade att jag skulle öka dosen Digoxin i slutet av maj, utan en så kallad "randande ST-läkare", alltså en läkare som utbildar sig till specialist.
... ja, sommarens ALLA nötpåsar går till piller-glada läkare och för höga Digoxin-doser!
Må ni ha det skönt sista helgen i juli!
