PÅSKHÄLSNING

Det är visserligen Stilla veckan och en allvarstyngd dag idag men jag känner att är det något jag behöver i mitt liv just nu, så inte är det mer allvar. Nej, vad jag behöver är lite extra humor.

Jag behöver något som får det att smårycka i smilbanden.

Alltså blir det bl.a. dansande figurer från hönsgården i långfredagens korta blogginlägg.

Så barnslig är jag. 

Efter en hjärtinfarkt och med ett numera konstant flimrande hjärta (dygnets alla timmar och veckans alla dagar) och återkommande turer till akuten för att stoppa näsblödningar som pågår i 5-6 timmar (p.g.a. tre blodförtunnande mediciner) så är det alldeles tillräckligt med allvar i tillvaron.

Man mår nog bättre om man tillåter sig att vara en smula barnslig, knäpp och knasig emellanåt.

Även om det råkar vara långfredag.

När den bistra verkligheten klampar in och vill vara med i livsspelet då behöver man humor och många skratt för att orka med den.

Ingen påsk utan fjädrar-i-ris.

Jag gillar verkligen den här bilden och önskar att jag själv hade tagit den.

Men icke så — jag hittade den på nätet för flera år sedan och efter det så har den hängt med. 

 

Önskar alla en solig, rolig och skön påskhelg.

INGA HOPPSASTEG

Hurra, en vecka utan sjukhus- eller läkarbesök!

Endast ett långt telefonsamtal med hjärtsköterskan för frågor och goda råd.

Fantastiskt!

Men ... det betyder inte att jag plötsligt blivit jättepigg och gör glada hoppsasteg över köksgolvet.

Tyvärr har jag fortfarande förmaksflimmer. Det är nu inne på tolfte dygnet. Utan avbrott.

Varje dag hoppas jag att hjärtat ska slå om till normal sinusrytm.

Jag skulle ju må lite bättre då.

Det jobbiga flimret plussar dessutom på min redan svåra trötthet. ZZZZZzzzzz.

Mitt sociala liv är några telefonsamtal om dagen. Eventuella besök får bli kortvariga.

Jag orkar helt enkelt inte att vara sällskaplig.

Mår man inte bra så känns det bäst att mest vara för sig själv, vila och försöka få tillbaka krafterna.

Men jag ligger inte och vilar hela dagarna.

Nej, jag hushållspysslar i min egen takt — och gör helst bara det jag tycker är roligt.

Jag kan dock säga att takten var betydligt snabbare förr.

Och det fanns mer som kändes roligt ...

Efter den senaste tidens helt sjuka blogginlägg så är det dags för några rader om något annat.

Vädret, till exempel.

(Klickbara bilder.)

Som ni ser på bilden nedan så har jag gott om snö utanför mina fönster.

Och nu i helgen ska det visst komma ännu mer.

Den här bilden tog jag i tisdags, 19 mars.

Snöhögarna är som små alper och den gula postbilen ser nästan ut som en leksaksbil.

Det är hög tid för gumman Tö att börja tänka på säsongsjobbet.

Mars i Norrbotten är snörik. Det snöar alltid mycket den här månaden.

Och som motvikt till den vintriga utsikten fick det bli en ny och vårlig header.

Ha det gott!

HJÄRTE-TRIST

Min sjukligt sjuka bloggföljetong fortsätter.

Under den gångna veckan har det blivit två ambulansresor till sjukhuset.

Den första skedde natten mellan måndag den elfte och tisdag den tolfte. Vid midnatt drabbades jag av förmaksflimmer med tidvis puls på 150. Och det är ju inte speciellt nyttigt för hjärtat. Det kändes som om det pågick en boxningsmatch i bröstkorgen.

Väl framme på akuten blev det rejäla doser betablockerare (Seloken) vilket fick pulsen att sjunka något men flimret upphörde inte. Senare blev jag förd till ett akutrum där jag även fick Brinavess, en slags kemisk konvertering. Men som inte heller hjälpte.

Nedanstående två rader är från FASS.

I arton timmar låg jag på akuten — och ni kanske känner till att "sängarna" där inte är de mest bekväma. Dessutom fick jag inte äta/dricka något ifall man skulle vara tvungen att göra en elkonvertering ("elchocka" hjärtat). Mitt livs första.

Det blev arton hungriga och obekväma timmar. Och förväntansfulla:

HOPPAS, H-O-P-P-A-S HJÄRTAT SLÅR OM TILL SINUSRYTM!!! NU!

Men flimret fortsatte, dock med lite lugnare pulshastighet.

Sent på tisdagskvällen blev jag utskriven med mitt flimrande hjärta.

Läkaren sa givetvis att jag när som helst kan komma tillbaka till sjukhuset (och helst då fastande) för en elkonvertering direkt.

Men just där och då kände jag mig inte redo för sövning och elchock.

Jag var så trött och slut.

 Mitt flimmer har ju tidigare alltid slagit om av sig självt så jag ville avvakta.

Men icke så denna gång.

I morgon natt har det pågått i en vecka.

Det gör mig ännu tröttare och jag mår överhuvudtaget ganska sk*tdåligt.

I fredags hade jag bestämt att jag skulle fara till sjukhuset så de kanske kunde fixa det här. Jag hade förberett mig genom att inte äta något på sex timmar (vilket är ett måste om man ska sövas). 

Några timmar innan jag skulle fara började jag blöda näsblod.

Och jag fick inte stopp på det.

Min "frukost" numera. På kvällen blir det ytterligare ett piller, det elfte för dagen.

Haha, egentligen skulle jag inte behöva någon mat. Jag blir mätt ändå.

Inte undra på att jag tappat sju kilo på en månad.

(De är inte saknade. Jag gör INGA försök att hitta dem!)

Efter hjärtinfarkten äter jag varje morgon tio olika mediciner, bl.a. tre olika blodförtunnande piller och det gör ju att blodet är väldigt lättflytande.
En nödvändighet när man har flimmer eftersom det i hjärtat kan bildas proppar av stillastående, koagulerat blod som plötsligt kan sticka iväg mot hjärnan och orsaka en stroke.
(Även stentarna i mina kranskärl kräver att blodet rinner lätt förbi.)

Tala om att leva ett spännande liv ...

Men tro mig, jag hatar den här sortens spänning!

Sedan jag ringt både vårdcentral och 1177 för att få råd, utan framgång dock (köer) så ringde jag 112. Det gick bara en liten stund så stod ambulanspersonalen utanför dörren.

Tamponad i näsan och sedan resa till lasarettet.

Under ambulanstransporten dit sjönk plötsligt mitt blodtryck till runt 85/35. Och upp kom ett meddelande att hjärtat inte fick nog med syre.

Ambulanssjuksköterskan anropade akuten på sjukhuset och när vi kom fram väntade ett akutrum med hjärtläkare och flera sköterskor.

Efter undersökning, som till slut visade både bättre blodtryck och andra värden, så blev det en vanlig (smal och obekväm) säng på akuten igen. Med personal runt omkring som höll koll på mig.

Men näsblodet fortsatte.

En ÖNH-läkare (öron-näsa-hals) tillkallades och det beslutades att man skulle bränna i näsan för att få stopp på det.

Så nu har jag varit med om det också.

Kommande vecka blir det antagligen elkonvertering eftersom flimret inte vill ge sig.

Hoppas bara att den lyckas.

Tyvärr är risken för återfall efter konvertering minst 50 procent.

Det låter inte så bra.

Många stunder på dygnet ber jag till alla goda makter att flimret ska ge sig.

Och att jag ska börja känna mig piggare.

Men än så länge har de goda makterna inte brytt sig ett skvatt om mina böner.

De har förstås fullt upp med mycket allvarligare och viktigare saker.

Med tanke på hur världen ser ut så förstår jag ju det.

Ändå hoppas jag på ett litet under.

Jag ber om ursäkt för att jag just nu är så dålig på att besvara era kommentarer här hos mig och att jag inte riktigt orkar skriva kommentarer på era bloggar.

Det här inlägget har tagit både tid och ork att få till.

Men jag ville ge en förklaring till min "dator/blogg-frånvaro".

Lust och ork är inte på topp.

Ha det hjärte-gott!

GÄSP!

Tiden — och känslan — efter min hjärtinfarkt kan sammanfattas i ett enda ord:

Trötthet.

Jag är förfärande trött; känner mig som en zombie. 

Orken ligger och flåsar på bottenplanet.

Vare sig det är dag eller natt så vill jag helst bara sova.

Jag kan sussa en hel eftermiddag och ändå somna framför TV:n på kvällen.

Naturligtvis förstår jag att kroppen behöver sömn och vila för att återhämta sig.

Den har varit med om något traumatiskt.

Förresten, jag kände mig ju trött och mosig hela hösten — "det här" kom minsann inte bara "så där".

Igentäppta kranskärl uppstår inte bara över en dag eller en månad. Det förloppet tar tid.

Jag har läst på nätet att efter en hjärtinfarkt är det vanligt med svår trötthet.

Och tyvärr kan den visst dröja sig kvar i flera månader.

Alltså är det troligt att tiden framöver blir en extra "vårtrött" historia.

Det finns så mycket jag skulle behöva ta itu med ... men jag orkar bara inte.

Besviket inser jag att jag måste lyssna på kroppen och låta den bestämma takten.

Det går tydligen inte att gena i sömnkurvorna.

Jag förstår precis hur den här sömniga kattungen känner sig.

Natti, natti!

Gäsp!

H-J-Ä-R-T-I-N-F-A-R-K-T

HJÄRTINFARKT.

Ett laddat ord.

Nu vet jag hur snabbt det ordet går från att bara vara ett skrämmande ord till att bli verklighet.

I onsdags förra veckan hände det.

Men det tog mig två dygn innan jag faktiskt fattade vad det handlade om:

Det här hade ingenting med min förkalkade, onda vänstra axel och arm att göra.

Eller ilande, bara tandhalsar.

Eller ett illamående från h-vetet.

Nej, det här var något annat. Det här var allvar, blodigt allvar.

I eftermiddags blev jag utskriven från sjukhuset, visserligen med tramsigt, onödigt flimmer, men det bör sluta när värsta traumat för hjärtat är över. Tror de kunniga. Håller tummarna att de har rätt!

Det har varit en — minst sagt! — intensiv och omtumlande vecka.

Skickliga läkare och fantastisk vårdpersonal på alla nivåer har "fixat" mina igengrodda kranskärl och hjälpt mitt hjärta att orka slå vidare några år till. Förhoppningsvis.

Innerlig tacksamhet pulserar från mig, och naturligtvis från hjärtat, vars tillvaro blivit mycket lättare.

Sex stycken stentar/nät ser nu till att kranskärlen hålls öppna så blodet kan passera fritt utan hinder och försörja hjärtat med blod.

Nog är det ett under.

Och ... PCI-behandlad och med medicinlistan fullproppad är det nu upp till mig.

Läkarna har gjort allt de kunnat. Och lite till.

Nu känner jag hur fruktansvärt trött jag är så då säger jag godnatt.

Längre fram tänker jag återkomma mer detaljerat om den senaste veckans dramatik.

Det finns mycket att fascineras av när det gäller medicinsk utveckling.

Sov nu gott och pyssla om era hjärtan.

Vilket jobb de utför!

SNÄLLT OCH VÄNLIGT

Nu är det "Vänliga veckan" och då passar det väl bra med en blogg om vänliga människor.

Ju äldre jag blir desto snällare och vänligare underhållningsprogram vill jag se och höra i TV och radio. Serier om krig, mord, våld, terror, mobbing och rått språk väljer jag (oftast) bort.

Elände får jag nog av i nyhetsprogrammens reportage.

Ett av mina favoritprogram är "Sofias änglar" i Kanal 5.

Jag missar aldrig det programmet.

Änglatrion hjälper människor som drabbats av död, olyckor, sjukdom eller annat krisartat och som behöver hantverksstöd med hus och hem för att komma vidare i livet.

Johnnie, Sofia och Mattias rycker ut och fixar icke fungerande kök och badrum, läckande tak, dragiga fönster, unkna källare, risiga trädgårdar, o.s.v.

De handikappanpassar och underlättar på alla vis för personer som har det tungt och svårt.

Och de är så gulliga och empatiska mot alla de gästar. Barnen i de familjer de besöker blir alltid så förtjusta i dem att de ofta gråter när änglatrion måste fara vidare för nya uppdrag.

I "Sofias änglar" är det värme, vänlighet och omtanke.

Ingen blir dåligt behandlad, ingen blir kränkt, ingen blir utröstad, ingen blir hemskickad.

Vi behöver fler sådana program!

"Mandelmanns gård" går i TV4 och det är också ett mycket snällt och vänligt program.

Jag har inte sett alla avsnitt men många.

Marie och Gustav driver den ekologiska gården Djupadal i Skåne.

Deras omsorg om varandra, naturen, djuren, grödorna och maten värmer hjärtat.

Man blir glad och upplyft av parets mysiga framtoning.

En annan programserie som jag aldrig missar är "Frusna vägar" som går i TV3.

Det handlar om bärgar-hjältarna som rycker ut dygnet runt, året runt, när olyckan varit framme på de snöiga och isiga vägarna runt Umeå och Åre.

Lugnt och metodiskt bärgar de bilar och andra fordon som hamnat snett i tillvaron, samtidigt som de tröstar och hjälper fordonens förare/ägare när olyckan har hänt.

Det är stundtals ett mycket riskfyllt jobb att vara bärgare. Faktiskt utför de ofta sitt jobb med livet som insats när trafikanter hänsynslöst susar tätt, tätt förbi i upp till 110 km/tim. Men killarna står pall på och vid de frusna vägarna och just där och då personifierar de hjälp och trygghet.

Även Kanal 5 sänder en serie om bärgare, "Vägens hjältar". Men tro nu inte att det bara är killar som är väg-hjältar. Här och där i landet finns det också trygga tjejer som hjälper människor i nöd.

Tummen upp för Sveriges alla bärgare!

Sedan måste jag bara ta med två härliga killar i radion också. Dock har vi sett dem även i TV, två gånger, 2011/2012 och 2013/2014, tävlade de tillsammans i "På spåret".

Morgan Larsson och Christer Lundberg håller mest till i Sveriges Radios P4 och är alltid lika stillsamt och trevligt småpratande.

Morgan kan man höra i "SöndagsMorgan" på söndagsmorgnarna (givetvis!) och även i "Kvällspasset".

Och varannan vecka är Christer numera en av programledarna i "Ring så spelar vi"

på lördagsmorgnarna.

(Ovan nämnda radioprogram sänds i SR P4.)

Jag gillar de här två killarna, deras mjuka och vänliga prat är som balsam för själen.

 Det finns så många snälla, vänliga och hjälpsamma människor i vår värld.

Må de vinna över de motsatta.

Ha en vänlig vecka vare sig du är blå, gul, grön eller röd!

NÖTTER OCH KARAMELLER

... går till det politiska landskapet i Sverige.

Den första politiska riksdagsdebatten igår, efter att den nya regeringen tillträtt,

var ovanligt underhållande. De nya konstellationerna inom svensk politik gav ibland upphov till både roande och sarkastiska funderingar och ordväxlingar.

=======

– Man har läst sjökorten från olika håll och tror sig därför vara eniga. Men en ropar babord, en annan hojtar styrbord. Besättningen har förslag på tre olika väderstreck att segla mot. Två av dem vill egentligen ha en helt annan kapten och en hotar att sänka hela skutan om han inte får vara med i styrhytten. Hur ska de kunna föra skeppet in i trygg hamn, undrade Ebba Busch Thor som liknade de andra partierna vid en båtbesättning.

(Ovan ett av citaten från debatten i riksdagen. Taget från SVT:s hemsida)

=======

Det kommer nog att bli en spännande vår i riksdagen.

De flesta partier talar förvånande lite om sin politik, sina visioner, vad de vill, utan allt verkar gå ut på att utestänga ett eller annat parti.

Detta verkar vara högst upp på agendan och det absolut viktigaste av allt.

Vad är det för politik?

Och är det verkligen demokratiskt?

Om man hela tiden hade talat med det där partiet som alla vill stänga ute så skulle det partiet inte ha vuxit sig så stort. Och nu kommer det antagligen att växa sig ännu större.

All denna exkludering har fått en helt motsatt effekt än vad man tänkt, trott och önskat.

Att man inte fattat det?

Hur korkade får politiker vara?

Nåväl, vi lämnar politiken för nu och går över till den vackra men kalla vintern.

Veckans karamell just nu måste vara utsikten från mina fönster.

Ja, jag vet att jag är tjatig men den är så vintervacker.

Vitare än så här kan det knappast bli.

Varje gång naturen klär sig i helvitt blir jag lika förundrad.

Rimfrosten är så frodig att den faktiskt skymmer en stor del av utsikten.

Träden är alldeles "lurviga".

(På sommaren skyms vyerna av grönskan. Men temperaturen är åtminstone behagligare då.)

Trevlig torsdag!

SAKNAD VARJE DAG

SNÖ OCH IS

Min plats på jorden har nu under januari varit bitande kall men väldigt vacker.

Här är två bilder tagna idag på eftermiddagen.

(Klickbara bilder.)

Man ser knappt grannhusen. De gömmer sig — allt är inbäddat i vitt, vitt, vitt.

Lyktsken på snötäckta kvistar. Så vackert i sin enkelhet.

Jodå, här har vi riktig vinter. Med tjockt påbyltade människor, knarr under skorna, "rök"-molnig andedräkt, krispig luft och helvit omgivning. Och man kan se bilarnas avgaser. Host, host ...

Javisst, så kallas den. Passande namn, eller hur?

Vid vår fina isväg finns det sparkar att låna för en tur på det frusna vattnet.

Väninnan G:s härliga vinterbild av maken med lånespark efter isvägen i Norra Hamn.

(Fotolånet godkänt av G.) 

Trevlig söndagskväll!

I VÄNTANS TIDER

Igår var jag inbokad för en mindre operation.

Under julveckan bestämde två hudläkare att en hudförändring på mitt vänstra underben skulle tas bort. Remiss skickades till Kirurgen och eftersom man önskat förtur så fick jag snabbt en tid.

Och igår var det alltså dags.

Ingreppet tog 40-50 minuter.

Jag måste säga att jag är glad för att bedövningen satt i ända till sen kväll. Utan den hade det varit en smärtsam stund att ta sig upp för de tre trapporna till mitt hem.

Idag skulle trappklättringen innehållit massor med AJ! och OJ!

Så länge jag inte stödjer på benet så känns det rätt okej men när jag går (läs: haltar) så känns det som om vaden nästan ska brista.

Såret är ca fem cm långt och det är kanske tio suturer som det sliter i.

Efter två veckor ska de tas bort på min vårdcentral.

Om 4-6 veckor får jag brev med resultatet av den mikroskopiska undersökningen som görs.

Jag är inte speciellt orolig för den ... men man vet ju aldrig.

Känns bra ändå att "fläcken" är avlägsnad.

Mitt nyopererade ben med tryckförband.

Friska ben.

Det är faktiskt fler testresultat jag väntar på.

I julveckan fick jag göra ett Holter-EKG.

(Under 24 timmar får man ha elektroder fastsatta på överkroppen och de registrerar varje hjärtslag till en dosa man bär med sig och fäster någonstans på kläderna.)

Tyvärr har svaret dröjt eftersom det varit så många helgdagar.
Men snart ska det väl dimpa ner i brevlådan.

Det ska bli intressant att få veta om man funnit någon förklaring till mina "attacker" med "fladder" i bröstkorgen, blodtryckshöjning, hög puls, frossa, trötthet, m.m. Jag har ju haft sådana nästan varje dag (ibland flera per dag) under flera månader och mått så fruktansvärt dåligt.

Det är inte det vanliga förmaksflimret utan något annat. Men på något sätt tror jag ändå att de hör samman med hjärtat eftersom "attackerna" började samtidigt som flimret.

Jag hade aldrig känt av dem tidigare.

Samtidigt som det skulle kännas bra om Holter-EKG:et inte visade några avvikelser så vore det ju också bra om man hittat en orsak till varför jag så ofta känner av dessa konstigheter.

Jag hoppas att jag snart får något slags besked om vad som händer i min kropp.

Det här blev ett onödigt "krassligt" inlägg.

Men jag fortsätter ändå att vara mer positiv än negativ.

I alla fall tills jag får svar på undersökningarna.

Här är det fortsatt bistert kallt vinterväder. Vi har huttrat i ca två veckor nu.

Vad är det för fel med sol, vindstilla och -5°?

Jag bara frågar!