HUR ORKAR DE?

 

Under söndagen såg jag två starka och omskakande TV-program som fick tårarna att rinna. Först var det reprisen av "Sofias änglar" på kanal 5 om en tvåbarnsfamilj i Strängnäs som drabbats dubbelt av cancer. Först den då nioåriga dottern som förlorade sitt vänstra ben och sedan pappan som fick operera bort höger öga. Den unga dottern var en charmbubbla som glad och full av förtröstan spådde att allt skulle bli bra. Framtiden var ljus. Trots allt.

Sofia och hennes änglar, Mattias och Johnnie, hjälpte familjen att fixa till badrummet, barnens båda rum och garageinfarten så det skulle bli lättare för dottern att ta sig in och ut med sin permobil. Änglarna  ordnade även en gunga och en "hockeybana" till trädgården.

Senare på kvällen såg jag första avsnittet av den engelska dokumentärserien "Barnläkarna". Det handlade om små barn som fått diagnosen cancer, om deras familjer och om de hemska och närmast omänskliga beslut som föräldrarna måste ta angående oerhört tuffa, påfrestande och långvariga behandlingar. Och utan någon garanti att barnen skulle klara sig. Och, i vissa fall när behandlingen inte hjälper längre, ta beslutet av avbryta den.

Hur orkar de?

Där satt jag trygg hemma i min fåtölj och var så rörd, uppskakad och ledsen att jag knappt kunde urskilja TV-bilden för alla tårar. Jag kände en enorm sympati för de drabbade. Och tankarna for runt i huvudet:
Hur klarar dessa människor av den fruktansvärda oro, stress och totala hjälplöshet som de måste känna? Dag efter dag, månad efter månad lever de mitt i helvetet. Och de kan inte komma ur det. Oftast visar barnen själva en oerhörd styrka, acceptans och ett fantastiskt tålamod. De finner sig i situationen utan att klaga. Gång på gång imponeras jag av barns sätt att klara kriser.

Hur tacklar man som förälder det värsta scenario som kan drabba en? Var hämtar man sina krafter? Naturligtvis i den gränslösa kärleken till sina barn. Man kan inte ge upp, man måste orka, måste kämpa, även när det ser som mörkast ut. Man måste vara som allra starkast när man egentligen är som allra svagast.

 

 Detta gäller för alla föräldrar med svårt sjuka barn, vilken sjukdom det än rör sig om. Och inte bara föräldrar, det gäller överhuvudtaget anhöriga till sprit- och narkotikaberoende, misshandlade, mördade, försvunna, mobbade, sexuellt utnyttjade och/eller kriminella och våldsbenägna barn, ungdomar – och vuxna. De flesta utsatta människor har någon som bryr sig om dem. Någon när och kär som varje minut på dygnet lever med tankar på – och ängslan för – den närstående.

Hur orkar de?

I vår galna värld kretsar så mycket kring yta och utseende – snyggaste kläderna, flottaste hemmet, dyraste bilen, längsta semesterresan, den mest perfekta kroppen. Många människor, mest kvinnor och inte sällan unga flickor, låter operera sig för att få större byst, fylligare läppar, snyggare haklinje. Dyra och helt onödiga ingrepp som dessutom ofta blir misslyckade. Och som tar vårdresurser från dem som verkligen behöver hjälp. Allt yngre barn faller in i anorexi och/eller bulimi.
Vad är det för signaler vi ger barnen? Att de inte duger som de är?

Sjukdomar kan vi inte skydda oss emot, och knappast olyckor heller, men vi kan åtminstone försöka göra oss lite immuna mot en del av tokigheterna som dyker upp i dagens samhälle. För barnens skull.

Barn i alla åldrar borde få leka, skratta och njuta av livet helt och fullt. Deras största bekymmer borde vara dagens läxa och vad som kommer att serveras till skollunchen. Så BORDE det vara. Men så är det inte. Kan vi alls göra något för att det ska bli så?

 Slutar med dessa ord från någon insiktsfull person:

"Den friske har tusen önskningar. Den sjuke en."

Nu är vi rädda om varandra.