SEXGALNINGAR

Bloggtitlar som anspelar på sex lär locka läsare, så i dag blir det väl rekord i antalet besökare hos Snaquesaligt.

-

REGISTRERADE SEXGALNINGAR

En helt vanlig bok som man kan finna i de flesta hem. Inte? Nåväl...

-
Så vänder vi på bladet...
-
... och vad hittar vi väl där?
Jo, en SPEGEL!
Hi, hi! Nu blev ni allt lurade!
-
Ha en god fredagskväll! Blir det kanske På spåret och Skavlan?

TÄVLINGAR MED UTGÅNGET BÄST-FÖRE-DATUM

DET HAR HÄNT - IGEN!

Norrmejeriers tävling har gått ut långt innan mjölkpaketet fylls med den färska mjölken.

(Klicka för läsbara bilder.)

-

Första gången: Tävling där svaret ska lämnas senast 2010-12-12, men paketet fylldes med mjölk 2011-01-17 och hade Bäst-före-datum 2011-01-24. Hm...

-

Andra gången: Tävlingssvar ska vara Norrmejerier tillhanda senast 2011-02-27, men mjölkpaketets Förpackningsdag är 2011-03-01. Och Bäst före är 2011-03-08. Hm... igen! Mycket märkligt.
-
Gamla kartonger? Eller vill Norrmejerier inte ha in några tävlingsbidrag? Eller har mejeriet inte haft råd att köpa priserna - träningsutrustningen och mixern?
-
Första gången detta märkliga hände sände jag (den 2011-02-04) ett mejl till Norrmejerier med följande lydelse:
-
Hej Norrmejerier!

Efter att ha testat mina "mjölkkunskaper" på ett mjölkpaket med Bäst-före-datum 2011-01-24 så tänkte jag lämna mitt tävlingssvar på http://www.2glasomdagen.nu/ men så såg jag att svaret skulle lämnas senast 2010-12-12. Det gjorde mig förstås en aning (läs: väldigt) brydd.
Det skulle vara intressant att få veta förklaringen till denna lustiga tidsvurpa. Här kan man tala om tidsoptimism.

Vänliga hälsningar från en road konsument av era produkter!
(Mitt namn)
(Min adress)
-----
Något svar har jag aldrig fått. Orsaken till det förstår jag nu...

ÄLSKADE RARINGAR

Det finns tillfällen när jag blir en larvig, jollrig fjantmaja som talar barnspråk och beter mig som en riktig fåntratt.

"Jaha", brukade min kära mor säga, "nu är det någon hundvalp i närheten."

Jag är väldigt svag för hundar i allmänhet. Och valpar i synnerhet. För mig finns inget gulligare, sötare, mer bedårande och avväpnande än en hundvalp. Kattungar, föl, griskultingar, ja, alla djurbarn är söta, men hundvalpar tar priset.

-

Detta är Sussie (på stamtavlan Bijou), en vit och svart cockerspaniel som jag fick av mina föräldrar när jag var runt elva år och Sussie var runt åtta veckor. Sussie utvecklades så småningom till en mjuk, lugn, tillgiven och lättuppfostrad liten dam som blev hela familjens kelgris. Hon följde både stormatte (mamma) och lillmatte (mig) som en skugga, men visade nog mamma lite extra uppmärksamhet eftersom det oftast var hon som gav lilla hundfröken mat.

-

Sussie hade klara favoriter när det gällde godis. Jag tror hon kunde ha gått till världens ände för några maränger. Så fort hon hörde prasslet från en marängpåse började snålvattnet rinna. Russin hade samma effekt. Plus apelsiner. Hon kunde befinna sig på en annan våning i huset, men om någon började skala en apelsin så kom hon genast springande med öronen vilt flaxande.

-

Sockerbitar och kakor hörde också till favoritkäket. En jul när mamma och jag bakade pepparkakor så hade vi travat bakplåtar med utkavlade, men ogräddade kakor i ett ställ på köksgolvet. Den lägsta plåten råkade befinna sig precis i Sussie-nos-höjd. I ett obevakat ögonblick kunde den godissugna vovven inte hålla sig längre, utan tassade tyst fram till plåten och lät sig väl smaka. Innan mamma och jag upptäckte kaktjuven hade halva plåtens "innehåll" hamnat på Sussies lyckliga smaklökar.

-

En annan gång hade vi alla varit borta några timmar och lämnat Sussie ensam. När vi kom hem såg vi att hon verkade lite skygg och nästan skamsen. Snart förstod vi varför. Sockerskålen som vi glömt framme på köksbordet var inte bara tom, den var renslickad! En påhittig hund hade hoppat från golv till stol till bord.

-

Medan mamma talade helt lugnt så tog hon Sussies huvud mellan sina händer, tittade henne djupt in i ögonen och sa: "Men Sussie, vad har du gjort?" För ett ögonblick möttes stormattes och hundens ögon - så slöt Sussie sina. På något sätt kände hon att hon gjort något förbjudet.

Mamma trodde knappt sina egna ögon: "Sussie blundade!" utropade mamma. "Hon ville inte se mig i ögonen. Kan hundar skämmas???"

---

Det här är Pretty, ett härligt resultat av en mesallians år 1966 mellan en renrasig jämtlandsspets (modern) och en levnadsglad gatukorsning på friarstråt. Pretty och hennes mor Ruffa kom i min väg genom att min dåvarande sambo var en inbiten älgjägare. Tillsammans med ett par jaktkamrater köpte han den vuxna tiken Ruffa för att hon skulle ingå i jaktlaget. Tyvärr visade sig Ruffa vara mer intresserad av tillfälliga kärleksförbindelser med charmiga byrackor än av att jaga långbenta älgar.
-
Hur som helst, det kortvariga förhållandet resulterade i sex underbart söta valpar. Pretty var en av dem och hon fick stanna hos oss tillsammans med sin ouppfostrade moder. Efter ett tag bestämde vi oss för att bara ha kvar valpen, eftersom mor Ruffa var mycket svårhanterlig. Hon hade aldrig fått springa fritt utan alltid suttit fastkedjad, och så fort hon fick en chans så smet hon och kunde vara borta i timmar. Då sprang hon obekymrat framför bilar, motorcyklar och tåg och var en fara både för sig själv och andra. Hon fick återvända till sina första ägare. Vi skulle verkligen ha behövt en Barbro Börjesson.
-
Pretty fick däremot växa upp fritt och oftast utan koppel, men det var naturligtvis en frihet under ansvar. Valp- och unghundstiden var en häftig period med allehanda bus, bl a smakade de flesta stolsben och fållen på vardagsrumsgardinerna jättegott, och mattes nya skor och bh var hett eftertraktade. Man kan verkligen inte kalla valptrollets aktiviteter för god möbel- och persedelvård. Det var inte mycket som var helt efter de vassa valptändernas framfart. Busfasonerna ägde naturligtvis alltid rum när inte matte eller husse var i närheten.
-
Pretty älskade att åka bil och bästa passagerarplatsen ansåg hon vara på hatthyllan bak i vår gamla PV. Där hade hon perfekt utsikt över allt som hände, både inne i bilen och utanför.

En annan favoritplats var under våra sängar, där hon från början kunde gå rak på korta valpben. Antagligen kändes det tryggt och lugnt med "tak över huvudet", så hon bestämde sig för att alltid sova där. Ett beslut som aldrig ändrades, trots att benen växte och hon till slut fick åla sig in. (Det var sällan dammigt under våra sängar... hon var en bra "golvmopp".)
-
När vi var på besök hos mina föräldrar var hon strängeligen förbjuden att vistas i deras vardagsrum. Då lade hon sig med framtassarna över tröskeln, men hon gick inte in. Ute på altanen kunde hon ligga och intresserat titta på småfåglarna som pickade i sig brödsmulor bara en meter från hennes nyfiket sniffande nos. Men hon rörde dem aldrig.
-
Men det fanns något hon inte kunde låta bli - ärtskidor! Hon var helt galen i ärtskidor. Ute i trädgårdslandet smög hon omkring mellan raderna med hönsnätsslingrande ärtruskor och nafsade till sig så många ärtskidor som möjligt. Även hundar vet att grönsaker är nyttigt!
-
Efter Pretty har det inte blivit någon mer hund. Jag har visserligen alltid drömt om en schäfer, men det har inte varit läge för en ny fyrbent kamrat. Men drömma kan man ju. Och vara en jollrig fjantmaja kan man också tillåta sig - i alla fall när det finns fina hundar och valpar att titta på.
-
God onsdagskväll!

BOKREA!

Efter ett ivrigt studerande av bokreakataloger, noggranna anteckningar och mycket funderande hit och dit så blev boktraven nedan resultatet av årets bokrea. Vid mitt bokhandelsbesök i går så hade några titlar redan tagit slut, men jag tror jag klarar mig ändå.

Min bokrea 2011.

Både ord och bilder.

För länge sedan bestämde jag mig för att sluta köpa romaner, deckare och andra "vanliga" böcker, dem kan jag låna på biblioteket. Men konstböcker, faktaböcker och stora, fina praktverk vill jag äga. Jag vill ha dem att bläddra i, kanske anteckna något, läsa, lära och njuta av närhelst lusten faller på. Dessa böcker är oftast för dyra att köpa till ordinarie pris så då gäller det att passa på under bokrean.

Många ord.

Många bilder.

Nu kan jag se fram emot många trevliga timmar i böckernas värld.

God fredagskväll!

EN BRA BLOGG OM PLÖTSLIG DÖVHET

Nu då man inte hör så bra så kunde man väl - som en liten tröst - få möjlighet att pryda öronen med vackra, franska diamantprydda örclips i Art Déco-stil. (Visst påminner de lite om själva öronsnäckan, cochlea?)

-

I flera blogginlägg har jag berättat om hur jag på midsommardagen 2010 drabbades av plötslig dövhet (sudden deafness) på höger öra. En chockartad upplevelse. Jag önskade då att jag haft någon att tala med som upplevt/upplevde samma sak, men just då fick jag inte kontakt med någon annan drabbad.
-

För någon vecka sedan hittade jag en kommentar på mitt senaste "öroninlägg" (15 januari 2011) från en kvinna som i januari 2010 över en natt tappat hörseln på vänster öra. Vi har nu mejlat till varandra några gånger och utbytt erfarenheter. Det är mycket givande.
-
Dessutom kunde hon tipsa om den intressanta och sakliga bloggen
http://www.plotsligdovhet.wordpress.com/
där Kalle skrivit om sin situation efter att han också förlorat ena örats funktion. För honom hände detta traumatiska i september 2010. Kalle verkar lyckligtvis ha fått tillbaka det mesta av sin hörsel och det ger oss andra tröst och hopp om förbättring.
Kalle startade sin blogg för att han saknade ett forum för P D-drabbade att vända sig till, där man kunde dela med sig av upplevelser kring sjukdomen och ventilera tankar och känslor.
Det är flera personer, både män och kvinnor, som kommenterat dels Kalles inlägg och dels de andras kommentarer. Mycket intressant! En blogg jag verkligen kan rekommendera.
-
Kalle hade vänligheten att göra en bra sammanfattning, med länkar, till mina blogginlägg om plötslig dövhet här på Snaquesaligt och lägga in alltihop på
www.plotsligdovhet.wordpress.com/dialoger/annicas-berattelse/
Tack Kalle, vi behöver prata om detta. Vi ska glädjas åt varandras framsteg och trösta när det känns mörkt.
-
När det gäller sjukdomar - och svårigheter - av alla slag, så finns det ingen som förstår en så bra som den som är i samma situation. Man måste gå i någon annans mockasiner för att veta hur de känns.
-
Må väl!

HALLÅ, POSTEN! HÄR ÄR JAG!

Kära Posten, vad i hela världen sysslar ni med?

-

I veckan fick jag ett brev som varit på villovägar i sex (6!) dagar. Det är minsann inte bara Vår Herres vägar som är outgrundliga. Jag har nu fått bevis för att även Postens är det.

På det (tillfälligt) vilsekomna brevet är det klistrat en lapp:

ÅTER AVSÄNDAREN - Adressaten: är okänd.

???????????

Jag har bott på samma adress i snart 25 år!

Om adressen varit som på fotot ovan så skulle jag förstå svårigheterna att hitta mig. Men märk väl: På kuvertet stämde namn, gatuadress, postnummer och ort till sista siffra och bokstav. Men, som tur var hade avsändaren inte skrivit någon avsändare, så då var ju de postanställda tvungna att tänka ett extra varv:

"Innan vi slänger brevet i Det Stora Arkivet så kan vi väl kolla i telefonkatalogen om det finns en Anta S. på den adressen. Finns hon inte där så kollar vi folkbokföringen/Skatteverket. Och, visst ja, numera har vi ju också tillgång till dator och internet. Vi borde kunna hitta henne."

-

Det behövdes säkert inte något omfattande detektivarbete för att finna mig eftersom jag inte lever med skyddad identitet, mitt namn står på min dörr, jag finns i telefonkatalogen och har dessutom under alla dessa 25 år, och till denna adress, fått allt från tidningar, brev, vykort och reklam till trista räkningar.

-

Och, hallå, den här skylten...

... sitter ju på insidan av ytterdörren! Förresten, brevet var inte ens en räkning utan ett efterlängtat privatbrev som jag borde ha fått dagen efter det postades.
Så snälla Posten, jag undrar igen:
VAD SYSSLAR NI MED?

NÄR MÅNEN VANDRAR

2011-02-17, en dag före fullmåne.

-

Min farfar var en skicklig tecknare och när jag var liten och han hälsade på hos oss, brukade jag sitta i hans knä medan han ritade och berättade spännande saker. Och ofta sjöng han den här gamla värmländska folkvisan från 1700-talet. Vistexten är skriven av Christina Lagerlöf (1787-1855), prästdotter från Värmland och avlägsen släkting till Selma Lagerlöf.

-----

NÄR MÅNEN VANDRAR

När månen vandrar på fästet blå

och tittar in genom rutan,

då tänker jag understundom så

och knäpper sakta på lutan:

Vad du är lycklig, du måne klara,

som får så högt över jorden fara

- och blott se på!

-

Väl ser du dårskaper utan tal,

det kan man nog hålla troligt;

båd´ älskande som förgås av kval,

och älskande som har roligt.

Väl ser du tåren från ögat rinner,

men sorgen aldrig upp till dig hinner

- det är för högt.

-

Spektaklet tröttar dig inom kort,

det kan man icke förtänka.

Då går du bara helt simpelt bort;

man ledsnar också att blänka.

Så blir du borta i några dagar

och kommer åter, när du behagar

- och ser på oss.

-

O, kära måne, tag mig till dig,

från denna världen så trånga!

Här skulle visst ingen sakna mig,

ty så´na finns här så många.

Jag längtar till dig upp i det höga,

där skall väl en gång mitt trötta öga

- ej gråta mer.

-

Och när jag här ej skall dväljas mer

och gröna kullen mig gömmer,

du lika milt uppå graven ser

fast alla andra den glömmer.

Då skall min ande när den får fara

till stjärnelanden så fritt förklara

- min kärlek dig.

-

Här på Youtube kan man höra visan sjungas.

HUTTRA-TID & PAPPA-BUS

Min utetermometer visade 29 minusgrader i morse. Och även om solen har lyst vackert över den diamantgnistrande snön så orkade den inte värma nämnvärt. Kvicksilvret steg bara några ynka grader. På vissa ställen inåt landet har de senaste dagarna varit ännu kallare, drygt 40. Brrrr! Allting är stilla, naturen liksom håller andan. Det är färre bilar, cyklister och vandrare ute än vanligt. De modiga som törs ut, både fordon och människor, lämnar vita moln efter sig som snabbt försvinner.

-

Bilarna huttrar också.

-

Det är för kallt att ägna sig åt utomhusaktiviteter, apostlahästar, skidor, skridskor, sparkar, snöskotrar, m m får vänta till det blir lite varmare i luften.

-

I denna huttrakyla kom jag plötsligt ihåg en sak som pappa tveksamt berättade för mina bröder och mig för länge, länge sedan. Här kommer den lilla söta historien:

-

Farfar och farmor hade en kväll blivit bortbjudna och pappa och hans två år äldre syster skulle sköta sig själva i några timmar. Det var kall vinter. TV:n var inte uppfunnen. Och naturligtvis inte datorn heller. Möjligen fanns en knastrande radioapparat att lyssna till. Men där var det säkert bara tungt vuxenprat.

-

Nu gällde det för de små rara barnen att roa sig själva så gott det gick. En av dem (vet inte vem) fick en riktig snilleblixt: Vi gör en isbana på köksgolvet och åker skridskor!

-

Sagt och gjort. En massa vatten hälldes ut på köksgolvet och alla fönster öppnades ut mot den kalla vinterkvällen. Fort på med lite varmare kläder! Efter en liten stund började det bildas ett tunt, men dock, islager på köksgolvet. Fort snöra på de lösa rören på pjucken!

-

Så var stans första inomhusskridskobana invigd! Glam och stoj!

-

Så småningom kom förstås de påhittiga barnens föräldrar hem. Och, konstigt nog, då verkade inte den geniala idén med skridskobana på köksgolvet lika genial längre. Busungarna fick den värsta utskällning de dittills varit med om. Sedan var det bara att ta fram skurtrasor och hinkar, för nu skulle varenda vattendroppe torkas upp.

-

Här ovan åker far och faster skridskor på köksgolvet. Bilden är från en tecknad gratulationsbok som pappa fick av familjen i samband med att han fyllde 50 år. Just denna illustration har framkallat många skratt genom åren.
-
Slutar för i dag med en liten undring: Varför ser man så sällan norrsken numera? Är det för att man bor i gatlyktstäta områden? Är det helt enkelt för ljust för att man ska se det sprakande, färgrika, vackra? Ni som bor på landet, kan ni se norrsken fortfarande?
-
Förresten, i denna kyla - håll er inne, om ni har möjlighet. Håll er varma! Och håll om varandra!

HJÄRTEDAGEN!

(Det som nu är kvar av den!)

SPRÅKPROBLEM

The German Coast Guard

Språkkunskaper är bra. I vissa situationer är de t o m livsviktiga.

Annars kan det gå käpprätt åt h....

HOW STANDS IT TO?

Vad passar bättre än att börja helgen med några fniss, skratt eller gapflabb? I dag blir det en liten orgie i språkliga roligheter av olika slag. Ibland tänker man så rätt och ändå blir det så fel. Det är inte alltid lätt att få fram det man vill få fram - varken i tal eller skrift. I språket lurar många fällor. Tillfällena att klanta sig är otaliga.

I boken nedan vimlar det av goda exempel på hur svårt det kan vara att meddela sig. Det gäller lika mycket vårt eget tungomål som ett främmande. Eller när vi modigt ger oss på en liten mix.

Här följer några guldkorn:

-

"Can we take photos here?"

"Yes, but no flashing in the cathedral, please."

(Norsk turistguide i Nidarosdomen i Trondheim)

-

Polis till norsk turist i New York som går mot rött ljus:

"Did you come here to die?"

"No, I arrived yesterday."

-
"Please slow down the fart!"

(Turist till grekisk taxichaufför)

-

"It´s just a small intercourse."

(Svensk servitör förklarar vad en `mellanrätt´ är för något)

-

"Please do not invade Madame´s private parts."

(Uppmaning utanför franskt slott, delvis öppet för allmänheten)

-

"I have a backsmell!"

(Svensk dam med `baksmälla´)

-

Ingen glömmer direktören från Kalmar som presenterade sig på detta vis:

"My name is Jönsson, that is Johnson with two pricks."

-

"Toilet out of order,

please use floor below."

(Kontorsbyggnad i London)

-

"No bear feet och flip flops allowed."

(Sacramento State Aquatic Center, USA)

-

"Nobody is allowed to sit on both sides of the boat."

(Skylt på vietnamesisk båt)

-

"You are invited to visit our restaurant where you can eat the Middle East Food in a European ambulance."

(Hotell i Ankara)

-

"Guests are prohibited from walking around the lobby in large groups in the nude."

(Hotell i Havanna)

-

"Terminal Lunch."

(Café invid bussterminal)

-

"We regret that due to the increased price of coffee we must charge for every other cup. This does not apply to coffee served with meals or police officers."

(Restaurang i New Orleans)

-

"Hamburgers, pizzas, ice cream and snakes."

(Sex meter hög reklamskylt i Indien)

-

"A superb and inexpensive restaurant. Fine food expertly served by waitresses in appetizing forms."

(Restaurang i USA)

-

"We can serve your steak with much blood, some blood, medium or well done."

(Finskt erbjudande)

-

"Slow down... Children Playing Sleeping Drunks on Road."

(Skylt i Australien)

-

"If tunnel is dark, remove sunglasses."

(Skylt i USA)

-

"Do not stop for hitchhikers."

(Skylt utanför fängelse i Arizona)

-

"We are close for a while."

(Skylt utanför en `intim´ restaurang i Marmaris, Turkiet)

---

God fredagskväll!

KÖP SVENSKT!

Nu är jag riktigt arg, ledsen, besviken!

Den tyska dioxinskandalen har medfört att Sverige tar in billigt tysk griskött. Flera länder, däribland Kina, Ryssland och Sydkorea har infört importstopp av det tyska fläskköttet tills vidare, men här i Sverige är det fritt fram. Resultatet blir att priserna dumpas och våra svenska grisuppfödare kämpar för att överleva.

Vad är detta för vansinne?

-

Vi har bland de hårdaste kraven i världen vad gäller köttproduktion och djurhållning och det ska vi vara stolta över. Men det kostar också pengar att ha dessa stränga regler. Därför konkurrerar våra bönder inte på lika villkor med andra länder som inte har samma stränga krav.

-

-
För några år sedan hade inte min närbutik svensk bacon i sitt sortiment. Det som fanns var från Danmark och Tyskland och jag vägrade köpa det. Jag känner likadant för nötkött från Irland, Brasilien, Nya Zeeland o s v. Jag vill, så långt det är möjligt, ha svenska produkter (inte bara kött) och betalar hellre en slant extra. Vissa livsmedel måste vi ju naturligtvis importera, men det vi kan få från den inhemska produktionen bör vi tacksamt ta emot med öppna armar.
-
Nu måste vi börja vara solidariska med våra svenska bönder. De levererar livsmedel av hög kvalitet och vissa av dem ska inte behöva gå i konkurs för att vi t ex importerar griskött från Tyskland. Jag är inte emot import, men de här tokerierna gör mig ilsken. Fortsätter det så här så har vi snart inga bönder kvar i Sverige.
-
Det finns säkert många runt om i landet som inte håller med mig, men jag vill i alla fall äta kött från svenska grisar, kossor, får och kycklingar.
Nöff på er!

I SANDLÅDAN - UTAN HINK OCH SPADE

Det här tycker jag är fantastiskt skickligt och mycket rogivande.

MELODIFESTIVAL

Premiärdeltävlingen i årets Melodifestival gick i Luleå och med en het kopp te bredvid mig tog jag plats i TV-fåtöljen för att beskåda evenemanget. Mina förhoppningar på låtar och artister var i höjd med fotknölarna. Man har ju genomlidit en del skräp genom åren.

-

Dilba var först ut och med den låten sjönk förhoppningarna till ormmagesnivå.

-

Så var det dags för låt nummer två. När jag hörde början på den, "Me and my drum" med gruppen Swingfly, så tyckte jag den var riktigt dålig - rap är absolut inte min musik.

Men så kom refrängen med jättehärlig rytm och fin sång av den här killen (bilden ovan) och jag föll pladask. (Ja, inte för killen, men för svänget i låten!) Glatt förvånad studsade jag upp och ner och runt i min TV- fåtölj. Mmm, vilket gung!
-
Verkligen olikt mig att lyfta telefonluren i sådana här sammanhang, men när det var dags för andra röstomgången fick Swingfly min röst.

Jaaa, Swingfly tog sig till Globen!

Tillsammans med Danny som gick direkt dit efter att ha fått flest röster i första omgången.

---

Så här ser min personliga fyra-i-topp-lista ut från gårdagens Melodifestival:

Högst upp på pallen: Swingfly!

Andra plats - naturligtvis Jenny Silver med "Something in your eyes". En mycket bra låt och en dito sångerska.

Trea Pernilla Andersson med "Desperados". Duktig artist och låtskrivare som ska ha en extra poäng för att hon sjöng på svenska.
Fjärdeplatsen får Danny och"In the club".
-

Det var allt för denna gång. Nästa lördag är det Göteborg som tar emot "melodispektaklet".

Då kanske jag hittar en ny favorit. Vem vet?

ETT ILSKET MONSTER

Har ni varit med om att känna er arga och retliga? Utan anledning? Ungefär som ett rasande lila monster som poppar upp ur ingenstans?

Häromdagen, utan minsta lilla orsak, gick jag omkring och var ilsken och förargad en hel eftermiddag. Jag kände mig som en riktig satmara. Det kokade i mig, men som tur var så lyckades jag maskera den mesta förtreten och det var nog bara små ynkliga puffar som nådde omgivningen.

-

När jag talade med väninnan så hade hon upplevt en liknande småilska - samma dag. Kan det ha varit något i luften? Biologisk krigsföring? Den lede fi som släppte ut irritationspulver som dalade ner över Sverige och gjorde åtminstone två invånare arga och retliga?

-

Kanske är det så att ibland ska man ha en o-snäll, o-glad och o-mysig dag. Man kan ju inte alltid skrida omkring och konkurrera med solen. Då och då behöver man lätta på trycket och låta det tillfälligt dåliga humöret pysa ut. Det kan faktiskt kännas riktigt skönt att få vara en liten satkärring emellanåt. När man annars alltid är en glittrande solstråle.

-

Tack och lov så är dessa satmariga dagar få. För min egen del inträffar de möjligen ett par gånger/år. Och det får man väl stå ut med. Ävenså de närstående. De kan ju minsann också ha sina vresiga stunder. Förhoppningsvis är man inte hoppande monster samtidigt.

-

Och likväl som man kan känna sig retlig och ilsken utan orsak så kan man också känna sig obeskrivligt nöjd och lycklig - utan orsak. Så gott som varje dag känner jag stor tacksamhet över hur bra jag har det. I jämförelse med massor av människor lever jag i den bästa av världar.

-

Snäll, glad och mysig fredag!

FROSTIGA KONSTVERK

Den skickligaste konstnären, alla kategorier, är naturen. Den bjuder på otroligt vackra konstverk. Och i alla slags tekniker och material.

De senaste dagarna har jag kunnat njuta av fantastiska frostblommor på mina balkongfönster.

Klicka bilderna för att förstora.

-

-

-

-

-
-
Dagarna har redan blivit längre, solen klättrar sakta men säkert allt högre på himlen.
God februari!

LASTBILARNA OCH JAG

-

I min barn- och ungdom var det ett ständigt prat om bilar. Kanske inte så konstigt då familjen bestod till tre femtedelar av män. Och en bilverkstad. Det var eviga samtal och diskussioner om bilar; motorer, hästkrafter, årsmodeller, vridmoment, acceleration, extrautrustningar, o. s. v. i all oändlighet. Familjens resterande två femtedelar, mamma och jag, hörde sällan några andra samtalsämnen vid matbordet.

-

Kanske inte så konstigt då att även jag, dottern, blev intresserad av bilar. Men för mig var det inte bara vanliga personbilar som lockade. Jag föll för de tyngre fordonen efter vägarna, lastbilarna. Ju större och mäktigare, desto bättre. Jag blev lycklig vid anblicken av en snygg långtradare och kände igen de flesta fordon över tio ton i närområdet. Under några år bodde vi nära en väg och jag kunde ofta höra på ljudet vilken lastbil som for förbi.

-

När jag berättade för pappa att jag ville börja köra lastbil blev han ganska bestört. "Räcker det inte med bilar i den här familjen?" undrade han. Med två söner (och sig själv) i bilbranschen så hade han nog hoppats på att dottern skulle ägna sig åt något mindre smutsigt och mer "kvinnligt". Det gjorde jag också, så småningom, men under en period i mitt liv körde jag både grusbil och långtradare. En mycket rolig tid.

-

Faktiskt så tror jag att pappa var en aning stolt över dottern när hon flängde omkring på vägarna, men han sa aldrig något direkt till mig. Men en gång, när jag varit förbi hemma med fullastat ekipage på så där 55 ton, så hade han sagt till mamma när jag for därifrån: "Hon växlar och kör som en hel karl." Det var en fin komplimang (tror jag...) - och ett godkännande. Mamma sa att han sett riktigt mallig ut.

-

Nedanstående foton visar bilder på några av de lastbilar jag kört.

-

Chauffören på väg (hi, hi) - att ta plats bakom ratten.
-

En tungt lastad Volvo framifrån...
-
... och bakifrån.
-
En Volvo för biltransporter. Här ska fraktas båtar åt ena hållet och nio splitternya bilar åt det andra.
-
Numera för andra nycklar än bilnycklar.
-
Snygg och användbar lastbilsreklam.
-
-
Scania - denna gång lastad med matvaror.
-

En Scania kan också transportera bilar...

-

... eller varför inte grus och sand?
-

Min lastbilsperiod är över sedan länge, men det var en härlig tid med trevliga arbetskamrater och bra stämning. Jag fick se mycket av Sverige - och ha betalt för det. Det var väl en del som tvivlande skakade på huvudet när en tjej ville ta sig in på ett typiskt manligt område, men huvudskakningarna blev färre när man fått visa att man klarade av jobbet. Naturligtvis fanns det saker som jag inte klarade eller orkade rent fysiskt, men då brukade jag föreslå någon av killarna i gänget ett arbetsbyte: "Om du fixar det eller det, så tvättar och städar jag din lastbil." Det erbjudandet brukade alltid gå hem.

-

Fortfarande kan jag nästan falla i trans när jag ser snygga lastbilar. Nu för tiden kan de verkligen vara vackra med motivlack och massor av blänkande krom. Och några är med på "skönhetstävlingar" och vinner pris. Lastbilar är inte längre bara ett arbetsredskap som alltid ska fungera, för många åkare är de även en hobby.

-

Detta blev ett inlägg med härlig nostalgi.

Ha nu en mysig fredagskväll.

-

Visst ja, jag glömde att jag tänkt länka till ett annat lastbilsinlägg. Här är det.