JAG VAR FÖRE MIN TID

 Två gånger i mitt liv har jag varit lite före min tid.

Jag börjar med den andra gången.

Den första ska jag berätta om i ett inlägg längre fram.

Uppvuxen i en familj där väldigt mycket handlade om bilar var det kanske inte så konstigt att också jag, enda dottern i familjen, blev intresserad av "plåtlådor på hjul". Från tjusiga, kromglänsande amerikanare till stora, pampiga lastbilar.

Här snackar vi lååångtradare!

---

 I tidig ålder bestämde jag mig för att börja köra lastbil och allra helst långtradare.

Det var inte ett självklart yrkesval för en tjej på 1960- och 1970-talen.

Min pappa ansåg att det absolut inte var ett jobb för kvinnor.

Dessutom:

— Har vi inte haft nog med "gammelbilar" att göra i den här familjen? skojade han.

(Han drev en bilverkstad där också mina två storebröder jobbade.)

En postlåda i min smak!

---

Naturligtvis tog jag körkort så fort jag fyllt 18 år. Och sedan trafikkort.

Men det var verkligen inte bara att kliva in i den mansdominerade chaufförsvärlden.

När jag sökte jobb så hördes kommentarer som:

— Njae, vi vill nog ha den vanliga sorten. (Alltså män.)

Men efter ett tag var det en modig (!?) åkare som sa ja och jag kunde, äntligen, klättra upp och greppa ratten i en av hans lastbilar, en grusbil.

Åh, så kul det var!

"Vi hänger med!"

---

Så småningom blev det även långtradare.

Det var 1970-tal och kvinnliga långtradarchaufförer var MYCKET ovanligt.

Ibland hände det att folk nästan krockade för de trodde inte sina ögon när de fattade att det var en tjej som körde det stora ekipaget, 24 meter långt (och 50-55 ton tungt).

Det var riktigt roligt att se folks reaktioner.

Ovan två av de långtradare jag kört.

---

Det blev några år med många mil efter vägarna men sedan satte jag mig i skolbänken igen.

Så här drygt femtio år senare kan jag faktiskt tycka att jag var lite tuff.

Att jag vågade!

På den tiden fanns det inga mobiltelefoner så man lätt kunde ringa och få hjälp om något hände.

Och det var långt innan man uppfann GPS.

(Den tekniken sattes inte i drift förrän i maj 1994.)

Jag har även kört sådana här "biltransportare".

---

När jag tittat på TV3:s program "Svenska Truckers" blir jag så glad och stolt över alla kvinnor som numera rattar alla slags tunga fordon.

I dagens Sverige är det stor brist på lastbilschaufförer så nu är det nog ingen åkare

som till en kvinnlig jobbsökande säger:

— Njae. jag vill nog ha den vanliga sorten.

Rubrik från SVT:s hemsida 2023-10-10.

---

Fortfarande blir jag lycklig när jag ser en snygg lastbil/långtradare.

Det är en imponerande syn.

Trevlig fredag!

ANDRA ADVENT 2023

Det här känns riktigt spännande; första inlägget från min splitternya dator!

Den verkar fungera.

FÖRSTA ADVENT 2023

KLOKA TANKAR

Tiden rusar. Redan andra december och i morgon första advent.

Det borde införas hastighetsbegränsning på tidens flykt.

Alla man talar med förundras och förfäras över hur snabbt dagarna och veckorna passerar.

Man känner vinddraget. 

Hittade en engelsk text på nätet som så bra beskriver hur snabbt livet går från ungdom till ålderdom.

Här kommer kloka tankar, tagna direkt från datorskärmen.

(Dubbelklicka på rutan med texten så blir den mer läsvänlig.)

Njut dagen! Och livet!

EN GODSAK ATT FIRA

Idag är det smörgåstårtans dag.

Mums filibabba!

Vad passar bättre en mörk och kulen novembermåndag än att festa loss på denna delikatess?

När jag ska skämma bort mig själv så där lite extra någon gång då kan det bli med en smarrig smörgåstårta. Definitivt en av de godaste, snyggaste och bästa ätbara guldkanterna livet erbjuder.

Eftersom jag älskar smörgåstårta skulle jag gärna mumsa i mig minst en per vecka.

Men ...

... det gör jag inte.

Faktiskt är det alldeles för länge sedan jag hade en sådan godsak på tallriken.

Men idag ska det bli av!

Smörgåstårtan, grattis på din dag!

TÄND ETT LJUS

Vi närmar oss Allhelgonahelgen då vi tänder ljus till minne av våra kära som inte finns med oss längre. Alla våra närstående som vi älskat och haft intill oss och som vi nu tänker på och minns med oändlig kärlek och saknad. Vemodet känns.

Kyrkogårdarna lyses upp av alla ljus och lyktor och det är så fantastiskt vackert. 

Vi lever i en tid när mörkret inte bara sänker sig på grund av årstiden utan även av andra orsaker. Det råder stor oro i vår värld och vi behöver – mer än någonsin – söka efter varenda möjlig ljusglimt.

Varje nyhetssändning spär på vår längtan efter det ljusa och positiva.

— Snälla, nämn åtminstone EN glad nyhet!

Men tyvärr, just de är lika sällsynta som en kall-immig vattenflaska i öknen.

Tydligen måste vi själva stå för ljusglimtarna.

Låt oss tända så många ljus vi bara kan.

Önskar att alla får en skön och fridfull helg.

VECKANS KARAMELL: NORMALTID

... är utan tvekan att ...

Äntligen!

Nu under natten mot söndag är det återigen dags att återgå till normaltid (vintertid).

När klockan är 03:00 blir den plötsligt 02:00.

Vi får igen den där timmen vi förlorade sista helgen i mars.

Slut på sommartidstramset! I alla fall för den här gången.

Kommande fem månader får vi njuta av normal tid.

När solen står högst på himlen är klockan tolv! Inte tretton.

Precis som det ska vara!

Eftersom jag numera, för det mesta, är tröttare än vanligt ska jag använda den "extra" timmen i natt till att sova extra gott.

VÄRLDENS SKYDDSÄNGLAR ÄR UTBRÄNDA

De jobbar dygnet runt, sju dagar i veckan.

Ibland hittar man en bild eller en text som känns så rätt i tiden.

"Olika sorters träd kan växa tillsammans ... Varför kan inte folk göra detsamma?" 

Graffiti någonstans på Cypern.

"Fred är bara tiden mellan krig."

Så här borde det vara.

Tyvärr finns det alltför många åsnor som går omkring förklädda till människor.

Och oftast är det just de som har makten.

Det är förfärligt vad de ställer till det i vår värld.

FINASTE TEDDYBJÖRNEN BERGHAGEN ÄR BORTA

Vänliga, varma, mysiga, musikaliska och mycket älskade Lasse Berghagen har lämnat jordelivet efter en tids sjukdom.

Under torsdagens förmiddag kom det sorgliga beskedet från hans familj.

Hela Sverige sörjer honom.

Lasse var själv som den där mjuka, trygga, omfamnande teddybjörnen Fredriksson

han sjöng om.

Nu, i ett kaosartat Sverige (och världen) behövs människor av hans kaliber extra mycket.

Empati, humanism, omtanke och humor kan vi aldrig få för mycket av.

När jag våren 1975 reste till USA för att under ett par månader hälsa på mina amerikanska släktingar köpte jag (bl. a.) med mig skivan med Lasses fina låt om Teddybjörnen Fredriksson. Jag tyckte den skulle vara en trevlig liten "svensk gåva" till de helt engelsktalande nära och kära.

Jag snabböversatte texten till engelska och efter bara någon enstaka lyssning upptäckte jag att alla släktingarna leende gick omkring och gnolade melodin och med bred amerikansk brytning sjöng om "Teddibjoernen Fredriksen".

Finaste Lasse B, jag hoppas du nu sover lugnt och tryggt på Nalles arm.

Stort tack för all härlig musik och trevliga minnen du lämnar efter dig.

Sverige saknar dig.

Vila i frid.

FRÅN IDYLLAND TILL MORDLAND

Förr var Sverige Idylland men nu har det blivit Mordland.

Jag känner inte igen mitt gamla kära fosterland längre.

Varje nyhetssändning är fullmatad med fruktansvärda händelser som gör varje vettig svensk arg, sorgsen och vanmäktig.

Det är värre än i vildaste västern.

Det som sker är så vansinnigt att man inte riktigt kan ta in och bearbeta det.

Vi som bott i lugna Idylland hela livet och växt upp under dess lugnaste år har inte hjärnor som är programmerade för det som händer nu.

Hur ska det då inte kännas för alla dem som direkt drabbas av detta gränslösa våld?

De som förlorar nära, kära anhöriga och/eller får sina hem söndersprängda.

Det är fasansfullt. Och alldeles livsomvälvande.

Det bär utför för Sverige.

Trygga Moder Svea är på glid. Mot stupet.

Jag kan inte annat än känna väldig respekt och stor beundran och tacksamhet för landets poliskår. Varje polis möter dagligen och stundligen det allt råare våldet och alltför ofta  tvingas han/hon dessutom utstå både hat och hot, spott och spe, stenkastning, brända polisbilar men förväntas ändå att göra sitt jobb på ett proffsigt sätt utan att tappa varken fokus eller humör.

Egentligen är det helt omänskliga krav.

Själv skulle jag inte alls ha passat som polis.

Stort tålamod och "förlåtande, förstående" humör är inte mina starkaste grenar.

Allra minst mot hänsynslösa, fullfjädrade mördare, terrorister, vandaler, knarkare, berusade, och idioter, i allmänhet.

Det är tur att det är lugna, trygga personer med pondus och lång stubin som jobbar som poliser. Jag högaktar er och era insatser.

Heja er!

Det börjar nog vara dags för Vår Herre att ta itu med delar av mänskligheten. Så många, (mest män), inte bara i Sverige utan runt om i världen, skulle behöva tas rejält i örat.

Och så har september sprungit förbi. I morgon är det dags att välkomna  oktober.

Här, under årets nionde månad, har jag varit väldigt osynlig på bloggen.

Det blev bara två inlägg, månadens första dag och månadens sista.

Som motvikt till allt elände i världen slutar jag med något bedårande gulligt.