TILL MOR, MED KÄRLEK

Det är ju Mors Dag idag så det här blogginlägget borde naturligtvis skrivits tidigt i morse men det blev inte så. Ibland blir inte allt som man tänkt sig.
Nåväl, bättre sent än aldrig.

Pingsthelg är det dessutom men nog har pingsten förlorat en del av sitt skimmer när annandagen togs bort som röd dag och nationaldagen blev helgdag istället.

Min älskade mamma lämnade jordelivet för drygt 30 år sedan men saknaden efter henne kommer alltid att finnas. Vi stod varandra väldigt nära och kunde både skratta och gråta tillsammans.

Flera gånger har jag skrivit om henne här på bloggen och det känns fint att ha möjlighet att minnas henne också med dessa små berättelser.
Man får anledning att leta ännu lite djupare i de kära minnenas arkiv.

Hoppas att Mors Dag firats väl över hela landet trots coronarekommendationer och -restriktioner.

I alla fall verkar vädret ha varit ganska vänligt inställt till utomhusfirande.

Sommaren verkar vara på gång. Till och med här i norr.

Mammor kommer ju i alla möjliga former, färger och utföranden.

Jag säger hejdå för den här gången med några gulliga mor-och-barn-bilder.

Och så säger jag tack till maj och hälsar juni välkommen i morgon.

Bildstopp! Nu!

Annars riskerar det här inlägget att bli hur långt som helst ...
Okej, en bild till!

FREDAGSRÖRA

Datakunnig vovve.
(Klickbara bilder.)

Trots saknaden efter en vän, skrämmande coronapandemi och lite vanligt vardagsstrul så ilar dagarna förbi i snabb takt.
Livet snurrar vidare och rätt ofta måste man göra en shoppingtur för att det ska fortsätta att snurra.
Igår var det dags att "klick-shoppa" hem både mat och lite andra nödvändiga varor (kläder!) via nätet.
Datorer och internet ÄR smarta uppfinningar.
(När de används med vett och sans.)

Utan dator vore det väldigt svårt att klara av shoppandet för en gammal gumma som har medlemskap i flera riskgrupper och som helst bara ska hålla sig hemma i karantän.

Man kanske kan säga att viruseländet tajmade sin ankomst rätt väl ändå eftersom vi lever i IT-samhället med alla dess möjligheter. Många kan jobba hemifrån, vi kan kommunicera med varandra via datorer och mobiler och t.o.m. se den vi talar med även om den personen är långt borta.
Vi kan sköta de flesta bankärenden via datorn.
Och våra nätbeställda varor kan vi oftast få hem till dörren eller postlådan.

Alltså är det bara att sätta sig ned och shoppa loss.

Men det finns något som inte ens den allra bästa dator kan fixa:
Tandläkarbesök.

Förra veckan när jag tuggade på en bit gurka (!) lossnade en bit från en tand.
Jag önskar jag kunde skicka tandskräpet i ett mail till min tandläkare.
I virustid känner jag inte den minsta entusiasm för denna "utflykt" men nöden har ingen lag.
Tandläkaren och personalen bär förhoppningsvis skyddsmasker. 😷
Men jag då ...? 😏

Förresten, det finns ju massor av gör-det-själv-videor på nätet ... borde kanske kolla om jag hittar någon om tandläkeri. 

Det mesta finns ju faktiskt bara ett klick bort.

Må ni ha en skön pingsthelg!

ÄNTLIGEN ...

... har jag kommit mig för att skriva ett inlägg på min andra blogg

Den har varit "styvmoderligt" behandlad sedan hösten 2016.

Men nu kände jag att jag ville skriva några rader även där om min nyligen bortgångne vän. 

I mars 2011 skrev jag ett inlägg om honom på den bloggen och kände för att följa upp det.

Är det någon som vill läsa det så går det bra att klicka på den blå knappen i högerspalten.

Eller kolla in "bloggkollen" längre ner i den spalten.

Ha en skön majsöndag.

SORGEN EFTER EN VÄN

Blompaketets innehåll, en vacker rosenbukett.

Igår eftermiddag ringde det på dörren.

Jag ryckte till vid plinget där jag satt på köksstolen eftersom det i dessa coronatider är mycket ovanligt att någon kommer på besök.

När jag försiktigt öppnade stod en av mina brorsdöttrar utanför. I famnen höll hon ett blompaket.

— Varsågod! sa hon, gav mig paketet och backade sedan ett par meter.

— Men du ska inte köpa blommor till mig, protesterade jag. Jag får så ofta blommor av dig.

— Jo, det ska jag visst. Just nu tycker jag att du behöver något vackert att titta på.

Just nu ...

Jag förstod vad hon menade med de orden.

Min vän som jag skrivit om de i senaste blogginläggen avled i början av veckan.

I sömnen, lugnt och stilla, somnade han in. En fin död, om man kan säga så.

Dock, så skönt att bara få glida över från den jordiska sömnen till den eviga.

Han hade helt slutat äta och dricka och redan före förra helgen hade man satt in extra vak hos honom.

 Han var aldrig ensam under livets sista dagar; personal satt hela tiden hos honom och höll hans hand.

Jag hade velat hålla den.

Stunderna av klarhet blev allt färre och allt kortare.

Sista dygnen hade medvetandegraden varit mycket låg.

Sista dygnet var han inte kontaktbar.

Timme för timme stängde kroppen ner.

Och så slutade det trötta, skadade hjärtat bara att slå.

Lugnt och stillsamt lämnade han livet.

På precis samma sätt som han levt det.

Jag saknar honom. Så mycket.

Hans klokhet, hans sunda förnuft, hans humor, hans ödmjukhet.

Han var en av de bästa och snällaste människor jag känt.

När det hade regnat mycket och daggmaskarna krupit upp ur jorden flyttade han undan dem för att inte köra över dem när bilen skulle in i eller ut ur garaget.

Även små grodor som irrat vilse flyttade han till säkerhet.

Och gav dem gärna en liten dusch med vattenkannan för att de inte skulle torka ut.

Han vördade verkligen allt liv.

Jag trodde knappt det fanns så goda människor.

Men ibland har man turen att träffa en av dem.

Ja, och till och med få förmånen att bli dennes vän och förtrogne.

Kära vän, vila i frid.

(KL)ANTA(N) SNAQUE

... går till mig själv!

👎

Igår klantade jag mig rejält!

Jag skulle skicka ett brev med några bilder till min sjuke vän och postar det — utan frimärke(n).

Och även utan avsändare.

Det var ett stort, tungt brev. Skulle tro att det vägde över 250 g. Det blir fyra frimärken.

Jag kan bara skylla på att jag hade haft en hel del annat att ordna innan jag gick till brevlådan.

Förmågan att göra och tänka på flera saker samtidigt verkar avta med åldern.

Tur att man var mer skärpt i yngre år när tillvaron krävde mer av hjärnkontorets kapacitet.

En svensk brevlåda — för frankerade försändelser!

En fundersam svensk brevbärare.

Han har just sett mitt ofrankerade brev. 

Kunde ha varit mitt brev efter det fått PostNords stämpel.

(Klicka för större bilder.)

Jag ringde PostNord i förmiddags och gjorde avbön:

— Jag klantade mig igår när jag postade ett brev ofrankerat, bekände jag skamset till kvinnan i andra änden av telefontråden.

— Du är i gott sällskap, sa hon. Det händer faktiskt lite då och då.

Det var ju en liten tröst.

Jag frågade vad jag kunde göra.

— Adressaten får ett brev med uppgifter om en summa att betala; förutom själva portot så läggs det till en expeditionsavgift eftersom brevet måste handläggas speciellt. När sedan summan är betald delas brevet ut som vanligt. Tyvärr blir det ju en viss fördröjning.

Det värsta är dock att det blir extra arbete för personalen på det boende där min vän nu vårdas.

Jag hoppas man kan ge mig alla uppgifterna per telefon så jag, klant-tanten, snabbt som sjutton kan betala in till PostNord. Jag bryr mig inte det minsta om merkostnaden men jag vill inte att personalen ska få mer jobb för att jag är en virrpanna.

Och varför hade jag inte skrivit avsändare?! Det brukar jag ju alltid göra. 

Det här är första — och garanterat SISTA! — gången jag missar att frankera ett brev.

Åtminstone så länge jag inte är alldeles ding i bollen.

Och när/om det händer så ska jag inte alls anförtros några som helst "administrativa" uppgifter.

Haha, dem får min framtida (eventuella) förmyndare ta hand om.

Postlådor någonstans i Sverige.

Wow, en sådan här häftig postlåda vill jag ha! Så läcker!

Slutar idag med en liten videosnutt från i tisdags.

Sköna maj, välkommen ...
Tralalalala!

Trevligt veckoslut!

MÖRKT OCH LJUST

Livet är som ett schackbräde.

Ljusa och mörka rutor (dagar) om vartannat.

Oftast följs en mörk dag av en ljus — och tvärtom.

Men ibland råkar man få flera mörka dagar efter varandra eller flera ljusa. Märkligt.

Det måste väl bero på att man på något sätt vinglat diagonalt över spelbrädet. Eller?

För tillfället tycks jag irra omkring både rakt och diagonalt för det är en enda röra av mörkt och ljust.

Några rutor är mörkare än andra mörka, medan de ljusa har ungefär samma ljusstyrka.

Nåja, emellanåt dyker det faktiskt upp en och annan riktigt ljusskimrande.

Är det någon som förstår hur jag menar?
Bra i så fall, för jag fattar knappt själv!

Min vän är svårt sjuk och det gör ju dagarna mörkare än vanligt. Och fler.

Jag oroar mig för att han även ska drabbas av coronaviruset. Det vore förfärligt. Och förödande.

Det är nog hemskt som det är och att han inte ens kan få besök av sina vänner.

Situationen i Sverige, och hela världen, känns så overklig.

Själv mår jag inte heller bra. Sedan ett par månader tillbaka känner jag av mitt hjärta betydligt mer än tidigare. Dels förmaksflimret som ju pågår 24/7 och ibland känns så kraftigt att jag ofrivilligt rycker till. Dels också för att jag vissa dagar har en småmolande känsla i vänster arm och vänster sida i munnen. Till och från kan jag vara ganska illamående och/eller ha en svidande, brännande känsla i hjärttrakten. Och dessa dagar är jag mycket tröttare.

Antagligen borde jag kollas upp.

Men jag ryser vid tanken på att uppsöka vården i dessa coronatider.

Jag tror jag föredrar att dö av en ny hjärtinfarkt än av hemska covid-19.

Tror det första går snabbare.

Jag raljerar inte. Jag är ovanligt allvarlig.

Förresten är jag ju inte säker på att det är något allvarligt med hjärtat igen. Jag vet förstås att det inte mår bra av att dum-flimra som det nu konstant gjort i snart femton månader. Det kanske är helt normalt att må så här efter en hjärtinfarkt och långvarigt flimmer.

Vad vet jag?
Hur som helst, jag är hjärteless!

Det skulle givetvis vara bra och lugnande att undersökas av en hjärtläkare.

Jag fick brev om att den snart inplanerade kontrollen har skjutits upp på obestämd tid (p.g.a. coronan, förstås!) men att akuta fall självklart tas emot.

Men är jag ett akut fall?

Jag vill inte "ropa varg" i onödan.

Vad jag vill är att må något-så-när, kunna tala med min gamla vän, tassa fram både rakt och diagonalt på livets schackbräde och få möjligheten att åtminstone se en liten glimt av hur det blir med världen efter coronans hänsynslösa härjningar.
Det vore intressant.

Då och då i dessa karantäntider kan man frestas att vara lite odygdig och falla för något mindre nyttigt än gurka, morötter och ärter när man kryssar fram på tillvarons rutiga spelplan.

Någon gång måste man ju bara unna sig!

Men kanske inte så mycket som i exemplet jag totat ihop nedan.

Hm, nämnde jag illamående ...?

😉

Trevlig tisdag!

UPPDATERING

I förra inlägget skrev jag om min gamla vän som var allvarligt sjuk och därför intagen på sjukhus.

I mitten av den gångna veckan, efter ungefär tio dagar på lasarettet, flyttades han till ett korttidsboende och får nu palliativ vård, d.v.s. vård i livets slutskede. Hans sjukhusläkare ringde mig en eftermiddag och berättade att min väns hjärta är så dåligt att sjukhusvården inte hade mer att erbjuda i behandlingsväg. 

— Tyvärr finns det ingenting som kan förbättra hans hjärta utan det som gäller nu är att han ska ha det så bra, bekvämt och fint som möjligt. Han kan få den här sommaren men det kan även ske ett hjärtstillestånd vilken dag som helst, sa läkaren och fortsatte: Han sover mycket men ser ut att vila lugnt och utan ångest och verkar inte ha några smärtor.

Det känns väldigt konstigt att efter så många års vänskap plötsligt inte ha någon kontakt längre.

En kväll förra veckan hade han bett om hjälp av personal för att ringa mig med det blev ett mycket kort samtal eftersom både ork och hörsel sedan länge är nära noll.

Tillsammans med hans gamla vän från ungdomen och dennes sambo har de och jag kunnat ordna en del praktiska saker genom täta telefonkontakter. De har hämtat lite kläder åt honom om han skulle orka vara uppe någon timme, de har tagit hand om post och tidningar, rensat kylskåpet, kollat att allt i hemmet fungerar. Och via telefon har jag kontakt med min väns avlägsna släktingar och även ordnat med ett uppehåll i dagstidningens utbärning.

Mycket går att göra telefonledes men verkligen inte allt.

Och då är det ovärderligt att det finns nära vänner "på plats" som alltid ställer upp.

Och som innerligt önskar att de kunde hälsa på honom nu.

Men det är ju omöjligt i dessa coronatider.

Så många som inte kan få besök av nära och kära.

Det gör lika ont i de sjuka och de gamla som i deras anhöriga.

Enligt min mening så har året 2020, i alla fall så här långt, varit ett riktigt sk..år.

Jag tror många håller med mig.

Och vad värre är syns ingen ljusning på länge än.

Men det är bara att ta en dag i sänder och hoppas på det bästa.

Så småningom har vi tagit oss igenom även 2020.

Ha en bra helg!

TRISTA NYHETER

Ingenting är sig likt i dessa virustider och det visar sig ju speciellt när det är något som ska firas.

Under våren och försommaren är det många festligheter; påsk, Valborgsmäss, pingst, skolavslutningar, o.s.v. I år kommer allt firande att bli helt annorlunda. 

Det är lätt att förstå vilken besvikelse det är för många människor och kanske mest för den unga generationen. Till exempel den hett efterlängtade studentfesten som inte blir av.

Det måste kännas väldigt trist.

Hur kunde det bli så här? Hur kunde detta hända?

Men det hände och vi kan bara acceptera och försöka göra vårt bästa för att livet ändå ska fortgå så normalt som möjligt. Mitt i det omöjliga.

Igår blev jag också påmind om att mitt i coronakrisen så händer fortfarande även annat "vanligt" elände. Efter tre-fyra dagar utan kontakt började jag känna att något måste vara fel med min ensamboende, gamla vän (i dubbel bemärkelse) i Mellansverige. Visserligen har han larm på armen och hemtjänst som tittar till honom en liten stund varje dag, men ändå. Jag borde ha hört om något hänt eftersom mitt namn och telefonnummer finns noterat.

Jag bestämde mig för att undersöka saken närmare.

Jag började med att ringa till kommunens växel. Där blev jag kopplad till en hemtjänstgrupp, men det var fel grupp. Fick ett nytt telefonnummer. Ringde det. Denna gång var det rätt områdesgrupp men reglerna är ju så, att man inte får lämna ut uppgifter annat än till anhöriga.
Jag fick ett nytt telefonnummer, till regionen, (landstinget).

Ringde dit, ställde min fråga igen och blev kopplad till akuten på kommunens lasarett.
Då förstod jag att när jag lämnade min väns personnummer så hittade man honom i "rullorna".

Inte heller där och då kunde man lämna ut några uppgifter men jag fick i alla fall veta att min vän var inlagd på lasarettet men man fick inte säga på vilken avdelning. Dock lovade sköterskan jag talade med att ta kontakt med den aktuella avdelningen och be sköterskan där att ringa upp mig.

Efter ett par timmar ringde en mycket trevlig sjuksyster upp och berättade följande:

 Min vän hade i måndags fallit inomhus och brutit flera revben. Han hade larmat. Det blev givetvis omedelbar ambulans till lasarettet. Vid revbensbrott kan det göra väldigt ont att andas och eftersom hjärtat dessutom sedan länge är i uselt skick (efter flera hjärtinfarkter) så har det samlats vätska i lungorna vilket ger mycket dålig syresättning.
Det är nu nödvändigt med syrgas för att hjälpa till med andningen.

Min vän har länge klagat på en förlamande trötthet, total orkeslöshet och att vikten rasat.
Matlusten har varit lika med noll.

Men trots att han varit i så dålig form har han inte velat ha mer hemtjänst.
Envisa gamla "gubbsingar" vill och ska alltid klara sig själva.

Nu är det sjukhusvård som gäller. Ingen vet hur länge.

Sköterskan nämnde förresten också att mitt telefonnummer tydligen varit felaktigt antecknat.
Det förklarar antagligen att jag inte blivit meddelad om vad som hänt.

Jag tänker så mycket på min vän.

En otroligt god och snäll människa med massor av sunt förnuft, vänlighet och humor.

Efter ett långt, plikttroget liv med mycket slit, mycket ansvar, och ett tungt men älskat jobb så borde ålderdomen fått vara en behaglig resa. Men nej, icke så.

Och nu kan hans vänner inte ens besöka honom på sjukhuset p.g.a. ett eländigt virus.

Nej, ibland är livet verkligen ingen nöjestripp.

Det här blev ett allvarligt inlägg.

Men det jag egentligen ville var att önska alla en så skön och trevlig Valborgsmässoafton som möjligt. Hoppas att ni får möjlighet att grilla en korv ute i solen.
Var rädda om er.

HOPPLÖST FÖRÄLSKAD

Så här i coronatider känns bloggskrivandet lite extra roligt.

Och det är säkert nyttigt för både kropp och själ att tänka på annat än det där eländiga viruset.

Denna sena kväll kommer bloggen att handla om förälskelse.

Man kan ju fortfarande, trots att man uppnått en aktningsvärd ålder, faktiskt bli väldigt kär.

Hundar har jag alltid varit kär i så då börjar jag med dem.

Har hittat några bilder, bl.a. på Pixabay, med vovvar som jag bara blev störtkär i.

De är så fina och stiliga att de väldigt gärna kunde få bli sambo med mig.

Då och då tjatar jag ju om att jag skulle vilja bli matte igen, men eftersom jag inte alltid mår så bra så är det omöjligt. Men jag har en hel drös med hundbilder i min dator, på tavlor, o.s.v. som jag tröstar mig med när vovveabstinensen blir alltför svår.

Här är nu några av de gullepluttiga skönheterna jag funnit på nätet.

(Klickbara bilder.)

Först ut, något av det sötaste man kan se, en schäfervalp.

Den här oemotståndliga lilla varelsen gör att man bara smälter.

Två busiga och bedårande schäfervalpar.

Den här fullvuxna schäfern är verkligen jättestilig. Så otroligt vacker.

Nedan kommer fler sötchocker.

 

Det är omöjligt att inte bli förälskad.

Och så lite humor — en vovve som inte "infriat" vad rasnamnet "utlovat". Haha!

Med ovanstående gullpluttar lämnar jag hundvärlden för nu.

(Det blir säkert fler besök i den framöver.)

Hyllan här nedan kallas New York och jag fick syn på den i en lägenhet som var till salu på Hemnet.

Det är nog nästan ett år sedan och jag kollade på nätet om jag kunde hitta den.

Det gjorde jag efter lite letande — men då var den slutsåld. Överallt!
Tydligen inte bara jag som blivit förälskad i den.

Nu finns den igen och jag har slitit med frågan: Köpa, inte köpa?

Jag borde ha gjort det innan coronaviruset invaderade världen för nu ska man ju helst inte gå in i butiker och mitt närmaste PostNord är inhyst hos Coop.

Men ... just det ... nu kan man nog få de flesta paket levererade till dörren. Hm! 

Dock finns det ett problem till, eller två:

Jag har inte så mycket väggyta över vilket skulle orsaka en enorm kedjereaktion av prylflyttande.

Och så är jag ju gammal. Jag behöver inte en endaste sak till i mitt hem.

Men hyllan ÄR läcker. Jätteläcker.

(Den KANSKE skulle rymmas på en av väggarna i hallen ...)

 Bilderna lånade från nätet.

Förlagan till snygghyllan är brandstegarna man bl.a. ser i New York.

Jag lade märke till dem på många fastigheter där.

Och om ni sett filmen Pretty Woman med Julia Roberts och Richard Gere så kanske ni kommer ihåg att Gere klättrade på en liknande stege i slutscenerna medan Roxette sjöng It must have been love.

Det var bloggen den näst sista april 2020. I övermorgon välkomnar vi maj.

Ha en skön onsdag! Trots coronans hemska härjningar.