TRISTA NYHETER

Ingenting är sig likt i dessa virustider och det visar sig ju speciellt när det är något som ska firas.

Under våren och försommaren är det många festligheter; påsk, Valborgsmäss, pingst, skolavslutningar, o.s.v. I år kommer allt firande att bli helt annorlunda. 

Det är lätt att förstå vilken besvikelse det är för många människor och kanske mest för den unga generationen. Till exempel den hett efterlängtade studentfesten som inte blir av.

Det måste kännas väldigt trist.

Hur kunde det bli så här? Hur kunde detta hända?

Men det hände och vi kan bara acceptera och försöka göra vårt bästa för att livet ändå ska fortgå så normalt som möjligt. Mitt i det omöjliga.

Igår blev jag också påmind om att mitt i coronakrisen så händer fortfarande även annat "vanligt" elände. Efter tre-fyra dagar utan kontakt började jag känna att något måste vara fel med min ensamboende, gamla vän (i dubbel bemärkelse) i Mellansverige. Visserligen har han larm på armen och hemtjänst som tittar till honom en liten stund varje dag, men ändå. Jag borde ha hört om något hänt eftersom mitt namn och telefonnummer finns noterat.

Jag bestämde mig för att undersöka saken närmare.

Jag började med att ringa till kommunens växel. Där blev jag kopplad till en hemtjänstgrupp, men det var fel grupp. Fick ett nytt telefonnummer. Ringde det. Denna gång var det rätt områdesgrupp men reglerna är ju så, att man inte får lämna ut uppgifter annat än till anhöriga.
Jag fick ett nytt telefonnummer, till regionen, (landstinget).

Ringde dit, ställde min fråga igen och blev kopplad till akuten på kommunens lasarett.
Då förstod jag att när jag lämnade min väns personnummer så hittade man honom i "rullorna".

Inte heller där och då kunde man lämna ut några uppgifter men jag fick i alla fall veta att min vän var inlagd på lasarettet men man fick inte säga på vilken avdelning. Dock lovade sköterskan jag talade med att ta kontakt med den aktuella avdelningen och be sköterskan där att ringa upp mig.

Efter ett par timmar ringde en mycket trevlig sjuksyster upp och berättade följande:

 Min vän hade i måndags fallit inomhus och brutit flera revben. Han hade larmat. Det blev givetvis omedelbar ambulans till lasarettet. Vid revbensbrott kan det göra väldigt ont att andas och eftersom hjärtat dessutom sedan länge är i uselt skick (efter flera hjärtinfarkter) så har det samlats vätska i lungorna vilket ger mycket dålig syresättning.
Det är nu nödvändigt med syrgas för att hjälpa till med andningen.

Min vän har länge klagat på en förlamande trötthet, total orkeslöshet och att vikten rasat.
Matlusten har varit lika med noll.

Men trots att han varit i så dålig form har han inte velat ha mer hemtjänst.
Envisa gamla "gubbsingar" vill och ska alltid klara sig själva.

Nu är det sjukhusvård som gäller. Ingen vet hur länge.

Sköterskan nämnde förresten också att mitt telefonnummer tydligen varit felaktigt antecknat.
Det förklarar antagligen att jag inte blivit meddelad om vad som hänt.

Jag tänker så mycket på min vän.

En otroligt god och snäll människa med massor av sunt förnuft, vänlighet och humor.

Efter ett långt, plikttroget liv med mycket slit, mycket ansvar, och ett tungt men älskat jobb så borde ålderdomen fått vara en behaglig resa. Men nej, icke så.

Och nu kan hans vänner inte ens besöka honom på sjukhuset p.g.a. ett eländigt virus.

Nej, ibland är livet verkligen ingen nöjestripp.

Det här blev ett allvarligt inlägg.

Men det jag egentligen ville var att önska alla en så skön och trevlig Valborgsmässoafton som möjligt. Hoppas att ni får möjlighet att grilla en korv ute i solen.
Var rädda om er.