BUSIGA MAMMA

Min mamma, ca 3 år

---

Min mamma hade både humor och allvar i sitt sätt att vara. Hon var en omtyckt person och genom åren hände det ofta att t o m mina kompisar sa, med beundran i rösten: "Vilken fin mamma du har." Som dotter blev jag naturligtvis väldigt glad över sådana kommentarer. Jag tyckte ju själv att hon var fantastisk.

-

Kära mamma och jag kom väldigt bra överens. Vi kunde tala med varandra om det mesta, men ibland bråkade vi så det stod härliga till. Precis som de flesta barn och föräldrar gör. Vi kunde verkligen ha olika åsikter emellanåt, men vi var aldrig osams någon lång stund. Varken mamma eller jag var långsura eller långsinta. Mamma avskydde gräl och bråk och jag vet att hon mådde dåligt när vi syskon kivades. Vilket ju hände - någon gång då och då...

-

Mammas härliga humor och klurighet kunde ta sig många uttryck. En gång berättade hon - med viss tvekan - om när hon som flickskoleelev skojade med sina klasskamrater, ett bus som slutade med att hon fick en rejäl åthutning av lärare och rektor. "Men jag hade ju gjort mig förtjänt av den", sa hon.

-

I en skrubb på flickskolan förvarades både ett övertäckt skelett och elevernas slöjdpåsar. Alla flickor tyckte det var lite läskigt att gå in i den där skrubben. Och de såg alltid till att vara minst två när det var dags för skrubbvisit. Min kaxiga moder tyckte inte alls att skelettet var skrämmande så en dag, när hon visste att en annan klass strax skulle ha slöjd, smög hon i förväg in i skrubben.

-

I mörkret gömmer hon sig bakom benranglet, under skynket, och väntar på att slöjdflickorna ska komma för att hämta sina påsar. Just när de ska ta dem så sträcker mamma fram skelettets arm. Ett hjärtskärande skri ekar genom den gamla flickskolebyggnaden. Vettskrämda flickor irrar omkring och bara "gastar".

-

Etthundra procent av lärarkåren lämnar sina klassrum och kommer förskräckt rusande och undrar vad som står på. Flickorna pekar på den förhatliga skrubben och försöker förklara att benranglet rört sig. Lärarna kollar skrubben - och hittar min mamma. Som hukande får ta emot en av sitt livs värsta utskällningar.

-

Efter en stund har den mesta kalabaliken lagt sig och de skrämda flickorna börjar titta på mamma med beundrande blickar. "Hur tordes du gå in och stå där i mörkret med det hemska skelettet?" undrar de. Mamma säger lite stolt något om att "äsch, det var väl inget, det är ju bara några benknotor".

------------------

En annan gång som mammas sinne för humor slutade med skrämda skrik var när hon, för att bli sjuksköterska, gick elev på lasarettet. Hon och de andra sköterskeeleverna bodde på ett elevhem. (På den tiden var det bara kvinnor som utbildade sig till sjuksköterskor.) En kväll hade mamma arbetat medan rumskamraterna varit lediga. De väntades hem efter en tur på stan.

-

Kära mor har tydligen glömt utskällningen i flickskolan så hon bestämmer sig för att spela elevkollegerna ett spratt.

-

Under varje elevsäng står ett par tofflor. I de båda tofflorna under sängen mitt emot mammas, fäster hon sytrådar. Sedan döljer hon trådarna under trasmattorna på golvet, tar trådändarna med sig i sängen, kryper ner och släcker lampan. Och trots att hon är trött efter jobbet så måste hon nu försöka hålla sig vaken tills kamraterna kommer hem.

-

Så småningom öppnas dörren och in tassar tre muntra sköterskeelever som är redo att möta John Blund. Mamma låtsas sova, men så fort alla lagt sig och det är tyst i rummet, så börjar hon försiktigt dra i sytrådarna. Det hörs ett dämpat, hasande ljud - precis som om någon smyger över golvet. Alla lyssnar intensivt. Trötta, tysta elever blir plötsligt högljudda och skrämda elever. Lampor tänds. Mammas bus är avslöjat. Och hon får värja sig mot både småilskna kamrater och deras kuddkrig.

-

Någon riktig utskällning fick inte mamma den gången och hennes rumskompisar medgav senare att det var ett riktigt kul skämt.

-

Hennes humor följde henne hela livet. Men sina barn skrämde hon aldrig.