HALLÅ, POSTEN! HÄR ÄR JAG!

Kära Posten, vad i hela världen sysslar ni med?

-

I veckan fick jag ett brev som varit på villovägar i sex (6!) dagar. Det är minsann inte bara Vår Herres vägar som är outgrundliga. Jag har nu fått bevis för att även Postens är det.

På det (tillfälligt) vilsekomna brevet är det klistrat en lapp:

ÅTER AVSÄNDAREN - Adressaten: är okänd.

???????????

Jag har bott på samma adress i snart 25 år!

Om adressen varit som på fotot ovan så skulle jag förstå svårigheterna att hitta mig. Men märk väl: På kuvertet stämde namn, gatuadress, postnummer och ort till sista siffra och bokstav. Men, som tur var hade avsändaren inte skrivit någon avsändare, så då var ju de postanställda tvungna att tänka ett extra varv:

"Innan vi slänger brevet i Det Stora Arkivet så kan vi väl kolla i telefonkatalogen om det finns en Anta S. på den adressen. Finns hon inte där så kollar vi folkbokföringen/Skatteverket. Och, visst ja, numera har vi ju också tillgång till dator och internet. Vi borde kunna hitta henne."

-

Det behövdes säkert inte något omfattande detektivarbete för att finna mig eftersom jag inte lever med skyddad identitet, mitt namn står på min dörr, jag finns i telefonkatalogen och har dessutom under alla dessa 25 år, och till denna adress, fått allt från tidningar, brev, vykort och reklam till trista räkningar.

-

Och, hallå, den här skylten...

... sitter ju på insidan av ytterdörren! Förresten, brevet var inte ens en räkning utan ett efterlängtat privatbrev som jag borde ha fått dagen efter det postades.
Så snälla Posten, jag undrar igen:
VAD SYSSLAR NI MED?

NÄR MÅNEN VANDRAR

2011-02-17, en dag före fullmåne.

-

Min farfar var en skicklig tecknare och när jag var liten och han hälsade på hos oss, brukade jag sitta i hans knä medan han ritade och berättade spännande saker. Och ofta sjöng han den här gamla värmländska folkvisan från 1700-talet. Vistexten är skriven av Christina Lagerlöf (1787-1855), prästdotter från Värmland och avlägsen släkting till Selma Lagerlöf.

-----

NÄR MÅNEN VANDRAR

När månen vandrar på fästet blå

och tittar in genom rutan,

då tänker jag understundom så

och knäpper sakta på lutan:

Vad du är lycklig, du måne klara,

som får så högt över jorden fara

- och blott se på!

-

Väl ser du dårskaper utan tal,

det kan man nog hålla troligt;

båd´ älskande som förgås av kval,

och älskande som har roligt.

Väl ser du tåren från ögat rinner,

men sorgen aldrig upp till dig hinner

- det är för högt.

-

Spektaklet tröttar dig inom kort,

det kan man icke förtänka.

Då går du bara helt simpelt bort;

man ledsnar också att blänka.

Så blir du borta i några dagar

och kommer åter, när du behagar

- och ser på oss.

-

O, kära måne, tag mig till dig,

från denna världen så trånga!

Här skulle visst ingen sakna mig,

ty så´na finns här så många.

Jag längtar till dig upp i det höga,

där skall väl en gång mitt trötta öga

- ej gråta mer.

-

Och när jag här ej skall dväljas mer

och gröna kullen mig gömmer,

du lika milt uppå graven ser

fast alla andra den glömmer.

Då skall min ande när den får fara

till stjärnelanden så fritt förklara

- min kärlek dig.

-

Här på Youtube kan man höra visan sjungas.

HUTTRA-TID & PAPPA-BUS

Min utetermometer visade 29 minusgrader i morse. Och även om solen har lyst vackert över den diamantgnistrande snön så orkade den inte värma nämnvärt. Kvicksilvret steg bara några ynka grader. På vissa ställen inåt landet har de senaste dagarna varit ännu kallare, drygt 40. Brrrr! Allting är stilla, naturen liksom håller andan. Det är färre bilar, cyklister och vandrare ute än vanligt. De modiga som törs ut, både fordon och människor, lämnar vita moln efter sig som snabbt försvinner.

-

Bilarna huttrar också.

-

Det är för kallt att ägna sig åt utomhusaktiviteter, apostlahästar, skidor, skridskor, sparkar, snöskotrar, m m får vänta till det blir lite varmare i luften.

-

I denna huttrakyla kom jag plötsligt ihåg en sak som pappa tveksamt berättade för mina bröder och mig för länge, länge sedan. Här kommer den lilla söta historien:

-

Farfar och farmor hade en kväll blivit bortbjudna och pappa och hans två år äldre syster skulle sköta sig själva i några timmar. Det var kall vinter. TV:n var inte uppfunnen. Och naturligtvis inte datorn heller. Möjligen fanns en knastrande radioapparat att lyssna till. Men där var det säkert bara tungt vuxenprat.

-

Nu gällde det för de små rara barnen att roa sig själva så gott det gick. En av dem (vet inte vem) fick en riktig snilleblixt: Vi gör en isbana på köksgolvet och åker skridskor!

-

Sagt och gjort. En massa vatten hälldes ut på köksgolvet och alla fönster öppnades ut mot den kalla vinterkvällen. Fort på med lite varmare kläder! Efter en liten stund började det bildas ett tunt, men dock, islager på köksgolvet. Fort snöra på de lösa rören på pjucken!

-

Så var stans första inomhusskridskobana invigd! Glam och stoj!

-

Så småningom kom förstås de påhittiga barnens föräldrar hem. Och, konstigt nog, då verkade inte den geniala idén med skridskobana på köksgolvet lika genial längre. Busungarna fick den värsta utskällning de dittills varit med om. Sedan var det bara att ta fram skurtrasor och hinkar, för nu skulle varenda vattendroppe torkas upp.

-

Här ovan åker far och faster skridskor på köksgolvet. Bilden är från en tecknad gratulationsbok som pappa fick av familjen i samband med att han fyllde 50 år. Just denna illustration har framkallat många skratt genom åren.
-
Slutar för i dag med en liten undring: Varför ser man så sällan norrsken numera? Är det för att man bor i gatlyktstäta områden? Är det helt enkelt för ljust för att man ska se det sprakande, färgrika, vackra? Ni som bor på landet, kan ni se norrsken fortfarande?
-
Förresten, i denna kyla - håll er inne, om ni har möjlighet. Håll er varma! Och håll om varandra!

HJÄRTEDAGEN!

(Det som nu är kvar av den!)

SPRÅKPROBLEM

The German Coast Guard

Språkkunskaper är bra. I vissa situationer är de t o m livsviktiga.

Annars kan det gå käpprätt åt h....

HOW STANDS IT TO?

Vad passar bättre än att börja helgen med några fniss, skratt eller gapflabb? I dag blir det en liten orgie i språkliga roligheter av olika slag. Ibland tänker man så rätt och ändå blir det så fel. Det är inte alltid lätt att få fram det man vill få fram - varken i tal eller skrift. I språket lurar många fällor. Tillfällena att klanta sig är otaliga.

I boken nedan vimlar det av goda exempel på hur svårt det kan vara att meddela sig. Det gäller lika mycket vårt eget tungomål som ett främmande. Eller när vi modigt ger oss på en liten mix.

Här följer några guldkorn:

-

"Can we take photos here?"

"Yes, but no flashing in the cathedral, please."

(Norsk turistguide i Nidarosdomen i Trondheim)

-

Polis till norsk turist i New York som går mot rött ljus:

"Did you come here to die?"

"No, I arrived yesterday."

-
"Please slow down the fart!"

(Turist till grekisk taxichaufför)

-

"It´s just a small intercourse."

(Svensk servitör förklarar vad en `mellanrätt´ är för något)

-

"Please do not invade Madame´s private parts."

(Uppmaning utanför franskt slott, delvis öppet för allmänheten)

-

"I have a backsmell!"

(Svensk dam med `baksmälla´)

-

Ingen glömmer direktören från Kalmar som presenterade sig på detta vis:

"My name is Jönsson, that is Johnson with two pricks."

-

"Toilet out of order,

please use floor below."

(Kontorsbyggnad i London)

-

"No bear feet och flip flops allowed."

(Sacramento State Aquatic Center, USA)

-

"Nobody is allowed to sit on both sides of the boat."

(Skylt på vietnamesisk båt)

-

"You are invited to visit our restaurant where you can eat the Middle East Food in a European ambulance."

(Hotell i Ankara)

-

"Guests are prohibited from walking around the lobby in large groups in the nude."

(Hotell i Havanna)

-

"Terminal Lunch."

(Café invid bussterminal)

-

"We regret that due to the increased price of coffee we must charge for every other cup. This does not apply to coffee served with meals or police officers."

(Restaurang i New Orleans)

-

"Hamburgers, pizzas, ice cream and snakes."

(Sex meter hög reklamskylt i Indien)

-

"A superb and inexpensive restaurant. Fine food expertly served by waitresses in appetizing forms."

(Restaurang i USA)

-

"We can serve your steak with much blood, some blood, medium or well done."

(Finskt erbjudande)

-

"Slow down... Children Playing Sleeping Drunks on Road."

(Skylt i Australien)

-

"If tunnel is dark, remove sunglasses."

(Skylt i USA)

-

"Do not stop for hitchhikers."

(Skylt utanför fängelse i Arizona)

-

"We are close for a while."

(Skylt utanför en `intim´ restaurang i Marmaris, Turkiet)

---

God fredagskväll!

KÖP SVENSKT!

Nu är jag riktigt arg, ledsen, besviken!

Den tyska dioxinskandalen har medfört att Sverige tar in billigt tysk griskött. Flera länder, däribland Kina, Ryssland och Sydkorea har infört importstopp av det tyska fläskköttet tills vidare, men här i Sverige är det fritt fram. Resultatet blir att priserna dumpas och våra svenska grisuppfödare kämpar för att överleva.

Vad är detta för vansinne?

-

Vi har bland de hårdaste kraven i världen vad gäller köttproduktion och djurhållning och det ska vi vara stolta över. Men det kostar också pengar att ha dessa stränga regler. Därför konkurrerar våra bönder inte på lika villkor med andra länder som inte har samma stränga krav.

-

-
För några år sedan hade inte min närbutik svensk bacon i sitt sortiment. Det som fanns var från Danmark och Tyskland och jag vägrade köpa det. Jag känner likadant för nötkött från Irland, Brasilien, Nya Zeeland o s v. Jag vill, så långt det är möjligt, ha svenska produkter (inte bara kött) och betalar hellre en slant extra. Vissa livsmedel måste vi ju naturligtvis importera, men det vi kan få från den inhemska produktionen bör vi tacksamt ta emot med öppna armar.
-
Nu måste vi börja vara solidariska med våra svenska bönder. De levererar livsmedel av hög kvalitet och vissa av dem ska inte behöva gå i konkurs för att vi t ex importerar griskött från Tyskland. Jag är inte emot import, men de här tokerierna gör mig ilsken. Fortsätter det så här så har vi snart inga bönder kvar i Sverige.
-
Det finns säkert många runt om i landet som inte håller med mig, men jag vill i alla fall äta kött från svenska grisar, kossor, får och kycklingar.
Nöff på er!

I SANDLÅDAN - UTAN HINK OCH SPADE

Det här tycker jag är fantastiskt skickligt och mycket rogivande.

MELODIFESTIVAL

Premiärdeltävlingen i årets Melodifestival gick i Luleå och med en het kopp te bredvid mig tog jag plats i TV-fåtöljen för att beskåda evenemanget. Mina förhoppningar på låtar och artister var i höjd med fotknölarna. Man har ju genomlidit en del skräp genom åren.

-

Dilba var först ut och med den låten sjönk förhoppningarna till ormmagesnivå.

-

Så var det dags för låt nummer två. När jag hörde början på den, "Me and my drum" med gruppen Swingfly, så tyckte jag den var riktigt dålig - rap är absolut inte min musik.

Men så kom refrängen med jättehärlig rytm och fin sång av den här killen (bilden ovan) och jag föll pladask. (Ja, inte för killen, men för svänget i låten!) Glatt förvånad studsade jag upp och ner och runt i min TV- fåtölj. Mmm, vilket gung!
-
Verkligen olikt mig att lyfta telefonluren i sådana här sammanhang, men när det var dags för andra röstomgången fick Swingfly min röst.

Jaaa, Swingfly tog sig till Globen!

Tillsammans med Danny som gick direkt dit efter att ha fått flest röster i första omgången.

---

Så här ser min personliga fyra-i-topp-lista ut från gårdagens Melodifestival:

Högst upp på pallen: Swingfly!

Andra plats - naturligtvis Jenny Silver med "Something in your eyes". En mycket bra låt och en dito sångerska.

Trea Pernilla Andersson med "Desperados". Duktig artist och låtskrivare som ska ha en extra poäng för att hon sjöng på svenska.
Fjärdeplatsen får Danny och"In the club".
-

Det var allt för denna gång. Nästa lördag är det Göteborg som tar emot "melodispektaklet".

Då kanske jag hittar en ny favorit. Vem vet?

ETT ILSKET MONSTER

Har ni varit med om att känna er arga och retliga? Utan anledning? Ungefär som ett rasande lila monster som poppar upp ur ingenstans?

Häromdagen, utan minsta lilla orsak, gick jag omkring och var ilsken och förargad en hel eftermiddag. Jag kände mig som en riktig satmara. Det kokade i mig, men som tur var så lyckades jag maskera den mesta förtreten och det var nog bara små ynkliga puffar som nådde omgivningen.

-

När jag talade med väninnan så hade hon upplevt en liknande småilska - samma dag. Kan det ha varit något i luften? Biologisk krigsföring? Den lede fi som släppte ut irritationspulver som dalade ner över Sverige och gjorde åtminstone två invånare arga och retliga?

-

Kanske är det så att ibland ska man ha en o-snäll, o-glad och o-mysig dag. Man kan ju inte alltid skrida omkring och konkurrera med solen. Då och då behöver man lätta på trycket och låta det tillfälligt dåliga humöret pysa ut. Det kan faktiskt kännas riktigt skönt att få vara en liten satkärring emellanåt. När man annars alltid är en glittrande solstråle.

-

Tack och lov så är dessa satmariga dagar få. För min egen del inträffar de möjligen ett par gånger/år. Och det får man väl stå ut med. Ävenså de närstående. De kan ju minsann också ha sina vresiga stunder. Förhoppningsvis är man inte hoppande monster samtidigt.

-

Och likväl som man kan känna sig retlig och ilsken utan orsak så kan man också känna sig obeskrivligt nöjd och lycklig - utan orsak. Så gott som varje dag känner jag stor tacksamhet över hur bra jag har det. I jämförelse med massor av människor lever jag i den bästa av världar.

-

Snäll, glad och mysig fredag!

FROSTIGA KONSTVERK

Den skickligaste konstnären, alla kategorier, är naturen. Den bjuder på otroligt vackra konstverk. Och i alla slags tekniker och material.

De senaste dagarna har jag kunnat njuta av fantastiska frostblommor på mina balkongfönster.

Klicka bilderna för att förstora.

-

-

-

-

-
-
Dagarna har redan blivit längre, solen klättrar sakta men säkert allt högre på himlen.
God februari!

LASTBILARNA OCH JAG

-

I min barn- och ungdom var det ett ständigt prat om bilar. Kanske inte så konstigt då familjen bestod till tre femtedelar av män. Och en bilverkstad. Det var eviga samtal och diskussioner om bilar; motorer, hästkrafter, årsmodeller, vridmoment, acceleration, extrautrustningar, o. s. v. i all oändlighet. Familjens resterande två femtedelar, mamma och jag, hörde sällan några andra samtalsämnen vid matbordet.

-

Kanske inte så konstigt då att även jag, dottern, blev intresserad av bilar. Men för mig var det inte bara vanliga personbilar som lockade. Jag föll för de tyngre fordonen efter vägarna, lastbilarna. Ju större och mäktigare, desto bättre. Jag blev lycklig vid anblicken av en snygg långtradare och kände igen de flesta fordon över tio ton i närområdet. Under några år bodde vi nära en väg och jag kunde ofta höra på ljudet vilken lastbil som for förbi.

-

När jag berättade för pappa att jag ville börja köra lastbil blev han ganska bestört. "Räcker det inte med bilar i den här familjen?" undrade han. Med två söner (och sig själv) i bilbranschen så hade han nog hoppats på att dottern skulle ägna sig åt något mindre smutsigt och mer "kvinnligt". Det gjorde jag också, så småningom, men under en period i mitt liv körde jag både grusbil och långtradare. En mycket rolig tid.

-

Faktiskt så tror jag att pappa var en aning stolt över dottern när hon flängde omkring på vägarna, men han sa aldrig något direkt till mig. Men en gång, när jag varit förbi hemma med fullastat ekipage på så där 55 ton, så hade han sagt till mamma när jag for därifrån: "Hon växlar och kör som en hel karl." Det var en fin komplimang (tror jag...) - och ett godkännande. Mamma sa att han sett riktigt mallig ut.

-

Nedanstående foton visar bilder på några av de lastbilar jag kört.

-

Chauffören på väg (hi, hi) - att ta plats bakom ratten.
-

En tungt lastad Volvo framifrån...
-
... och bakifrån.
-
En Volvo för biltransporter. Här ska fraktas båtar åt ena hållet och nio splitternya bilar åt det andra.
-
Numera för andra nycklar än bilnycklar.
-
Snygg och användbar lastbilsreklam.
-
-
Scania - denna gång lastad med matvaror.
-

En Scania kan också transportera bilar...

-

... eller varför inte grus och sand?
-

Min lastbilsperiod är över sedan länge, men det var en härlig tid med trevliga arbetskamrater och bra stämning. Jag fick se mycket av Sverige - och ha betalt för det. Det var väl en del som tvivlande skakade på huvudet när en tjej ville ta sig in på ett typiskt manligt område, men huvudskakningarna blev färre när man fått visa att man klarade av jobbet. Naturligtvis fanns det saker som jag inte klarade eller orkade rent fysiskt, men då brukade jag föreslå någon av killarna i gänget ett arbetsbyte: "Om du fixar det eller det, så tvättar och städar jag din lastbil." Det erbjudandet brukade alltid gå hem.

-

Fortfarande kan jag nästan falla i trans när jag ser snygga lastbilar. Nu för tiden kan de verkligen vara vackra med motivlack och massor av blänkande krom. Och några är med på "skönhetstävlingar" och vinner pris. Lastbilar är inte längre bara ett arbetsredskap som alltid ska fungera, för många åkare är de även en hobby.

-

Detta blev ett inlägg med härlig nostalgi.

Ha nu en mysig fredagskväll.

-

Visst ja, jag glömde att jag tänkt länka till ett annat lastbilsinlägg. Här är det.

SPRÅKLIGT TRAMS (eller Detta är not good)

I sin blogg Nära mig skriver i dag väninnan G om det svengelska språket, bl a om hur engelska ord försvenskas till löjets gräns. Jag frågade G om jag fick hänga på hennes blogginlägg eftersom jag kände för att skriva om fler språkliga tramsigheter. Min förfrågan okayades genast.

-

-

Jag förstår inte varför vissa journalister ofta måste slänga in utländska - oftast engelska - ord här och där i sina texter. Duger inte svenska ord och uttryck eller vill de verka märkvärdiga? Jag tycker verkligen att journalister, d v s proffsen, ska föregå med gott exempel när det gäller att vårda det svenska språket. I Norrbottens-Kurirens C-bilaga i lördags var det en spalt som kunde ha varit bra om den inte innehållit flera onödiga engelska ord.

-

Jag citerar:

"...att välja allt ifrån husmodell och inredning, färger, golv och köksluckor och whatever! Jippie!"
-

"... och jag drog barnvagnen vareviga dag till den där skogsplätten, mitt ute i nowhere..."

-

"Behövde barnen byta skola eller kompisar? Nope!"

-

"... men känner jag mig själv lär det vara tillräckligt wild and crazy med en flytt något närmare stan om några år..."

Slut citat.

-

Varför duger inte vad som helst?

Varför duger inte hurra eller jättebra? (Jippie är dessutom en "försvenskad" stavning.)

Varför duger inte ingenstans?

Varför duger inte nej, nix, icke.

Varför duger inte vilt och galet?

Man kan undra.

I dessa fall blir texten bara tramsig.

-

Fortfarande finns det människor som inte kan engelska och det är respektlöst mot dem att i en svensk och lokal morgontidning använda onödiga utländska ord, speciellt när det finns bra svenska som säger samma sak.

Vi är i Sverige - skriv svenska!

VEM VANN?

När jag var ungefär femton år klappade mitt tonårshjärta för en kille som var mycket intresserad av fotboll. När "hans" lag spelade så satt han alltid troget på åskådarplats och hejade.

För att få vara i killens närhet bestämde jag mig för att följa med på en match.

Det var de mest tråkiga och bortkastade timmar jag någonsin upplevt.

Hade det inte varit för att Amor skjutit prick på mitt bultande ungflickshjärta och föremålet för min heta låga ville stanna kvar och glo på gossar i leriga kortbyxor, så hade jag gått hem. Vad var det för kul med en massa killar som sprang hit och dit som yra höns, småknuffades med varandra och försökte få in ett boll-elände i motståndarnas mål? Om de åtminstone hade fått en boll var att leka med.

Publiken tjöt, buade, visslade, hejade så trumhinnorna skallrade. Jag förstod inte ett skvatt av varken spelet eller entusiasmen. För att fördriva tiden och för att inte dö av leda så började jag titta på publiken som naturligtvis mest (till 97%) bestod av maskuliner i olika åldrar. Den aktiviteten var mycket mer spännande. De få tjejer/kvinnor jag kunde upptäcka runt planen var säkert där av samma orsak som jag: Blind förälskelse. Den ursäktar de flesta dumheter.
Men... äntligen... även de värsta plågor tar ju slut någon gång. Efter de längsta timmar jag någonsin genomlidit (gå till tandläkaren är ett riktigt nöje i jämförelse) så kom slutsignalen. Det ena laget såg jättelyckligt ut och det andra verkade totalt tillintetgjort.
Men när vi gick därifrån var jag tvungen att fråga: Vilket lag vann? Blicken jag fick var inte nådig.

-

Det blev förstås aldrig något med den där killen. Alltså var lidandet helt bortkastat. Men jag lovade mig själv en sak: Aldrig mera ett sportevenemang. Hur kär jag än är.

Det löftet har jag hållit.

HJÄLPEN ÄR NÄRA!

Som jag skrev i förra blogginlägget så ska väninnan och hennes make flytta från husets många kvadratmeter till lägenhetens få. Jag tror mig ha anat vissa funderingar över hur saker och ting ska få plats i det nya hemmet.

-

I min bokhylla hittade jag svaret på alla sådana problem, boken "Compact living - Idéer för trångbodda". Den finns att låna hos bloggerskan. Tills hon själv behöver den.

-

God lördagskväll!

(Jag ska avnjuta aftonen med "stjärnorna på slottet".)

MOT NY ADRESS

-

Efter nästan 40 år i sitt hus har min bästa väninna och hennes man bestämt sig för att sälja huset och flytta till lägenhet (med utsikt över vatten!) i centrala stan. De lämnar ca 135 kvm + förråd och garage och ska inom ett par månader ha minskat antalet ägodelar så att både de själva och de utvalda prylarna får plats på ca 75 kvm. Det blir till att prioritera.

-
Vy från min hall...

... och mitt vardagsrum.
-
Med svår ångest har jag de senaste dagarna gått omkring i mitt eget överfulla hem och lekt med tanken att det var jag som skulle flytta. Vad skulle jag först göra mig av med? Hm. Vad skulle jag absolut inte kunna skiljas ifrån? På den senare frågan blir svaret: Det mesta!
-
Ändå vet jag ju att inom en inte alltför avlägsen framtid så kommer även mitt flyttlass att skumpa iväg till en annan adress. Ett nytt hem (förhoppningsvis inte HEMMET än!) men definitivt med färre kvadratmeter. Jag bävar inför den stora livsförändringen. Fördelen med att dra upp bopålarna från ett ställe och slå ner dem på ett annat är att man MÅSTE rensa i röran. Ge bort, sälja, kasta.
-
Egentligen borde man flytta lite då och då. Det skulle hålla antalet prylar på en rimlig nivå. Tyvärr har det burits in alltför många pryttlar genom bloggerskans ytterdörr under de senaste 25 åren. Men så roligt det varit att fynda på bl a loppisar och auktioner.
-
Jag hoppas verkligen att min väninna med make ska trivas i sitt nya hem. I och med flytten kommer de betydligt närmare mig och det är roligt. Men lite avundsjuk är jag allt över den där vattenutsikten...
-
Kära vänner, lycka till!

VACKERT VITT

När jag tittar ut genom fönstren och bara ser vitt, vitt, vitt, så slår mig tanken att det finns en hel del att vara tacksam över. T ex att snön är vit och inte svart. (Likadant med is och rimfrost.)

-

Vi klagar ofta på att vintern är så mörk. Vad skulle den då inte vara om den fluffiga nederbörden var sotsvart? Jag ÄLSKAR visserligen svart, men vid snökulören går gränsen.

Någon annan färg vore heller inte så kul; tänk rött, blått, grönt, gult. Njae, inte särskilt lyckat. Jodå, som färgklickar här och där, men inte överallt på land och vatten. Två meter höga drivor i klarrött eller solgult skulle vara bra jobbigt.
Vår Herre måste faktiskt ha tänkt till när han bestämde sig för att inreda vintrarna i vitt.

Må väl! I morgon är det lill-lördag.

HÅLLNA TUMMAR-EFFEKTEN?

-

Verkligen dags för ett nytt blogginlägg!

Ett försiktigt små-lyckligt sådant.

-

I veckan som gick var jag på återbesök hos öronläkaren för mitt skadade högeröra. Det blev en riktigt glad dag. Audiogrammet som togs, det fjärde i ordningen sedan juni, visar på en klar förbättring. Fortfarande kan jag inte alls uppfatta ord, men det pågår aktivitet i örat och det inger ett litet hopp. Tyvärr har ljudkänsligheten bara blivit värre, alla ljud är förvrängda och mer eller mindre smärtsamma och tinnitus och tryckkänslan finns kvar, men jag upplever det positivt att något händer.

-

Min läkare var glatt överraskad och förvånad över att det skett en sådan förbättring efter drygt sex månader. Den brukar komma tidigare. (Om den alls kommer.) Nåväl, i slutet av september kunde jag uppfatta ljud runt 70 dB. Och nu runt 50 dB! YES!

-

Månne alla hållna tummar runt om i landet (och t o m i USA) har bidragit till att det strejkande högerörat insett att det är tid att återgå till jobbet?

-

Så här ser det senaste audiogrammet ut, från vecka 2, 2011. Högerörat kan uppfatta ljud från runt 50 dB.

-

Det första audiogrammet, från slutet av juni 2010. Hörseln på mitt högra öra (det inringade området) var inte mätbar.
-

Tack nära och kära, bekanta och obekanta för alla tankar och hållna tummar! När ni inte har händerna upptagna med andra och viktigare saker så får ni gärna fortsätta att hålla en tumme. Eller två. Då kanske det här ordnar sig till slut och jag kan höra "i stereo" igen. Det vore underbart. Det är ingenting som säger att det blir bättre än så här, men jag ger inte upp hoppet.

-

Tidigare inlägg där jag skrivit om min plötsliga dövhet finns att läsa under dessa datum och rubriker:

2010-06-27 "Hörseln borta" (se länken ovan)

2010-06-30 "En ljudlös uppdatering"

2010-07-07 "Sudden deafness"

2010-07-11 "Sommarens sus och tystnadens brus"

2010-08-02 "Ljudglimtar"

2010-09-26 "Tre månader av halv tystnad"

2010-12-21 "Överst på önskelistan"

TJUGOHUNDRAELVANOLLETTNOLLTVÅ

-

VÄLKOMMEN TJUGOHUNDRAELVA!

-

Du är visserligen redan inne på din andra dag, men den är ju bara ett par timmar gammal.

Snälla 2011, sköt dig nu så du kan gå till historien som ett riktigt toppenbra år.

Vi som har förmånen att få vandra omkring på jorden just detta år ska försöka att hjälpa till så gott vi kan.

Ja, jag kan förstås bara tala för mig själv, men jag ska i alla fall göra mitt allra bästa.

Och så håller vi tummarna för att alla andra också gör det.

-

Jag tycker att vi önskar varandra

LYCKA TILL!