GAMMALT - DÅ OCH NU

Redan i mycket unga år tyckte jag om att pyssla med inredning. Jag sydde dukar, kuddar och gardiner, sparade pengar för kunna köpa någon prydnadssak jag fastnat för och möblerade om (så ofta att pappa föreslog att vi skulle sätta hjul på alla möbler). Jag spanade i antikaffärer och på auktioner och kollade in utförsäljningar av olika slag. Och jag var väldigt rädd om alla saker jag fick.

-

Mitt inredningsintresse har aldrig avtagit, tvärtom. Jag slukar magasin, böcker och TV-program och njuter av att finna nya, fiffiga idéer och lösningar när det gäller inredning. Och jag blir lycklig när jag hittar gamla interiörfoton. Det är så roligt att se hur människor hade det förr. Och speciellt när det är bilder på närståendes hem.

-

Här kommer några svart-vita foton från mina föräldrars första hem. Jag är smått salig över dessa bilder.

-

Mammas och pappas första kök. Kryddburkarna (modell "Maja" från Gefle) ovanför bänken, fick mina föräldrar i lysningspresent av min farmors syjunta.

-
Nu står de (flesta) på ett skåp i mitt matrum - mjölbyttan är sedan länge i mjölbyttehimlen.
-

I köket fanns det förstås en skänk att ha porslin i och på den stod hushållsvågen av märket Favorit.
-
Den används i mitt kök sedan massor med år.
(Den var ganska nött och i ett anfall av (tillfällig?) sinnesförvirring fick jag för mig att den skulle "piffas upp" med kopparfärg. Så dum får man bara vara när man är 19 år...)
-
"Salen/kontoret"/matrummet hos mor och far. På skrivbordet t v står en bordslampa. Och på buffén t h ser man en bricka lutad mot väggen.
-
Här är lampan i mitt vardagsrum. Men med en annan skärm.
-

Brickan står fortfarande på en skänk, numera i mitt matrum.

-

En bild från förr på golvlampan som pappa gjorde foten till. Jag gillar skärmen, den är läcker...

-

... men den finns inte längre. Värmen från glödlamporna gjorde ju att skärmtyget blev fult och skört, men jag önskar att stommen hade funnits kvar. På 1980-talet sydde jag en ny skärm, men pappas lampfot i hamrad koppar är fortfarande jättefin och pryder sin plats i vardagsrummets ena hörn.

-

Detta kort är antagligen inte taget hos mor och far utan i mina morföräldrars hem. Min mamma sitter och syr i skenet från lampan som så småningom kom att hamna hos henne och pappa. T h skymtar en kudde som mamma broderat.

-

Här är en närbild på foten. Undrar om den inte var en vas från början.
-

Den broderade kudden som skymtade på svart-vita bilden ovan. Eftersom kuddar ofta nöts och far illa så används inte broderiet som kudde numera; det ligger försiktigt rullat i ett skåp och väntar på att bli en tavla inom glas och ram. Det ska skyddas.

-

Det här var en liten berättelse om inredning och om hur saker fortsätter att leva vidare genom generationerna. Återvinning av bästa sort.

-----

På min andra blogg så hittar du i dag en liten fråga.

-

Tänk, nu bjuder dygnet på mer ljus än mörker!

BEUNDRANDE BLICKAR!

Min moster (född 1917) var sjuksköterska och arbetade en tid i Stockholm under 1940-talet. När jag nyligen tittade igenom gamla foton så fick jag syn på denna lilla bildserie.

Fredagen den 25 februari 1944 kommer moster gående efter Götgatan i huvudstaden.

En stilig kvinna som får ett cykelbud att beundrande vända sig om - och bara STIRRA.

(Klicka bilden för att förstora.)

-

Kolla blickarna!

Åh, vad jag gillar denna lilla serie bilder som aldrig klippts isär.

-

Moster är borta nu och kanske även springpojken på cykeln, men här på bloggen lever de vidare.

(Och, jodå, någon hade varit klok nog att anteckna tid och plats på baksidan av korten. Antagligen morfar.)

-

Ha en fin lördagskväll.

TAXI, VAR GOD VÄNTA

Fredag eftermiddag. Kylskåpet T-O-M-T!

För någon dag sedan brast kylskåpsråttorna ut i våldsam gråt för att sedan gå en kvalfull hungersdöd till mötes.

För att inte själv drabbas av samma oblida öde var jag tvungen att handla mat i dag. På med kläderna för en kort och rask promenad till affären.

-

Jag har inte fyllt på matlagret på flera dagar, utan i stället försökt få lite rotation i hemmets frys och skafferi, men färskvarorna tog slut i förrgår. Vilken tur att det finns frysta bär och grönsaker.

-

Väl inne i affären grips jag av en underlig längtan efter än det ena, än det andra. Till slut är min shoppingvagn full. Och resultatet blir fem stora och tunga kassar. Och jag som promenerar... jag skulle ju bara köpa ett par liter mjölk och lite frukt och grönt. Jo, jo.

-
Jag ringer efter en taxi.
"Taxi. Just nu är det många som ringer, men vi tar snart emot ditt samtal."
Jag väntar.
"Du står fortfarande i kö. Vi tar snart emot ditt samtal."
Jag väntar.
"Du står fortfarande i kö. Vi tar snart emot ditt samtal."
Jag väntar.
-
Det går mååånga minuter.
Men... så plötsligt, en trevlig (manlig!) stämma hörs och jag kan beställa min transport. Jag talar listigt om att jag handlat mat och att den - så snart som möjligt - behöver få komma in i kylskåpet.
Med min överfulla vagn styr jag ut genom affärens självöppnande dörrar, tittar mig omkring och, tänka sig, där kommer taxin!
Jaaa!
-
Det var en lång väntan i taxis telefonkö, men ingen väntan alls på själva taxin. Jag hann knappt slå av mobiltelefonen så stod den där.
Bra service.
--------------------
Den gula, handmålade taxibilen på bilderna är ett loppisfynd (5 kronor). Den saknar nog ett lock, men fungerar fint ändå som godis- eller sockerskål. Praktiskt med hjul, man rullar bara iväg den till gottegrisar på andra sidan bordet. Under den sitter en liten lapp: Applause Inc. Woodland Hills, CA, Morgan Creative 1989, Made in Korea.
Jag tycker den är riktigt söt.
-
God lördag!

THE ULTIMATE RIVERDANCE

Det förra blogginlägget handlade mest om elände, så i dag måste det bli något roligare. När de flesta nyheter är dåliga nyheter, då behöver vi få skratta åt något alldeles tokigt och oförargligt.

I dag fick jag, via mejl, denna lilla videosnutt från en släkting i USA. Den fick mig att skratta så tårarna rann. Snäll, rolig, galen humor. Precis i min (enkla) smak. För en liten, liten stund var jordbävningar, jättevågor, kraschade kärnkraftverk, sjukdomar, död och andra hemskheter helt glömda.

Jag hoppas det är någon fler än jag som tycker att det här är kul.

Ta nu lagom mycket av ärtsoppan och plättarna. Och punschen!

LIVET LÅNGT BORTA - OCH NÄRA INPÅ

Återigen kablas fruktansvärda bilder ut över världen. I fredags, den 11 mars, drabbades Japan av den hittills kraftigaste jordbävningen någonsin. Den i sin tur orsakade en förödande tsunami som svepte med sig människor, byggnader, träd, bilar, båtar och allt annat som kom i dess väg. Inte nog med det - och kanske det värsta av allt - den skadade också flera kärnkraftverk.

-

Skyddsvallarna gav inget skydd.

-
-
Spillror, ett totalt kaos.
-
En kvinna söker efter sin mors hus.
-

-

En överlevande som förlorat allt.

Ofattbara tragedier som fullständigt slår sönder tillvaron.
-

Hur orkar människor gå vidare?

-

Som en krigszon.

-

Den totala förödelsen är inte nog för alla dessa stackars människor, nu måste de också leva med oron för kärnkraftsutsläpp.

Hur kan man tillåta att bygga kärnkraftverk i ett land som ständigt skakas av jordskalv? Obegripligt. Och ansvarslöst.

-------

Även i våra egna, små, nära inpå-liv kan det hända skrämmande saker. En morgon i slutet av februari blev en närstående person akut sjuk. Snabbt till sjukhus och där ställdes genast diagnosen: Hjärtinfarkt. En kranskärlsundersökning bestämdes och beställdes, men den blev försenad en vecka p g a att den närstående även drabbades av vinterkräksjuka och fick ligga på isolerad sal med andra kräksjuka patienter.

-

Till slut blev det då dags att få kranskärlen kollade. Någon ballongsprängning kunde inte komma på tal, eftersom förträngningen satt galet till, enligt läkarna. Det blir i stället en hel arsenal av nya (och gamla) mediciner. Inte fullt ett dygn efter utförd undersökning fick patienten åka hem. Men mindre än tolv timmar senare, mitt i natten, blev det väldigt tungt och svårt att andas. Ambulans till sjukhuset, igen. Stor vätskeansamling i kroppen. Två dygn senare var den närstående åter hemma - trött, "utan knorr (på svansen) och med dålig kompression" (den närståendes eget uttryck), men ändå i betydligt bättre form.

-

Hjärtinfarkt.

Bild från http://www.1177.se/

-

Nu är det bara att vänta och se hur fort återhämtningen sker. Men hemmet, anhöriga och alla vänner finns kvar och kärnkraftssutsläpp och strålning behöver den närstående inte tänka på och oroa sig för. (Peppar, peppar.)
Mitt i det lilla, omskakade nära inpå-livet, så känner man ändå att man lever i den bästa av världar. Inga naturkatastrofer, inga krig - och med bra sjukvård när man behöver den.

-

Njut dagen.

SEMMELFIKA MED STARKA KVINNOR

Denna tisdag firar vi rejält - det är den internationella kvinnodagen och den riktiga semmeldagen.

Varje fredag bjuder ju en känd person fyra gäster (levande eller döda) på fiktiv middag i TV-programmet Go´kväll. I dagens blogginlägg bjuder jag några kvinnor till påhittat semmel-teparty.

MUMS!

-

Dukat med ryska tekoppar, engelsk teservis och svenskt "guldfat".
-
Hembakta semmelbullar...
- ... ska snart bli så här frestande.
-
Mina kvinnliga gäster blir fler än fyra, snarare fem gånger fyra: Jag skulle vilja bjuda in min mor, mormor, mormorsmor, moster, farmor, faster, svägerskor, brorsdöttrar och deras döttrar, min bästa väninna och hennes mor. Flera av dem finns inte längre, men tänk att få träffa dem, samtidigt! Att få sammanföra fem-sex generationers starka kvinnor som alla har en massa att berätta om just sin generation och situation. Vilka intressanta samtal det skulle bli! Hur livet var i mitten på 1800-talet och fram till hur det är nu, år 2011. Om livet på landet och livet i stan. Olika kvinnoöden under mer än 150 år. Åh, så spännande!
-
Min mormorsmor skulle varken tro sina ögon eller öron. Ja, inte mormor heller. T o m min kära mor skulle känna sig helt främmande inför datorer, mobiltelefoner och många andra nymodigheter. De skulle allihop chockas av dagens löner - och priser! Och varuutbudet! Och den standard vi har. Våra bikinis, korta kjolar, långbyxor. P-piller. Att vi kvinnor kan utbilda oss till vad vi känner för, vi kan bli astronauter, poliser, gruvarbetare, präster, chaufförer. Att vi kan gifta oss med vem vi vill - och även att vi, rent ekonomiskt, har möjligheten att skilja oss.
-
Pappaledighet, dagis, bilar, snöskotrar, rymdfärder, Internet, pizza, tacos, sushi - vad är det? undrar mormorsmor förbryllad. Vad talar ni om?
-
Vi nutidsmänniskor skulle ha svårt att klara oss i dåtiden, dåtidsmänniskorna skulle vara helt vilse i nutiden.

Tanken svindlar!

-
Ett tack till tidigare generationers starka kvinnor är på sin plats. Utan dem hade vi kvinnor inte haft det så bra och varit så jämställda med männen som vi faktiskt är i dag.
Och, om vi ska vara riktigt rättvisa, och det ska vi ju, så är det några män som också har hjälpt till. Tack även till dem.
-
Nu firar vi!

HOPPSAN!

Viss reklam får mig att skratta. Den här videosnutten är ett exempel.

Så kan det gå när man använder kraftfulla doningar.

UR STF:s BILDSKÖRD 1954

Så här en stilla söndagseftermiddag i mars 2011 kan det väl passa att titta på några bilder från Svenska Turistföreningens fotobok Årets bilder 1954-55 .

-

Små skavanker - boken har ju varit med ett tag.

-
Drygt ett halvsekel gammal.
-
Gungstolen och kaminen --- Ordnat för fotografering
-

"Andersson heter jag..."

-

Ett öga på ungen

-

Färjan siktad --- Mitt i storstadsdjungeln
-

Familjen "Vinter" --- Bak och fram i Gamla Stan

-

Det är något speciellt med gamla bilder som berättar om livet förr, om människors vardag och helg, arbete och fritid, om deras familjer, bostäder, kläder, matvanor. Mycket har hänt sedan dessa foton togs. Och mycket (kanske) är sig ganska likt.

SEXGALNINGAR

Bloggtitlar som anspelar på sex lär locka läsare, så i dag blir det väl rekord i antalet besökare hos Snaquesaligt.

-

REGISTRERADE SEXGALNINGAR

En helt vanlig bok som man kan finna i de flesta hem. Inte? Nåväl...

-
Så vänder vi på bladet...
-
... och vad hittar vi väl där?
Jo, en SPEGEL!
Hi, hi! Nu blev ni allt lurade!
-
Ha en god fredagskväll! Blir det kanske På spåret och Skavlan?

TÄVLINGAR MED UTGÅNGET BÄST-FÖRE-DATUM

DET HAR HÄNT - IGEN!

Norrmejeriers tävling har gått ut långt innan mjölkpaketet fylls med den färska mjölken.

(Klicka för läsbara bilder.)

-

Första gången: Tävling där svaret ska lämnas senast 2010-12-12, men paketet fylldes med mjölk 2011-01-17 och hade Bäst-före-datum 2011-01-24. Hm...

-

Andra gången: Tävlingssvar ska vara Norrmejerier tillhanda senast 2011-02-27, men mjölkpaketets Förpackningsdag är 2011-03-01. Och Bäst före är 2011-03-08. Hm... igen! Mycket märkligt.
-
Gamla kartonger? Eller vill Norrmejerier inte ha in några tävlingsbidrag? Eller har mejeriet inte haft råd att köpa priserna - träningsutrustningen och mixern?
-
Första gången detta märkliga hände sände jag (den 2011-02-04) ett mejl till Norrmejerier med följande lydelse:
-
Hej Norrmejerier!

Efter att ha testat mina "mjölkkunskaper" på ett mjölkpaket med Bäst-före-datum 2011-01-24 så tänkte jag lämna mitt tävlingssvar på http://www.2glasomdagen.nu/ men så såg jag att svaret skulle lämnas senast 2010-12-12. Det gjorde mig förstås en aning (läs: väldigt) brydd.
Det skulle vara intressant att få veta förklaringen till denna lustiga tidsvurpa. Här kan man tala om tidsoptimism.

Vänliga hälsningar från en road konsument av era produkter!
(Mitt namn)
(Min adress)
-----
Något svar har jag aldrig fått. Orsaken till det förstår jag nu...

ÄLSKADE RARINGAR

Det finns tillfällen när jag blir en larvig, jollrig fjantmaja som talar barnspråk och beter mig som en riktig fåntratt.

"Jaha", brukade min kära mor säga, "nu är det någon hundvalp i närheten."

Jag är väldigt svag för hundar i allmänhet. Och valpar i synnerhet. För mig finns inget gulligare, sötare, mer bedårande och avväpnande än en hundvalp. Kattungar, föl, griskultingar, ja, alla djurbarn är söta, men hundvalpar tar priset.

-

Detta är Sussie (på stamtavlan Bijou), en vit och svart cockerspaniel som jag fick av mina föräldrar när jag var runt elva år och Sussie var runt åtta veckor. Sussie utvecklades så småningom till en mjuk, lugn, tillgiven och lättuppfostrad liten dam som blev hela familjens kelgris. Hon följde både stormatte (mamma) och lillmatte (mig) som en skugga, men visade nog mamma lite extra uppmärksamhet eftersom det oftast var hon som gav lilla hundfröken mat.

-

Sussie hade klara favoriter när det gällde godis. Jag tror hon kunde ha gått till världens ände för några maränger. Så fort hon hörde prasslet från en marängpåse började snålvattnet rinna. Russin hade samma effekt. Plus apelsiner. Hon kunde befinna sig på en annan våning i huset, men om någon började skala en apelsin så kom hon genast springande med öronen vilt flaxande.

-

Sockerbitar och kakor hörde också till favoritkäket. En jul när mamma och jag bakade pepparkakor så hade vi travat bakplåtar med utkavlade, men ogräddade kakor i ett ställ på köksgolvet. Den lägsta plåten råkade befinna sig precis i Sussie-nos-höjd. I ett obevakat ögonblick kunde den godissugna vovven inte hålla sig längre, utan tassade tyst fram till plåten och lät sig väl smaka. Innan mamma och jag upptäckte kaktjuven hade halva plåtens "innehåll" hamnat på Sussies lyckliga smaklökar.

-

En annan gång hade vi alla varit borta några timmar och lämnat Sussie ensam. När vi kom hem såg vi att hon verkade lite skygg och nästan skamsen. Snart förstod vi varför. Sockerskålen som vi glömt framme på köksbordet var inte bara tom, den var renslickad! En påhittig hund hade hoppat från golv till stol till bord.

-

Medan mamma talade helt lugnt så tog hon Sussies huvud mellan sina händer, tittade henne djupt in i ögonen och sa: "Men Sussie, vad har du gjort?" För ett ögonblick möttes stormattes och hundens ögon - så slöt Sussie sina. På något sätt kände hon att hon gjort något förbjudet.

Mamma trodde knappt sina egna ögon: "Sussie blundade!" utropade mamma. "Hon ville inte se mig i ögonen. Kan hundar skämmas???"

---

Det här är Pretty, ett härligt resultat av en mesallians år 1966 mellan en renrasig jämtlandsspets (modern) och en levnadsglad gatukorsning på friarstråt. Pretty och hennes mor Ruffa kom i min väg genom att min dåvarande sambo var en inbiten älgjägare. Tillsammans med ett par jaktkamrater köpte han den vuxna tiken Ruffa för att hon skulle ingå i jaktlaget. Tyvärr visade sig Ruffa vara mer intresserad av tillfälliga kärleksförbindelser med charmiga byrackor än av att jaga långbenta älgar.
-
Hur som helst, det kortvariga förhållandet resulterade i sex underbart söta valpar. Pretty var en av dem och hon fick stanna hos oss tillsammans med sin ouppfostrade moder. Efter ett tag bestämde vi oss för att bara ha kvar valpen, eftersom mor Ruffa var mycket svårhanterlig. Hon hade aldrig fått springa fritt utan alltid suttit fastkedjad, och så fort hon fick en chans så smet hon och kunde vara borta i timmar. Då sprang hon obekymrat framför bilar, motorcyklar och tåg och var en fara både för sig själv och andra. Hon fick återvända till sina första ägare. Vi skulle verkligen ha behövt en Barbro Börjesson.
-
Pretty fick däremot växa upp fritt och oftast utan koppel, men det var naturligtvis en frihet under ansvar. Valp- och unghundstiden var en häftig period med allehanda bus, bl a smakade de flesta stolsben och fållen på vardagsrumsgardinerna jättegott, och mattes nya skor och bh var hett eftertraktade. Man kan verkligen inte kalla valptrollets aktiviteter för god möbel- och persedelvård. Det var inte mycket som var helt efter de vassa valptändernas framfart. Busfasonerna ägde naturligtvis alltid rum när inte matte eller husse var i närheten.
-
Pretty älskade att åka bil och bästa passagerarplatsen ansåg hon vara på hatthyllan bak i vår gamla PV. Där hade hon perfekt utsikt över allt som hände, både inne i bilen och utanför.

En annan favoritplats var under våra sängar, där hon från början kunde gå rak på korta valpben. Antagligen kändes det tryggt och lugnt med "tak över huvudet", så hon bestämde sig för att alltid sova där. Ett beslut som aldrig ändrades, trots att benen växte och hon till slut fick åla sig in. (Det var sällan dammigt under våra sängar... hon var en bra "golvmopp".)
-
När vi var på besök hos mina föräldrar var hon strängeligen förbjuden att vistas i deras vardagsrum. Då lade hon sig med framtassarna över tröskeln, men hon gick inte in. Ute på altanen kunde hon ligga och intresserat titta på småfåglarna som pickade i sig brödsmulor bara en meter från hennes nyfiket sniffande nos. Men hon rörde dem aldrig.
-
Men det fanns något hon inte kunde låta bli - ärtskidor! Hon var helt galen i ärtskidor. Ute i trädgårdslandet smög hon omkring mellan raderna med hönsnätsslingrande ärtruskor och nafsade till sig så många ärtskidor som möjligt. Även hundar vet att grönsaker är nyttigt!
-
Efter Pretty har det inte blivit någon mer hund. Jag har visserligen alltid drömt om en schäfer, men det har inte varit läge för en ny fyrbent kamrat. Men drömma kan man ju. Och vara en jollrig fjantmaja kan man också tillåta sig - i alla fall när det finns fina hundar och valpar att titta på.
-
God onsdagskväll!

BOKREA!

Efter ett ivrigt studerande av bokreakataloger, noggranna anteckningar och mycket funderande hit och dit så blev boktraven nedan resultatet av årets bokrea. Vid mitt bokhandelsbesök i går så hade några titlar redan tagit slut, men jag tror jag klarar mig ändå.

Min bokrea 2011.

Både ord och bilder.

För länge sedan bestämde jag mig för att sluta köpa romaner, deckare och andra "vanliga" böcker, dem kan jag låna på biblioteket. Men konstböcker, faktaböcker och stora, fina praktverk vill jag äga. Jag vill ha dem att bläddra i, kanske anteckna något, läsa, lära och njuta av närhelst lusten faller på. Dessa böcker är oftast för dyra att köpa till ordinarie pris så då gäller det att passa på under bokrean.

Många ord.

Många bilder.

Nu kan jag se fram emot många trevliga timmar i böckernas värld.

God fredagskväll!

EN BRA BLOGG OM PLÖTSLIG DÖVHET

Nu då man inte hör så bra så kunde man väl - som en liten tröst - få möjlighet att pryda öronen med vackra, franska diamantprydda örclips i Art Déco-stil. (Visst påminner de lite om själva öronsnäckan, cochlea?)

-

I flera blogginlägg har jag berättat om hur jag på midsommardagen 2010 drabbades av plötslig dövhet (sudden deafness) på höger öra. En chockartad upplevelse. Jag önskade då att jag haft någon att tala med som upplevt/upplevde samma sak, men just då fick jag inte kontakt med någon annan drabbad.
-

För någon vecka sedan hittade jag en kommentar på mitt senaste "öroninlägg" (15 januari 2011) från en kvinna som i januari 2010 över en natt tappat hörseln på vänster öra. Vi har nu mejlat till varandra några gånger och utbytt erfarenheter. Det är mycket givande.
-
Dessutom kunde hon tipsa om den intressanta och sakliga bloggen
http://www.plotsligdovhet.wordpress.com/
där Kalle skrivit om sin situation efter att han också förlorat ena örats funktion. För honom hände detta traumatiska i september 2010. Kalle verkar lyckligtvis ha fått tillbaka det mesta av sin hörsel och det ger oss andra tröst och hopp om förbättring.
Kalle startade sin blogg för att han saknade ett forum för P D-drabbade att vända sig till, där man kunde dela med sig av upplevelser kring sjukdomen och ventilera tankar och känslor.
Det är flera personer, både män och kvinnor, som kommenterat dels Kalles inlägg och dels de andras kommentarer. Mycket intressant! En blogg jag verkligen kan rekommendera.
-
Kalle hade vänligheten att göra en bra sammanfattning, med länkar, till mina blogginlägg om plötslig dövhet här på Snaquesaligt och lägga in alltihop på
www.plotsligdovhet.wordpress.com/dialoger/annicas-berattelse/
Tack Kalle, vi behöver prata om detta. Vi ska glädjas åt varandras framsteg och trösta när det känns mörkt.
-
När det gäller sjukdomar - och svårigheter - av alla slag, så finns det ingen som förstår en så bra som den som är i samma situation. Man måste gå i någon annans mockasiner för att veta hur de känns.
-
Må väl!