JÄRNHANDEL OCH REGN

-- Järnhandel! sa jag lyckligt. Visst sa du järnhandel?

-- Nej, jag sa: HÄR REGNAR DET.

-- Äsch då, jag tyckte du sa järnhandel.

-- Varför skulle jag säga järnhandel?

-- Ja, inte vet jag. Bara för att prata? När jag testar vill jag ju att ni ska säga ord och meningar som jag inte kan känna igen på tonfall eller gammal vana. Och järnhandlare är ju inte precis vårt vanligaste samtalsämne. Hade du sagt loppis, vårsol, hundvalp, kroppkakor, snygga karlar eller något annat trevligt så kunde jag kanske bara gissat mig fram.

Detta något udda samtal utspann sig under den gångna helgen när jag talade med när och kär vän och ville testa mitt skadade öras hörselkapacitet. Varje vecka utför jag flera "hörseltest" genom att jag uppmanar mina telefonpratande vänner och släktingar att säga några meningar medan jag håller luren tätt, tätt mot det strejkande högerörat. Testpersonernas röster, tonlägen och volym är ju alla olika och det är lika spännande varje gång om jag ska kunna uppfatta något ord.

För att alls höra något så måste luren nästan vara inne i örat. Men nu, efter många, långa månader av tystnad har det i alla fall hänt att jag kunnat urskilja ett eller annat ord. Visserligen med stor ansträngning (och ibland vilda gissningar), men ändå... Vilken lyckokänsla!

Likväl, till 98% består högersidans (telefon)lyssnande mest bara av mummel med en massa sje- och sch-ljud. Frasande, fräsande, skrälliga, metalliska, ljud. Och det konstiga är att hörseln varierar från dag till dag, ja, ibland nästan från timme till timme. Plötsligt kan jag uppfatta ett, två, tre ord (och BARA i telefon, inte annars) och så - lika plötsligt - inget alls. Bara mummel.

Min extremt svåra ljudkänslighet fortsätter dock. Mikrougns-pling - fy! Strilande vatten - usch! Prasslande papper - oj, oj, oj! Surrande maskiner - fy och usch! Högljudda röster - aj, aj, aj! Trafik - HUGALIGEN!!! Det känns som bilarna körde med smattrande dubbdäck direkt i hörselgången. Och aldrig kan jag vara säker på var jag har fordonen. Är de på min vänstra sida - eller kanske på min högra?

Inte heller människors prat runt omkring mig kan jag lägesbestämma säkert. Ibland vänder jag mig åt alldeles fel håll när folk talar. Så småningom ska visst lägesbestämningen kunna bli bättre. Jag väntar och hoppas. Och väntar ytterligare.

Egentligen skulle jag på återbesök till min öronläkare nu i april, men det är en mycket populär doktor som har ont om besökstider, så nu blir det i maj i stället. Det spelar inte så stor roll, nu är det ju inte så akut längre och jag skriver upp de frågor jag kommer på allt eftersom. Tyvärr är det många av dem som aldrig kommer att få några svar. Plötslig dövhet, sudden deafness, lämnar oftast massor av obesvarade frågor efter sig. Det är nog så med vissa saker i livet - de ska inte ha några svar. Vi ska bara acceptera det som händer. Och traska vidare.

Om en stund ska jag traska in i köket och laga middag. Vad det blir? Ingen aaaning - jag funderar på att hålla för ögon, öra (behöver ju bara hålla för ett) och näsa, så det ska bli en överraskning.

God mitt-i-veckan-kväll!