Långfredag. Som barn tyckte man att den var den längsta och tråkigaste dagen på året. Föräldrarna var klädda i svart, man fick inte träffa kamraterna och allting var stängt. Radion (TV fanns inte) sände allvarsamma pratprogram varvade med sorgsen musik. Man längtade intensivt efter att det skulle bli påskafton.
Och i morgon är det påskafton.
Hoppas att strålande solsken och varma vårvindar inramar morgondagens ägg-ätande.
Jag kommer också ihåg barndomens alla trista långfredagar. Nu är den här dagen som vilken annan dag som helst.
SvaraRaderaAnonym: Ja, och det är kanske både på gott och ont.
SvaraRadera