PAKET-VÄNTAN I REGN OCH RUSK

Det råder ruggigt väder över Norrbotten.
(Om ni drar upp ljudet så kan ni höra regnsmattret utanför fönstret.)

I inlandet kan det bli bortåt en decimeter blötsnö. SMHI har utfärdat en klass 1-varning.

Sådana här blåsiga och blöta dagar är det skönt att bara få kura ihop i hemmet och beskåda rusket från den torra sidan av fönstren.

För min egen del kan det dock gärna regna just idag eftersom jag ändå måste vara hemma och vänta på ett efterlängtat paket som ska levereras. Jag hoppas att budfirmans bilar är vattentäta...

Kan ni dröja ett ögonblick?
...... 

Förlåt att ni fick vänta! 

Just som jag skrev ovanstående så ringde det på dörren och Postens regnvåta budbilschaufför stod utanför med mitt tillika regnvåta paket. Tur att innehållet var väl skyddat.

Längre fram - när anledning finns - ska jag återkomma till paketets spännande innehåll. Jag tror att intressanta dagar väntar.

Må gott, vare sig ni befinner er i sol, regn - eller snö.

FARLIGA SKÖNHETER

I morse, bara några meter från min närbutik, stod sex vackra (men giftiga!!!) flugsvampar och mådde gott i höstsolen. De gör sig så bra mot blad och strån i grönt och löv i gult och brunt. Snabbt fram med mobilen för att fotografera de farliga skönheterna.

Idag skakade vindarna om träden och det fick höstlöven att börja släppa taget och dala mot marken. Morgonen var kylig, alla hustak lyste vita av frost (för andra gången denna höst) och vittnade om att nu väntar kärvare tider. Sommarkläderna har just påbörjat minst sju månaders ledighet och deras varmare ersättare känns tunga och stela att bära så här i början. Men man vänjer sig snart. 

Här uppe i norr är vi vana att vara påpälsade större delen av året. Det är bara att konstatera – vi nöter mest på vinterkläderna. De tunna, lätta sommardressarna hinner knappt tas fram ur garderoben förrän de har gjort sitt och hängs in igen.
O-nötta. Speciellt somrar som den som just passerade.

Egentligen skulle vi sällan behöva förnya sommargarderoben eftersom den används så sparsamt. Nu gör vi ju det ändå för vi vill, precis som alla andra, givetvis hänga med i modesvängarna. Dessutom händer det ibland att kläderna har krympt under den tid de varit undanhängda. Men detta är ju ett fenomen som drabbar de flesta av oss. Det är inte specifikt för oss norrlänningar.

(Hm... någon borde faktiskt utreda det här med kläder som krymper i vanliga garderober. Det är ett stort problem. Och ett ännu outforskat ämne.)

Det var allt för idag. God måndagskväll på er!

OINSPIRERAD OCH ÖMFOTAD

Hur har ni det med inspirationen?

Och hur har ni det med era fötter? 

En dag för väldigt länge sedan frågade min mamma om jag ville uträtta ett litet ärende åt henne.

– Kan du hämta mina glasögon som ligger i köket?

– Nej, jag har ingen inspiration! svarade jag som vid tillfället var 5-6 år.

Modern hade mycket svårt att hålla sig för skratt. Någonstans, någon gång, hade hennes unga dotter hört ordet inspiration och på något sätt tyckte tösen att det var dags att använda det. Att det "passade in" i sammanhanget var nog bara en ren lyckträff.

Då och då retades familjen med mig för det där svaret.

– Hur har du det med inspirationen idag?

– Om du händelsevis råkar ha lite inspiration över kanske du kan diska?

– Räcker inspirationen till lite dammtorkning?

Jag började tänka på min barndoms näbbiga svar häromdagen med anledning av att det är två veckor sedan jag skrev något inlägg på Snaquesaligt. Orsak? Jag har helt enkelt inte haft någon inspiration. Skrivlusten och fantasin har varit som bortblåsta. Alla eventuella ämnesuppslag har snabbt förkastats som ointressanta, korkade, tråkiga. Ungefär som bloggerskan själv känts sig.

Hur konstigt det nu än kan låta så skyller jag en aning på min högra fot. (Bilden nedan.) För de flesta så ser den väl ut som en ganska normal högerfot. Och det är den också. För det mesta. Men icke just nu – och sedan en dryg månad tillbaka. På utsidan, alldeles snett under och bakom fotknölen, men ovanför hälen, har det tillkommit ytterligare en knöl. Inte så stor men riktigt öm och trist. Och den gör att jag känner varje steg jag tar.

Jag hatar knölar! Speciellt sådana som dyker upp där de inte ska vara. Och som dessutom är onda!

Jodå, jag har varit till doktorn som sa att det är en inflammation. I något jag inte minns namnet på. Kanske av överansträngning? Knölen uppenbarade sig bara någon dag efter att väninnan och jag en kväll långpromenerat i över två timmar, "från hamn till hamn". Men det borde väl inte vara någon match för två uppskattade och välskötta fossingar?! De har ju klarat mycket längre vandringar utan att knöla till sig.

 En ömmande fot...

... som började bli bättre för en vecka sedan men nu ångrat sig helt plötsligt.

Vilka dumheter!
Snart är det nog dags att lösa enkel biljett till soptippen.

Men det är ju det jag gör!!!

Jag har fått veta att mina fötter är mjuka och fina som en babys. De är kanske FÖR ompysslade. Man kan nästan kalla dem bortskämda.

Men nu är det ju inte exteriören det handlar om, utan interiören. Någonting är inte bra inuti. Nästa vecka ska jag till doktorn igen. Det blir spännande. Jag håller tummarna! Och tårna!

Pyssla dagligen om era fötter! Och ta vara på inspirationen, närhelst den infinner sig!

DE LÅNGA SKUGGORNAS TID

Nu är den här – de långa skuggornas tid.

Jag har alltid tyckt om hösten. Den är vacker, rofylld, kravlös och mysig. Den lågt stående solen tänjer ut skuggorna till nästan oigenkännlighet. Luften är hög och klar och lätt att andas.

Mulna, disiga dagar blir konturerna oskarpa och lite mystiska. Och när det regnar och blåser är det härligt att kura ihop inomhus och höra dropparna slå mot fönstret.

Och så är hösten skördetid. Det är ljuvligt att få frossa i fräscha, nyskördade grönsaker och bär. Mums!

Än så länge är träden mest gröna, men snart flammar de i rött, orange, gult, brunt.

Sedan i måndags är det höst på min ytterdörr.
Och höstens färger kan man hitta även här.

Ha en fin höst-onsdag! 

GRAVSKÄNDARE – MÅNADENS PÅSE NÖTTER

Egentligen är det här för allvarligt för att gå under rubriken "veckans påse nötter". Men de totalt respektlösa och hjärnbefriade dårar som, natten mellan onsdag och torsdag, vält ett 40-tal gravstenar på kyrkogården i Öjebyn utanför Piteå, tilldelas ändå denna skamliga utmärkelse. Och det blir inte bara veckans, utan MÅNADENS, ja, kanske t.o.m. ÅRETS PÅSE NÖTTER. Dessa odågor borde skämmas så öronen hänger och likaså deras föräldrar som inte lärt sina avkommor att veta hut.

Jag vet att man inte ska önska elände över någon, men nog är det frestande att göra det med de ligister som ställt till med detta. Kunde inte Vår Herre ha sett till att blixten slog ner så där lite lagom mycket i deras just då så energi- och testosteronfyllda kroppar (det var säkert maskuliner) och förlamat dem en lagom lång stund – tills polisen kom. Eller markerat det vedervärdiga i brottet genom att låta en sten falla över vandalernas egna fötter så att de låg kvar – tills polisen kom. 

Jag blir så arg, ledsen och upprörd när jag hör och läser om detta. Jag behöver bara gå till mig själv – jag skulle bli alldeles förkrossad om jag kom till mina föräldrars eller min brors grav och fann gravarna skändade på det här sättet. Det skulle vara fruktansvärt. Den stilla plats där våra kära ska få vila i ro och vi anhöriga ska kunna dröja en stund och minnas. En plats som ska vårdas och respekteras. Att skända en gravplats är bland det fulaste någon kan göra. Och så fullständigt meningslöst.

Man kan bara hoppas att man får tag i galningarna. Om man lyckas med det så skulle de först få resa upp alla omkullvräkta stenar, ställa dem på plats, städa runt omkring och sedan givetvis betala för varenda sten som blivit skadad. Efter det skulle både vandalerna och deras föräldrar bli tvingade att gå kurs och lära sig vad som är rätt och fel, och om respekt och ansvar.

Skäms gravskändare! Må ni få ert straff!

Jag kokar av vrede.

DET VATTNAS I MUNNEN

Maten blir allt dyrare och så här efter semesterns utsvävningar kanske plånboken är lite extra tunn. Dessutom blir åtminstone jag ibland väldigt less på att både planera och laga till vad som ska sättas fram på bordet. 

Detta gamla urklipp med recept hittade jag av en slump i mina gömmor. Det kunde inte ha hittats lägligare. (Vem som skrivit de fantastiska recepten är tyvärr okänt.)

Så... när pengar, tid och fantasi tryter då är det bara att ta till nedanstående billiga och snabblagade rätter.

Fram med vattenkannan!

Vi börjar med den enklaste rätten:

VATTENSOPPA

Häll upp 1 liter vatten i en tillbringare. Rör om och servera i djupa tallrikar.

VATTENSOPPA PÅ MORS VIS

Mät upp 1 liter vatten. Slå försiktigt över i en kastrull. Värm vattnet till hett men låt det ej koka. Servera den ångande heta soppan.

VATTENSOPPA PROVENCALE

1 liter vatten värmes försiktigt. Dofta därpå i en nypa vitlökspulver.

VATTENSOPPA MAÎTRE D´HÔTEL

Förfar med 1 liter vatten som i receptet ovan. Garnera med en liten persiljekvist.

SNICKARSOPPA 

(Kräver viss planering.)

Marinera en spik i vatten. Låt den ligga över natten så den blir fint rostad. Lägg sedan spiken i 1 liter vatten och låt sjuda i 18 timmar.

SMALSOPPA

Värm bara en halv liter vatten.

VATTENBULLAR

(Detta är ett recept för dig som är lite mer avancerad i köket.)

Hetta upp 1 liter vatten. Tag försiktigt upp vattnet i handen och forma det till små bullar.

-----

Kanske blir det någon av dessa rätter till dagens middag?

Medge att det vattnas i munnen!

Lycka till!

DE SKYMMER UTSIKTEN

Det här gillar jag! Både den dramatiska tavlan och det fiffiga citatet!

Marcus Larsson, "Norskt fjällandskap med vattenfall", oljemålning från 1856.

"Alle priser utsikter fra fjellene,
ingen snakker om alle de utsikter de ligger i veien for."

(Nils Kjær, 1870-1924, norsk diktare och litteraturkritiker)

GISSA VEM SOM KOMMER PÅ MIDDAG

Lördagen den 19 oktober 1968, mellan 18:30 och 20:25 satt jag i en fåtölj på biografen Spegeln, längst ner i Luleå Shoppingcenter, tillsammans med min fästman. Biljettpriset vi betalat var kronor 5:75, alltså 11:50 för två. Filmen vi såg, Gissa vem som kommer på middag, kom att bli min favoritfilm, alla kategorier. Tre av de skådespelare jag beundrade mest hade de bärande rollerna, Katharine Hepburn, Spencer Tracy och Sidney Poitier. Den fjärde viktiga rollen spelades av Katharine Houghton, som faktiskt var Hepburns systerdotter.

I den bok där jag genom åren fört noggranna anteckningar om filmer och andra evenemang jag varit på, så har jag bara skrivit fyra ord:

"Filmen var jättebra! Toppen!"

Den recensionen skriver jag under på än idag. När filmen sändes på TV första gången bandade jag den förstås. Och när den sedan släpptes på DVD var den ett givet köp.

(Klickbara bilder.)

Det var ingen slump att filmen tilldelades två Oscars, varav den ena gick till Katharine Hepburn för bästa kvinnliga huvudroll.

Här kan man tala om skådespeleri av högsta klass. Hepburn och Tracy är lysande i sina roller som det äkta paret vars dotter, Houghton, plötsligt kommer hem och presenterar sin fästman, spelad av Poitier. Detta blir början till en förvirrad och turbulent dag i flera människors liv. Filmen, regisserad av den kände Stanley Kramer, bjuder på allvar, humor, värme och en nyttig och spännande inblick i våra egna tankar och fördomar. När den spelades in 1967 tog den ju upp ett mycket kontroversiellt ämne.

Har ni möjlighet att få tag i denna "pärla" så kan jag verkligen rekommendera den. Själv ser jag om den med jämna mellanrum och njuter lika mycket varje gång. Den var barntillåten vid premiären.

"Gissa vem som..." blev Spencer Tracys sista film, han dog bara några veckor efter inspelningen.

Ha en skön fredagskväll! 

SNYGGT BYGGT

I Norrbotten är det glest mellan stiliga och påkostade gamla byggnader. Här finns inga slott, inga stora gods och herrgårdar. Medan det förmögna folket byggde stort och dyrt söderöver kämpade människorna här uppe i norr med att få sina ynka kronor att räcka till livets nödtorft. Jo, det finns naturligtvis större hus lite här och där, varav några faktiskt kallas "herrgårdar", men de är ändå ganska oansenliga i jämförelse med herrgårdarna söderut.

Jag är intresserad av arkitektur och gillar gamla vackra byggnader. Hus kan vara vackra på olika sätt. Även en gammal, sliten lagerbyggnad kan vara en skönhet. Förr utsmyckade man också enkla byggnader. Jag kan bli nästan lyrisk när jag t.ex. ser fint murade detaljer kring fönster och dörrar på en ladugård.

 Här kommer några bilder på hus som jag tycker om. Jag börjar med det jag anser nog är det ståtligaste i Luleå, Riksbankshuset. 

Det vita Riksbankshuset (som först hade en skär ton) invigdes 1902. Det ligger efter Storgatan, bara ett stenkast från Domkyrkan. (Toppen på kyrktornet syns till höger, bakom bankhusets gavel.)

Taket ovanför porten. Stiligt.

Porten. Antagligen den pampigaste i hela stan.

Det s.k. Tornhuset som ligger mellan Riksbankshuset (skymtar nere i backen) och Domkyrkan.

Tornhusets södra fasad vetter mot Domkyrkans norra långsida. Till höger efter Köpmangatan...

... ligger gamla Posthuset. För de mer bemedlade finns här fortfarande stora, ståtliga paradvåningar ovanför bottenvåningens affärslokaler.

Gamla Luleå Bryggeri, Nyckelbryggeriet. Uppfördes 1899-1902. En vacker byggnad alldeles vid Luleå älv och numera med Bergnäsbron som närmaste granne. Här är nu kontorslokaler och en restaurang. Till vänster har man gjort en förfärligt ful och missprydande tillbyggnad (som jag valde att inte ta med på bilden).
När jag var barn fick jag inför varje jul följa med pappa och köpa läskedrycker direkt från bryggeriet. En back med åtråvärd Sockerdricka, Pommac och Julmust, m.m. följde med hem och ställdes i det lilla källarutrymmet under köksgolvet. Vilken lycka!

Så här såg bryggeriet ut när det var nybyggt. Så fint.

Järnhandlaren och fastighetsägaren Carl Brandfors gamla lagerlokal. Man har nyligen rivit huset som stod till höger, men sparade tack och lov denna fina byggnad. Hoppas den får stå kvar länge till.

Härliga kontraster – ett gammalt, slitet hus och en modern, röd sportbil. I bakgrunden till höger skymtar Domkyrkan.

Luleå Stadshotell invigdes 1903.
Den 7 september 1959 utbröt en stor brand i hotellet (några pojkars oförsiktiga lek), och tredje och fjärde våningen och taket till den fantastiska festivitetssalen förstördes.

Så här såg hotellet ut innan branden. Då var det nog stadens finaste byggnad.

Efter Storgatan och mitt i centrum hittar man f.d. Ebeneser-kyrkan.  Så här ser den ut nu...

... och för länge sedan såg den ut så här.

Husen runt om är rivna och på platsen till vänster byggs nu ett stort affärs- och hotellkomplex.

Det var några av mina favoritbyggnader. Här (har lånat vykorten härifrån) finns fler hus, vyer och fakta från det gamla Luleå.

Trevlig tisdag!

FRÅN HAMN TILL HAMN

Det råder ljuvligt sommarväder vid Norrbottenskusten. Strålande sol från en klarblå himmel, 22-25 sköna grader och svaga vindar. Varma dagar följs av ljumma kvällar, idealiska för promenader. Igår kväll passade bästa väninnan och jag på att stadsvandra medan hennes make var på ishockey i Coop Arena. (Luleå mötte ärkefienden Skellefteå i en träningsmatch och åkte på däng av västerbottningarna med 2-5. Inte alls kul. Hoppas det går bättre när allvaret börjar.)

Kuststaden Luleå, vars stadscentrum ligger på en halvö, har både en Norra Hamn och en Södra Hamn. Det bästa med staden är nog närheten till vatten. Var man än befinner sig så är det aldrig långt till böljan den blå. Vi bestämde att vår promenad skulle gå från Norra till Södra och tillbaka.

Onsdagskvällens två timmar (med fotopauser) långa vandring i kvällssolen utgick således från Norra Hamnen där väninnan med make bor. Efter bara några minuter närmade vi oss Gültzauuddens lilla anddamm.

(Alla bilder är klickbara. Och vill ni veta mera så klickar ni på länkarna.)

En gullig mini-fyr! Mitt bland änderna.

Stillsamma fåglar – i alla fall just där och då.

I bakgrunden syns den norra infarten till Luleå. 

 Bergnäsbron, Luleås södra infart, invigdes 1954. Den var då Sveriges längsta bro över öppet vatten. 

Mellan första och andra spannet, från stadssidan sett, har Bergnäsbron en klaff som som öppnas då och då för höga båtar som ska till Norra Hamnen. 

 Vid Södra Hamnen låg för länge sedan Sveriges största skeppsvarv.

 Från Södra Hamnen kan man se statsisbrytarna vid Victoriahamnen. I bakgrunden syns SSAB:s silhuett. Till höger i bild seglar man ut från Luleå mot Bottenviken.

Luleås Södra Hamn med den gamla hamnkranen. Den var på vippen att rivas, men då blev det fart på Luleåborna: "Ni vågar inte röra vår fina kran!" Nu är kranen upprustad och nymålad och pryder den södra hamnplanen. Bakom och till vänster om kranen syns bostadsrättsföreningen Södra Hamnen, de s.k. Tutti Frutti-husen, så döpta av folkhumorn med anledning av husfasadernas partier i svala pastellfärger. 

Under vår promenad mötte vi två lurviga sötnosar som också njöt av den härliga sommarkvällen. Och de var gärna med på bild.

Tillbaka i Norra Hamn.
Längst där borta, under solen och "åt höger", sträcker sig E4 mot Haparanda och finska gränsen. Åker man "åt vänster" bär det av söderut.

Onsdagens sista solstrålar.

(Den "obehagligt" vackra utsikten från väninnans balkong. Usch, jag är fruktansvärt avundsjuk, ska ni veta!)

Det var allt för denna gång. Nästa gång blir det bilder på några fina gamla byggnader i Luleå.

Må väl! Och njut av sensommardagarna!

SVINDYRT OCH URTRÅKIGT... GÄSP!

Igår avslutades OS 2012. Sjutton dagar av intensiv TV-, radio- och pressbevakning är över. Jag kan ärligt säga att under denna tid har TV-fåtöljen knappt använts. Det var likadant förra gången det var OS. Och förrförra. Jag är mycket måttligt intresserad av sport. Morgontidningens sportbilaga hamnar till 98% genast i pappersinsamlingen. Däremot kan sportradion få vara på medan jag gör andra saker.

Alltså... det är inte jag som ser till att sportjournalisterna får behålla jobben.

Det enda jag tittar på är OS-invigningar och -avslutningar. Det är alltid oerhört pampiga och påkostade tillställningar. Och där har jag en åsikt som säkert inte delas av många. Jag tycker att det skulle räcka med någon timmes fest vid avslutningen. Den behöver inte mala på i tre-fyra timmar.

Igår bjöd London på en lååångdragen och tråkig glitter-soppa... såpa. Mer eller mindre avdankade artister med skrapiga röster som kämpade med dålig akustik och sorl från tusentals åhörare. En massa dansande, springande, flygande, hoppande, skuttande, bil- och båtåkande människor som fått hedersuppdraget att underhålla i dyra, lysande fantasikostymer och mer eller mindre konstiga sammanhang. Bilar som "piffats upp" med bjäfs och glittrande lampor.

Vilka totalt bortkastade miljoner och miljarder! Många länder befinner sig i djup ekonomisk kris, både inom och utanför Europa, men här strösslas det med slantarna. Inga spridda skurar, nej riktiga brittiska ösregn. Till vilken nytta?

Begrunda detta lilla förslag - det kan användas även till invigningen, men då i viss omvänd ordning och med strikt "bokstavlig" inmarsch, ja, sånär som på Grekland då:

Tom Jones och/eller Elton John och kvinnliga artisten Adele sjunger några vackra låtar, solo och tillsammans, alla länders deltagare vandrar in, lite huller om buller, Sebastian Coe talar och tackar, Jacques Rogge talar och tackar (båda kortfattat), nästa OS-stad (2016 går sommarspelen i Rio de Janeiro) får en stunds presentation, OS-flaggan halas, OS-elden släcks, Tom/Elton och Adele sjunger en sista trudelutt.

SLUT!

Ekonomiskt, stiligt, lagom långt. Pengar över till andra och viktigare saker. Och - inte minst - fler länder skulle kunna komma ifråga som OS-arrangörer när det inte bara handlade om att överträffa föregående OS-stad om bl.a. öppnings- och avslutningsceremonierna. Är det inte spelen som sportevenemang som är det viktiga i sammanhanget? Arenor, säkerhet, logistik, boende, o.s.v. kostar enorma summor pengar, men allt det är ju nödvändigheter.

Varför allt detta spektakel före och efter? Jo, jag förstår att det säljs mängder av biljetter till invigning och avslutning, men de skulle säkert köpas ändå.

Tänk, det enda verkligt fina och starka minnet jag har av ett OS är det från Moskva 1980 när björnmaskoten Misja fällde en tår vid slutceremonin. Det var fint!

Nu har jag gnällt färdigt. För idag. Tack för att ni läste ända hit!

VECKANS KARAMELL: LOPPIS!

... är Hertsödagens loppis!

En välbesökt loppmarknad med chans att hitta bra saker till bra pris. Varje år en lördag i första halvan av augusti ordnas Hertsödagen på bostadsområdet Hertsöns idrottsplats, 5 km utanför Luleå. I år var det åttonde gången och som vanligt var vädergudarna på strålande humör. Morgonens moln lättade, solen tittade fram och ordnade så besökarna kunde ta av sig sommarjackorna.

Det bjuds på allehanda sysselsättningar och sevärdheter, inte bara loppis. Polis och räddningstjänst är alltid där och visar upp sina fordon, utrustningar och sig själva, det är musik och fotbollsmatcher, och trollkarlens konster på scenen fascinerar de flesta barn – och några vuxna. Köerna till glass-, läsk- och varm korvsförsäljarna ringlar långa och folk träffas och pratar bort en stund. En liten folkfest.

Och varje år utses en populär person till Årets Hertsöbo. Den utmärkelsen överräcks av Luleås trevliga kommunalråd, Karl Petersen, som så gott som varje dag tar en promenad på stan för att byta ett ord eller två med sina kommuninvånare. Det var för övrigt just Karl Petersen som såg till att Luleåborna äntligen fick sitt populära Kulturens Hus, efter att andra politiker funderat hit och dit i sisådär 50 år.

 Tog några bilder med mobilen men oftast var det så mycket folk att det var svårt att få en bra vinkel. 

 Ett bord som jag fotade "bakifrån", från säljarens plats. Vid bordets vänstra kortsida står det några burkar på en hylla, bl.a. skymtar min blåa Pricks Pepparkaksburk. Den, och mina tre andra inköp, kan ses på min andra blogg, Pyssel och Pinaler. Från samma säljare köpte väninnan en fin ögonkakao-burk.
Det var veckans karamell – en trevlig loppisdag.

Ha en fin augustisöndag!

FRUKTIGT FROSSERI

Det har varit lite glest mellan mina blogginlägg under sommaren. Men nu när livet går in i sina vanliga spår och mörkret sakta smyger sig på så känns det genast lättare att sätta sig vid datorn igen.

Dessutom var jag utan min Mac-dator i drygt tre veckor efter att jag klantat mig och satt in minneskortet i DVD-spelaren istället för kortläsaren. Jag skrev om det här. Ska man klanta till det så bör man inte göra det i semestertider när serviceteknikerna ligger i hängmattan och njuter av sommarsolen.

Min gamla laptop fick bli en nödlösning under tiden Macen var hos "doktorn". Men man ska inte ha bråttom när man använder gamlingen - den är trött och långsam. Och det lockar inte precis till datorpyssel. Men nu har jag köpt en ny laptop - som reserv - ifall jag strular till det igen.

Och nu över till frosseriet!

Nektariner!

En av sommarens absoluta höjdpunkter! Jag älskar nektariner och frossar vilt. De fyller hemmets fruktskålar och i kylskåpets svala del väntar ersättarna på att också bli uppätna. Allt eftersom tas frukterna fram för att vara lagom saftiga och goda.

Mera nektariner! Man kan aldrig få för många!

Passa på och njut av allt det goda som nu erbjuds!

MINNS I JANUARI

Efter torsdagens lunch kom bästa väninnan på besök. Vi hade bestämt oss för att göra en liten fotosafari längs stranden i det soliga och lagom varma (för promenader) sommarvädret (+19-20). Här följer några bilder som vi med glädje och saknad kommer att minnas om sisådär sex månader. (Ja, frånsett de två sista bilderna.)

 Vad döljer sig bakom kröken i den lummiga grönskan?

 Grenigt.

 ROT (inte RUT)

Ett spår av människan...

... och ett till.

Någon som haft otur i hjärncells-lotteriet kände sig givetvis tvungen att kludda ner en oskyldig skylt:

LED GÄRNA DIN CYKEL

- "Jag blir liksom dj-ligt provocerad av den där skylten. Ingen f-n ska tala om för mig vad jag ska göra! Nää, alltså, nu måste jag bara fram med sprayburken!"

(Hjärn-jakt. Det borde vissa ägna sig åt.)

God fredag!