HJÄRTA OCH SMÄRTA

Alla Hjärtans Dag, årgång 2010, bjöd på en solig och vacker vinterdag. Utanför mina fönster har jag kunnat se en formidabel folkvandring. Få-minusgrader-förvånade och vårförhoppningsfulla människor har flanerat i alla väderstreck. Det märks att promenadglädjen fått sig en rejäl puff framåt.

-

Det är härligt att se ljuset ta över både morgnar och eftermiddagar. I dag har vi fixat precis halva februari. Tänka sig! Om en och en halv månad har vi påsk. Första april (skärtorsdag) blir det både att lura "aprillo" och utrusta kvasten för Blåkulla-resan. Det blir snärjigt!

-

För min egen del så har det varit mycket glest mellan promenaderna den senaste tiden. Min eländiga, onda axel har gjort mig till en trist, trött och gäspande zombie p g a all sömnbrist. Det är inte lätt att sova när man hela tiden har tandvärksliknande smärtor och ilande knivhugg i axel och arm.

-

Fredagen var hemskare än vanligt och under sömnlös natt till lördag grep jag desperat telefonluren och ringde rådgivningssköterska. Rådet blev: Du måste få hjälp. Jourcentralen öppnar klockan åtta, kom då!

-

Taxin anlände i god tid. Så jag hängde på jourcentralens lås och kunde triumferande rycka åt mig dagens första turlapp. Doktorn konstaterade snabbt att jag hade en rejäl inflammation (röda blaffor på överarmen började bre ut sig under torsdagen) p g a att muskel var i kläm och kippade efter syre. Även en förkalkning finns i axeln. (Antagligen ryms inte all förkalkning i huvudet längre så överskottet har fått flytta ner till axeln.)

-

Det blev en ny cortisonspruta. Som tur var fick jag ligga ner under tortyren. Denna misshandel hade jag betalat 270 SEK för. (Plus taxi t o r.) Inte nog med det - ju ondare det gjorde desto mer tackade jag läkaren. Det SKA nämligen göra så ont som möjligt för att få maximal effekt. Cortisonsprutan jag fick för ca en månad sedan var som en kärleksfull smekning i jämförelse.

-

Så ska det nu gå efter detta, så borde jag snart kunna svinga mig i lianerna igen. Dock var hela lördagen ett enda stort AAJJJ! (Det blir alltid etter värre efter dylika injektioner innan det börjar klinga av. I bästa fall.) Fy bubblan, hur kan en ynka liten axel (och arm) framkalla närmast harakiri-önskan? Jag menar, om man betänker hur liten del av ens lekamen som utgörs av dessa två delar, så är det obegripligt. (Men... å andra sidan - hur liten del är inte ens pluttetänder??? Och hur onda kan DE vara?)

-

I dag känns det att den där doktorn, han visste vad han gjorde. Jag höjer min friska arm och gör honnör. Det ska vara en äldre och erfaren läkare för att veta hur man bäst gör patienten så "illa" som möjligt. Inte en pryo som jag hade förra gången.

-

Doktor Erfarenhet skrev också ut antiinflammations/värkpiller som jag skulle knapra i fem dagar. När jag läste om de eventuella biverkningarna så tvekade jag: Var det ändå inte ljuvligt (och säkert) att ha en ond axel? Hur kan de få sälja dessa mediciner? Undrar om de inte tar död på fler patienter än de hjälper? Att använda vissa mediciner känns som att spela rysk roulette. (Närmaste dagarna är alltså insatsen hög.)

-

Nu hoppas jag att det ska vara färdigtskrivet om och färdigklagat på axeleländet. Möjligen en liten blänkare när jag är återställd. Det bör eventuella läsare få veta. Har de stått ut med gnället så...