TRISTA NYHETER

Ingenting är sig likt i dessa virustider och det visar sig ju speciellt när det är något som ska firas.

Under våren och försommaren är det många festligheter; påsk, Valborgsmäss, pingst, skolavslutningar, o.s.v. I år kommer allt firande att bli helt annorlunda. 

Det är lätt att förstå vilken besvikelse det är för många människor och kanske mest för den unga generationen. Till exempel den hett efterlängtade studentfesten som inte blir av.

Det måste kännas väldigt trist.

Hur kunde det bli så här? Hur kunde detta hända?

Men det hände och vi kan bara acceptera och försöka göra vårt bästa för att livet ändå ska fortgå så normalt som möjligt. Mitt i det omöjliga.

Igår blev jag också påmind om att mitt i coronakrisen så händer fortfarande även annat "vanligt" elände. Efter tre-fyra dagar utan kontakt började jag känna att något måste vara fel med min ensamboende, gamla vän (i dubbel bemärkelse) i Mellansverige. Visserligen har han larm på armen och hemtjänst som tittar till honom en liten stund varje dag, men ändå. Jag borde ha hört om något hänt eftersom mitt namn och telefonnummer finns noterat.

Jag bestämde mig för att undersöka saken närmare.

Jag började med att ringa till kommunens växel. Där blev jag kopplad till en hemtjänstgrupp, men det var fel grupp. Fick ett nytt telefonnummer. Ringde det. Denna gång var det rätt områdesgrupp men reglerna är ju så, att man inte får lämna ut uppgifter annat än till anhöriga.
Jag fick ett nytt telefonnummer, till regionen, (landstinget).

Ringde dit, ställde min fråga igen och blev kopplad till akuten på kommunens lasarett.
Då förstod jag att när jag lämnade min väns personnummer så hittade man honom i "rullorna".

Inte heller där och då kunde man lämna ut några uppgifter men jag fick i alla fall veta att min vän var inlagd på lasarettet men man fick inte säga på vilken avdelning. Dock lovade sköterskan jag talade med att ta kontakt med den aktuella avdelningen och be sköterskan där att ringa upp mig.

Efter ett par timmar ringde en mycket trevlig sjuksyster upp och berättade följande:

 Min vän hade i måndags fallit inomhus och brutit flera revben. Han hade larmat. Det blev givetvis omedelbar ambulans till lasarettet. Vid revbensbrott kan det göra väldigt ont att andas och eftersom hjärtat dessutom sedan länge är i uselt skick (efter flera hjärtinfarkter) så har det samlats vätska i lungorna vilket ger mycket dålig syresättning.
Det är nu nödvändigt med syrgas för att hjälpa till med andningen.

Min vän har länge klagat på en förlamande trötthet, total orkeslöshet och att vikten rasat.
Matlusten har varit lika med noll.

Men trots att han varit i så dålig form har han inte velat ha mer hemtjänst.
Envisa gamla "gubbsingar" vill och ska alltid klara sig själva.

Nu är det sjukhusvård som gäller. Ingen vet hur länge.

Sköterskan nämnde förresten också att mitt telefonnummer tydligen varit felaktigt antecknat.
Det förklarar antagligen att jag inte blivit meddelad om vad som hänt.

Jag tänker så mycket på min vän.

En otroligt god och snäll människa med massor av sunt förnuft, vänlighet och humor.

Efter ett långt, plikttroget liv med mycket slit, mycket ansvar, och ett tungt men älskat jobb så borde ålderdomen fått vara en behaglig resa. Men nej, icke så.

Och nu kan hans vänner inte ens besöka honom på sjukhuset p.g.a. ett eländigt virus.

Nej, ibland är livet verkligen ingen nöjestripp.

Det här blev ett allvarligt inlägg.

Men det jag egentligen ville var att önska alla en så skön och trevlig Valborgsmässoafton som möjligt. Hoppas att ni får möjlighet att grilla en korv ute i solen.
Var rädda om er.

HOPPLÖST FÖRÄLSKAD

Så här i coronatider känns bloggskrivandet lite extra roligt.

Och det är säkert nyttigt för både kropp och själ att tänka på annat än det där eländiga viruset.

Denna sena kväll kommer bloggen att handla om förälskelse.

Man kan ju fortfarande, trots att man uppnått en aktningsvärd ålder, faktiskt bli väldigt kär.

Hundar har jag alltid varit kär i så då börjar jag med dem.

Har hittat några bilder, bl.a. på Pixabay, med vovvar som jag bara blev störtkär i.

De är så fina och stiliga att de väldigt gärna kunde få bli sambo med mig.

Då och då tjatar jag ju om att jag skulle vilja bli matte igen, men eftersom jag inte alltid mår så bra så är det omöjligt. Men jag har en hel drös med hundbilder i min dator, på tavlor, o.s.v. som jag tröstar mig med när vovveabstinensen blir alltför svår.

Här är nu några av de gullepluttiga skönheterna jag funnit på nätet.

(Klickbara bilder.)

Först ut, något av det sötaste man kan se, en schäfervalp.

Den här oemotståndliga lilla varelsen gör att man bara smälter.

Två busiga och bedårande schäfervalpar.

Den här fullvuxna schäfern är verkligen jättestilig. Så otroligt vacker.

Nedan kommer fler sötchocker.

 

Det är omöjligt att inte bli förälskad.

Och så lite humor — en vovve som inte "infriat" vad rasnamnet "utlovat". Haha!

Med ovanstående gullpluttar lämnar jag hundvärlden för nu.

(Det blir säkert fler besök i den framöver.)

Hyllan här nedan kallas New York och jag fick syn på den i en lägenhet som var till salu på Hemnet.

Det är nog nästan ett år sedan och jag kollade på nätet om jag kunde hitta den.

Det gjorde jag efter lite letande — men då var den slutsåld. Överallt!
Tydligen inte bara jag som blivit förälskad i den.

Nu finns den igen och jag har slitit med frågan: Köpa, inte köpa?

Jag borde ha gjort det innan coronaviruset invaderade världen för nu ska man ju helst inte gå in i butiker och mitt närmaste PostNord är inhyst hos Coop.

Men ... just det ... nu kan man nog få de flesta paket levererade till dörren. Hm! 

Dock finns det ett problem till, eller två:

Jag har inte så mycket väggyta över vilket skulle orsaka en enorm kedjereaktion av prylflyttande.

Och så är jag ju gammal. Jag behöver inte en endaste sak till i mitt hem.

Men hyllan ÄR läcker. Jätteläcker.

(Den KANSKE skulle rymmas på en av väggarna i hallen ...)

 Bilderna lånade från nätet.

Förlagan till snygghyllan är brandstegarna man bl.a. ser i New York.

Jag lade märke till dem på många fastigheter där.

Och om ni sett filmen Pretty Woman med Julia Roberts och Richard Gere så kanske ni kommer ihåg att Gere klättrade på en liknande stege i slutscenerna medan Roxette sjöng It must have been love.

Det var bloggen den näst sista april 2020. I övermorgon välkomnar vi maj.

Ha en skön onsdag! Trots coronans hemska härjningar.

GE DIG HÄN I KARANTÄN

Den fantastiska a cappella-gruppen Home Free har gjort en underhållande låt om karantän (Quarantine) och den tycker jag passar bra att sprida vidare. Vissa saker och företeelser förtjänar faktiskt att bli "pandemier".

Till exempel bra musik, skratt och annat trevligt.

Jag gillar den här gruppen, de sjunger så bra och medlemmen Tim Foust är både en snygging (den här gamla bloggerskans åsikt) och så sjunger han gudomligt.
Han har en röst som spänner över fem oktaver.
Även hans röst när han talar sänder rysningar av välbehag genom kroppen. I alla fall min.
Det är Tim som inleder Quarantine.

Vill ni höra en annan och mer "vanlig" låt så kan ni klicka på den här länken:
https://www.youtube.com/watch?v=2QF0IEU8EcQ

Och den här låten/videon är både kul och bra.
https://www.youtube.com/watch?v=BuyGVhQFLbs



Karantänsången med Home Free gjorde mig också lite inspirerad vilket ledde till en töntig dikt.
Den kommer här:

Ett farligt virus är i farten

alla pratar om en smittsam fara.

Kommer vi, människoarten,

att denna vakna mardröm klara?

Toapapper blev mycket begärligt

när vi stressat shoppade loss.

Är det ändå inte nästan härligt

att se vad som i kris mest oroar oss?

Alla äldre ska sitta snällt i karantän.

Inga mataffärs- och apoteksbesök!

Istället ska vi bara ge oss hän

åt livet hemmavid, i våra rum och kök.

Vi ska absolut inte vara alltför nära

och kanske inte heller kela,

vi får vänta med att krama våra kära

tills det inte finns risk att smittan dela.

På denna pandemi vi ej sett slutet;

av historikerna det kommer att värderas

om det var på rätta saker vi la´ krutet

när coronan kraftfullt skulle attackeras.

Och så, till all vårdpersonal ...

Go´kväll!

EFTER MATLEVERANSEN

Igår var det den 24 april 2020.

Vid 12:30-tiden plingade det på min dörr och utanför stod en trevlig ung man och en massa kassar fulla med matvaror från en stor och känd mataffär.

Det tog ett tag innan allt hade kommit på plats i frys, kyl och skåp.

Som alltid kollade jag noga att allt var med och okej och att alla bäst-före-datum var acceptabla.

Gissa om jag hickade till när jag såg burken med Mini-Keso.

Så här stod det på locket:

Jag måste tillstå att jag blev en aning förgrymmad.

Den burken borde endera ha varit kraftigt nedsatt i pris eller kanske rent av bortplockad från hyllan.

Det är andra gången jag fått ringa och klaga på kort datum på en Kesoburk.

Men förra gången var det i alla fall ett par dagar till godo.

Jag vet att de flesta livsmedel i regel är fullt ätbara flera dagar efter sista bäst-före-datum men när jag beställer hem matvaror så förutsätter jag givetvis att det är färska och fräscha produkter jag får.

Jag har faktiskt skrivit i kommentarsrutan hos butiken att jag önskar så långa bäst-före-datum som möjligt. Och att man ska kolla att frukt och grönt är bra. Det är viktigt, tycker jag.

Att få hem dålig frukt, vissna grönsaker och/eller varor med alltför kort datum är inte acceptabelt.

Väldigt slarvigt av personalen att inte kolla bättre.

 När jag ringde till butiken för att reklamera Keson så sattes förstås pengarna genast in på mitt konto.

Samtidigt ställde jag en fråga om Sempers torrmjölk som jag nu, för andra gången, inte fått levererad.

— Vi har inte haft torrmjölk på flera månader, blev svaret.

— Det var konstigt, sa jag. Min väninna fick hem varor från er förra veckan, bl.a. Sempers torrmjölk.

— Vi kan ju inte leverera varor vi inte har, var det snorkiga svaret.

— Ibland kan ni tydligen ändå göra just det, sa jag lugnt (men lite syrligt).

Sedan tackade jag för mig men kände att det där bemötandet var inte riktigt okej.

Samma person har en gång förut varit näbbig i sina svar på hövliga frågor så där skulle definitivt behövas en charmkurs.

Jag förstår att personalen har fullt upp en fredagseftermiddag, men det tar lika lång tid att vara snorkig som att vara vänlig.

Och om det blir en nästa gång kommer jag att, på ett trevligt, sätt påpeka det för "snorkmajan".

Ha en skön helg!

EN DAG I TAGET

Hur har ni det i virusiga virrvarret?

Är det frustrerat väggklättrande som gäller? Eller stillsamt accepterande?

Här råder det senare. (Än så länge.)

Det hjälper inte ett skvatt att stressa upp sig.

Men nog känns det konstigt att inte kunna besöka affärer, apotek och annat och att hela tiden hålla avstånd till andra människor även om det är för allas vårt bästa.

Dock har jag märkt att om man tar en dag i taget och inte ser hela raddan av karantändagar framför sig så går det lite bättre: "Den här dagen ska jag väl klara!"

Den amerikanske författaren, föreläsaren och företagsledaren Dale Carnegie skrev att man bör leva i "dagtäta rum". Han var en mycket klok man.

Min mamma uttryckte ungefär samma sak som Carnegie genom att citera Bibeln:

"Var dag har nog av sin egen plåga."

Jag försöker göra så många trevliga saker som möjligt.

Och så skratta mycket och ofta.

Att t.ex. leka med datorn är ju roligt. Men det kan förstås få oönskade konsekvenser ...

Hittade några bilder på Pixabay som jag genast sparade och "piffade" upp.

Bland annat denna:

När jag lekt färdigt med den blev det så här:

 Och så denna:

Den fick text:

Kom med andra förslag på vad vovven tänker/säger!

Och ha en bra onsdag!
---
UPPDATERING
Jag kom på att så här kan ju också vovven säga:

STJÄRNLJUS

Veckans karamell måste vara aftonstjärnan Venus som lyser så klart på natthimlen just nu.

Jag fick syn på den när jag var på väg att gå till sängs häromnatten.

Först undrade jag vad det var för lampa som plötsligt hängde högt över ett flervåningshus i närheten.

Men när jag betraktat "lampan" en stund såg jag att den sakta rörde sig.

Nyfiken tog jag fram kikaren för att se bättre och sedan också kameran.

 Med den zoomade jag in den ljusstarka stjärnan. 

Jag trodde faktiskt inte att Venus skulle vilja vara med på bild men det ville den.

Nedan kan ni se den första inzoomade bilden jag tog och sedan har jag förstorat de två följande.

Klickbara bilder.

En liten, liten ljusprick långt, långt borta i den mörka natten.

Nog blir man förundrad över den enorma rymd som omger oss.

Man känner sig liten, vördnadsfull och nästan andäktig, som så ofta inför naturens under.

Jag minns än känslan jag hade då jag ofta under mars och april 1997 spejade ut mot rymden för att titta på kometen Hale-Bopp högt där uppe i evigheten. Man kunde se den med blotta ögat men med kikare syntes den förstås bättre.

Och varje gång upplevde jag samma ödmjukhet.

En slags märklig andakt över det där ogripbara himmelska fenomenet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan.

Stjärnljus är mystiskt och vackert.

Och något oföränderligt och trösterikt i en orolig värld. 

POST-PÅSK-FUNDERINGAR

Här kommer några efter-påsk-funderingar.

Påskhelgen version 2020, den märkligaste vi varit med om, är slut och i dag återgår vi till den minst lika märkliga vardagen igen. 

Så småningom kommer all världens skol- och historieböcker att försöka beskriva det vi upplever just nu. Och de framtida läsarna kommer inte att förstå allt, precis som vi inte fullt ut kan förstå och sätta oss in i det som hände under pesten, spanska sjukan, gamla krig och naturkatastrofer.

För att riktigt förstå skeenden så måste man ha varit med.
Men inte ens då har man alltid allt klart för sig.
Vi lever ju helst i vår egen lilla bubbla.

Ganska ofta har vi t.ex.väldiga problem med att klura ut vad som får vissa människor att "ticka". 

Någorlunda förståelse för en annan människas livsval och prioriteringar, bekymmer och sorger, glädje och lycka får man inte förrän man gått i hennes mockasiner. En lång tid.

Och det är en omöjlighet.

Just därför är det så lätt att kritisera och ha åsikter om andras göranden och låtanden.
Vi borde vara snällare och tålmodigare mot varandra.

Jag hoppas att årets påskhelg blev något så när, även om den var säregen.
Vad är det man brukar säga om oönskade händelser?
"Det är inte hur du har det utan hur du tar det."
Vi vill alltid ha kontroll men när vi inte har det så får vi försöka acceptera situationen och ändra vårt eget förhållningssätt till det som sker.
Även det lätt som en plätt att säga men betydligt svårare att göra.

Efter ett relativt långt liv har jag börjat komma fram till att den besvärligaste och envisaste människa jag någonsin träffat på är jag själv. (Egentligen är det ett under att jag står ut med den personen.)
Tänk att det ska vara så svårt att ändra på sig. Och det mest korkade i sammanhanget är att man då och då tror att man ska kunna ändra på någon annan.
Ibland försöker man ju med det trots att man bara behöver gå till sig själv för att inse att det är —  ja, just det! — mission impossible.
Hur dum får man vara?
Så korkskalliga har nog de flesta av oss varit någon gång.

På tal om omöjliga uppdrag:
Nu ska ni få ett som är motsatsen, ett lätt uppdrag: en liten rebus.
Nedanstående två bilder bildar ett ord som är aktuellt i dessa dagar.
(Klickbara bilder, som vanligt.)

Samma rebus men med andra bilder.

Jodå, jag vet att ni löste uppgiften redan efter de två första bilderna.

Söderut kan man glädjas åt vårblommor.

Här i norr såg det ut så här under måndagseftermiddagen (annandag påsk).
Blötsnö och blåst. Blafforna på fönstret är snöflingor. Typiskt aprilväder här.
Nog skulle det vara trevligt att snart få njuta av en vacker liten krokus.
God vecka 16!

PÅSKAFTONS-MIX

I en ganska händelselös (men icke tråkig!) hemmatillvaro så är det full sysselsättning i min lekstuga.

Här pysslas det mest med dator och bildprogram, men också med lite annat.

Jag tycker att man ska göra så många trevliga saker som möjligt nu när vi är mitt i den värsta krisen vi upplevt. Med så mycket elände runt omkring behöver man ha en fredad zon där man kan hämta livslust, kraft och glädje. Om inte annat så för att orka se och höra nästa nyhetssändning.

Och så något helt annat:

När jag såg bilden nedan, med de rara tanterna, kom jag på att den kanske kunde inspirera till några förslag på text i pratbubblorna.

Alltså, vad säger tanterna?

Avhandlar de allvarliga ämnen, skvaller om grannen eller är det bara lite roligt struntprat?

Kom med idéer!

Gissa om jag ser fram emot att få läsa era "verbala" guldkorn!

Och så till sist ... om jag fick önska helt fritt, och allt var möjligt, så skulle jag vilja att det från årets påskägg kunde singla ner fler läkare och sköterskor som avlastade den uttröttade personal som sliter hårt med att ta hand om alla corona-drabbade.

Visst vore det fint?

Nu hoppas vi att åtminstone påskvädret blir en trevlig nyhet.

PÅSK PÅ G

SKÄRtorsdag!

Det här året gör verkligen Stilla veckan skäl för namnet.

Men samtidigt som det är tyst, tomt och ödsligt nästan överallt i samhället så råder en sällan skådad aktivitet, stress och kaos inom vissa områden.

Det är märkliga dagar och veckor vi är med om.

Vi som lever nu har aldrig varit med om något liknande.

Och kommer antagligen aldrig att göra det igen under vår livstid.

För de flesta kommer det att bli en mycket annorlunda påskhelg.

Många människor har förlorat någon kär anhörig.

Många har någon närstående som vårdas på sjukhus.

Många kommer inte att kunna träffa sina nära och kära under helgdagarna.

Och ovissheten om hur allting ska bli och hur länge detta kommer att fortsätta lämnar oss maktlösa och vilsna. Just nu känns det mesta osäkert och otryggt.

Tänk att ett mikroskopiskt litet virus kan koppla greppet på en hel värld.

Men det är kanske nyttigt att vi får erfara hur sårbara vi är.

Att vi minsann inte har den minsta kontroll över någonting även om vi ju alltid tror det.

När vi minst anar det så händer något.

Det här är en mardröm, och det värsta är att den finns där när man är klarvaken.

Under de senaste dagarna har jag känt av hjärtat en aning och det gör mig lite bekymrad.

Jag vill absolut inte bli tvungen att uppsöka läkare just nu.

Vården har nog som det är och dessutom skulle jag känna stor oro inför sjukhusbesök och att eventuellt utsättas för smitta. Nej, nu ska man helst bara vara hemmavid.

Men jag tar det lugnt. Jag pysslar på här hemma och gör sådant jag tycker om och trivs med.

Att klättra på väggarna är inte aktuellt. Då kan man ju falla och skada sig. Dessutom är jag alldeles för höjdrädd för det. Haha!

Må ni ha en skön skärtorsdagskväll som början på helgen.

Avslutar med en av mina favoritbilder som jag alltid har med på bloggen så här i påsktid.

Jag gillar humorn i den!

Upphovsman/-kvinna okänd. Tyvärr.