Solbad och badstränder är inget för mig. Och har aldrig varit. Sitter jag i solen mer än tre minuter så känns det som om min stackars hjärna börjar koka. Dessutom gör det gula klotet min hud illröd och så småningom flagnande. (Till detta behövs dock något mer än tre minuter.)
Min livsvandring har varit blekansiktets.
Hur som helst, nu börjar jag längta efter lagom varma dagar med sol från en molnfri himmel, då jag kan sitta i skuggan och njuta av humlesurr och fåglars bekymmersfria kvitter. Eller - ännu hellre - ta långa, sköna promenader, gärna vid vatten av något slag.
Denna vinter har inte precis inbjudit till vistelser utomhus. Det har räckt med korta turer till matvaruaffären. Möjligen med en liten avstickare till postlådan. Sedan har man skyndat sig hem innan näsan börjat vitna. (I och för sig märks en vit nos inte så mycket i ett vinterglåmigt blekansikte.)
I dag visade söderväggens termometer nästan fem plusgrader. Tra-la-la! Solen bara vällde ner på den vita, glittrande snön och skuggorna blev så där blåaktiga som de bara är den här tiden. Men som vanligt hade vindarna lite för bråttom. Blåsten är egentligen den enda nackdelen med att bo kustnära. Den är nästan alltid där och "överraskar" när man smyger fram från läsidan. Gatukorsningarna i stan är värst, de är som vindtunnlar. Råkar man gå barhuvad så tror man det fladdrande håret ska ryckas upp med rötterna av nordanvinden.
Men jag misströstar inte, den 28 mars blir det genast varmare. Åtminstone om man ska tro almanackan. Där står det "Sommartid börjar". F-n tro´t ...
Den här årstiden när solen skiner på vit snö är väl alldeles underbar. Förresten är alla årstider underbara när man nått min ålder.
SvaraRaderaMan är så glad för varje dag man kliver ur sin bädd och finner att man lever och mår bra.