TRYCK 1, TRYCK 2, TRYCK 3

Söt och snäll påskflicka (Inte bloggerskan, minsann! MORR! Se förklaring nedan!)

-----

En närståendes telefon har slutat fungera. Den är helt död. Tjafset började i lördags med knaster, sprak, sus och andra oljud. Söndag morgon hade den alldeles lagt av. Inga samtal ut, inga samtal in. Total tystnad. Den närstående ringer (från sin närmast oanvända nymodighet - mobiltelefonen) till Telia för att felanmäla.

-

Nu börjar eländet på allvar. "Välkommen till Telia", säger en hurtfrisk dam och fortsätter: "För engelska, tryck 8." Närstående trycker absolut inte 8 utan väntar på nästa uppmaning. "Vad gäller ditt ärende? Du kan endera knappa in ditt ärende (olika alternativ ges med valen 1, 2, 3, o s v) eller säga det." Närstående säger "felanmälan" och inväntar nya order. "Vilket telefonnummer gäller det? Du kan endera knappa in det eller säga det." Och så där fortsätter det i all oändlighet. "Bla, bla, bla, tryck 1, tryck 2, tryck 3, tryck femtielva."

-

Närstående har nedsatt hörsel så allt uppfattas inte. Närstående börjar känna fullt motiverad frustration. Närstående avslutar samtalet. Och hoppas att felanmälan har blivit anmäld. Närstående ringer mig som då också ringer Telia för att felanmäla - för säkerhets skull. Andra gången jag ringer, så trycker och trasslar jag mig ända fram till meddelandet: "Du kopplas vidare." Lyckan vet inga gränser - jag ska äntligen få tala med en LEVANDE MÄNNISKA!

-

Ny röst meddelar: "Väntetiden beräknas till ungefär 30 minuter. Du har nummer 42 i turordning." JAG BLIR GALEN! Men väntar ändå snällt en stund innan jag är tvungen att lägga på. Lite senare försöker jag igen. Samma procedur upprepas, denna gång beräknas väntetiden till ca 20 minuter. Nu bestämmer jag mig för att inte ge upp. VAD SOM ÄN HÄNDER!

-

Ca 20 minuter ... jag lägger ifrån mig luren, gör annat, men kollar då och då hur högt på väntelistan jag avancerat. Och, puh! ... till slut, en manlig stämma, en levande röst som man kan ha en dialog med. Mannen kollar/mäter linjen till den närståendes stumma "fasta telefoni" och meddelar så småningom: "Jodå, det är ett kabelfel; de jobbar på det; det är många som är utan fungerande telefoner just i det området; det bör vara lagat till den första april, torsdag; det blir till att använda mobilen."

-

Utmattad lägger jag på luren. Och tänker högt: Hur kan det ha blivit så här krångligt? Förr i världen ringde man Televerket, fick svar direkt (av en levande människa!) och fick ett besked. Alla var nöjda och glada - även om beskedet var att telefonen kanske skulle förbli tyst i flera dagar. Märk väl, på den tiden fanns inga mobiltelefoner - man var nöjd och glad ändå. Men man fick service - och en mänsklig kontakt.

-

I rättvisans namn så är det - tyvärr! - inte bara Telia som har denna fullständiga brist på vettig service. Det börjar vara likadant överallt i samhället. Jag fasar för den dag när jag, riktigt gammal, får fel på min fasta telefoni (eller annat) och kanske både hör och ser dåligt. Och på äldreboendet är det, p g a alla indragningar, så lite personal att ingen har tid att hjälpa mig. (Jag är tacksam om jag får lite mat.) Vem ska då hjälpa? Mina anhöriga kan ju bo i Amerika eller Australien.

Om jag har otur och de har tur ...

-

Men å andra sidan, det går säkert lika bra att ringa och fixa en trasig telefonlinje från ett fjärran land. Väntetiden torde vara densamma.