För många, många år sedan tillverkade jag Lucian på bilden. Och jag kan väl säga så här: I dessa dagar, med den skönhetshysteri som råder, så skulle hon inte få "jobbet". Hon har för stort huvud, hennes hy ser ut som en tjälskottsskadad inlandsväg i april och hennes sönderblekta hår ska vi inte tala om. Men... för mig har hon varit ett älskat blickfång varje Luciadag under massor av år. Hon har funnits på plats när jag klockan sju, med fikat i knäet, krupit ihop i fåtöljen för att titta på TVs Luciamorgon. Sedan under dagen har hon "lyst upp" matbordet vid måltiderna. Hon har haft "huvudrollen" en dag per år.
-
Det är konstigt vad vi kan fästa oss vid saker. Gamla eller nya, vackra eller fula, stora eller små, hela eller tilltufsade, dyra eller billiga spelar ingen roll. Ofta påminner de oss om en speciell person, en plats och/eller en händelse som betytt väldigt mycket: Barndomens sönderälskade gamla leksak; sommardagens strandfyndade snäcka eller sten; första pojkvännens lilla gåva; Mannens (med stort M) utvalda smycke; barnens färgglada streckgubbsteckningar; barnbarnens foton i krusidulliga ramar; mors (och kanske mormors) tummade och handskrivna receptsamling; fars (och antagligen farfars) välanvända fickur. Och, ja, kanske till och med fasters gamla hemgjorda Lucia med tvättbrädehyn...
-
Man kan nog aldrig riktigt förstå betydelsen av affektionsvärde och nostalgitrippar. Ju äldre vi blir desto mer tittar vi bakåt. Det är ju där vi "gamlingar" egentligen har våra liv. Framtiden är utmätt och krymper för varje dag. Och dagarna och veckorna rusar fortare än någonsin...
-
Oj, så allvarligt detta blev då! Men vad jag vill säga är: Carpe diem! Njut dagen! Och tillåt dig att älska gamla, fula saker!
-
Trevlig Luciadag!
För att citera Markus Birro:
SvaraRaderaDet förflutna är en annan sorts närvaro!
Och dagarna och veckorna rusar ännu snabbare når man uppnått min ålder. Du är alldeles för ung för att förstå hur fort tiden går. I min ålder är det som att närma sig kanten av Niagara-fallen. Det går snabbare och snabbare och stupet närmar sig med stormsteg.
SvaraRaderaNiagara! Vilken dramatik! Trots min "ringa" ålder, så närmar jag mig också fallen - jag är bara ikastad en bit högre upp. Men rätt som det är så fastnar du i en sten eller så medan jag hamnar i den snabba mittströmmen och då faller jag över kanten före dig. Du vet ju vad jag brukar säga - att det är du som får stå vid min kista och höra mig väsa: "Vad var det jag sa?"
SvaraRadera